När vi klev ut i den friska morgonluften var klockan bara sju… StinaPinaFina var lite mer orolig än vanligt… Och Skatan har inget mot en tiiidig promenad… eftersom jag inte kunde sätta mig och blogga…
Dimman låg tät som över Lützen … lika tät, inbillar jag mig, som den 6 november 1632…
Lukten av gödsel (den jag blivit så van vid 1992 att jag inte kände den) … var bedövande…
Vi drog oss uppåt… och gick … snosade, nosade, (SPF) och frustade och pustade (S)… och jag tänkte … idag blir det säkert en solig fin dag. Det brukade det bli när dimman låg så här tät. 
Kameran var urladdad … mobilen var med… men de bilderna får vänta till jag är hemma (sladdlös som jag är)
Nåväl… uppåt uppåt… förbi en del bondgårdar och hus….
Fåglarna kvittrade som galningar.
När vi så gott som kommit till världs ände… skällde en hund till höger, rakt framför oss skymtade ängar och fält genom dimman och till vänster en ganska brant sluttning eller ravin neråt… Vi hade gått en halvtimme. Tid att vända.
På nervägen mötte vi en kvinna med hund (Münsterländer. Google-bild) 
.. Eftersom SPF (StinaPinaFina) brukar vara mer än reserverad och tydligt visade framfötterna och ville hälsa frågade jag om det var OK…
Vi kom i samspråk SkatanPratan och Gertraud, som kvinnan … i min ålder … hette.
Hon brukade varje morgon ta en promenad på en timme… och på eftermiddagen en på två timmar då Toby, som hunden hette, inte kunde gå lös och krävde mycket motion… Hon frågade om jag hade lust att slå följe.
Skatan har alltid lust att slå följe..
Så vi vandrade uppåt och uppåt och över dimkanten… till ett underbart otroligt härligt soligt alplandskap… vi gick efter en skogskant ytterligare uppåt … och sedan nedåt och hemåt…
Hela tiden pratade vi. Hon berättade om den stundande påsken… nästa vecka fastade man.. veckan därpå, K-veckan, började man så smått äta lite mer… mosade potatisar och sånt. Men ingen alkhol.. Sen på påskafton kom prästen och höll en liten gudstjänst vid ett krusifix upp i bergen… och Osterjausern 
bröt loss. Man åt… korvar, kotletter, skinkor, potatissallad och bröd på tvären och längden och …drack… öl och snaps och vin och …sjöng och var glada. De ”riktigt” troende väntade till söndagen förstås när Kristus verkligen uppstod och det verkligen fanns något att fira… men …
Gertraud var gift med en bonde och bodde på en av gårdarna, den högst belägna. Gården hade man arrenderat ut men bodde kvar i huset som man byggt om … Vi pratade om våra liv, våra barn, våra barnbarn… och släppte hundarna på ängen på nervägen… de lekte och hade kul. Toby tog det sååå försiktigt.
Så stod vi då utanför hennes hus. I trädgården fanns vackra klot i keramik… en och annan anka och tupp… och när jag kommenterade dom berättade Gertraud att hon var keramiker.
Mycket av det vackraste var gjort med Raku-teknik…en japansk ZEN-teknik…
Jag blev inbjuden till verkstad och ateljé… Fantastiska saker (Mannen och jag åkte tillbaka innan vi åkte ”hem” och jag köpte en väldigt fin snäcka… livets spiral)…
Skatan frågade om hon möjligtvis hade gjort en skata… Neej.. men det gick för sig att beställa… så det gjorde Skatan.
Nu skall Gertraud göra tre skator i olika tekniker , stengods, Raku, och ja… nå´t annat… Så får jag välja…. när jag kommer tillbaka. Du kan väl maila sa jag… Oh nej… datorer och sån´t får karlarna ta hand om… jag är konstnär och mer ”jordnära”.
På nervägen sken solen och Skatan skuttade fram… och gick vilse… nja… inte vilse men för långt ner mot stora landsvägen…
… mötte en bil.
Man letade efter mig och SPF…
Vi hade varit borta i två timmar och alla var väldigt frukostsugna…
… ända till toppen. Det var en ”horror” … var tvungen att gå på toa när jag äntligen stod längst upp och njöt av utsikten… så det blev ingen lång paus innan jag fick hasa mig genom en flock med stenbockar på nerfarten… med så´n där rullsten under fötterna.
Patricia var i full färd med att vispa grädde när vi anlände… och sedan blev vi bjudna på än det ena än det andra….
Klaus är Mannens chef delvis nu… helt och hållet då…
Optisk villa….i glaskulan syns landskapet upp och ner…
En fågelholk i plåt… en annan i
glada färger… 
”guldkalven” väntade bara på yster dans….
Här i badkaret kan man redan nu ta sig ett bad… men stället väntar på en rejäl dusch… som kommer på plats till sommaren.
Här ligger Kaxe i blåbärsskogen för ett halvår sedan… i oktober… men det har hänt mycket se´n dess. Så Skatan-Mormor får ta fram sin systemkamera och ta ett riktigt bra foto och måla ett nytt porträtt… av Karl Axel… av mormor Skatan och Mannen kallad för Kaxe. … (det är bara vi och familjen i Skåne som kallar Karl Axel för Kaxe… de andra tycker det låter ”kaxigt” )
i gamla Sverige…
…sagt…
… eller kloor…
Bea har tagit fotot (daggdropp.blogspot.com)
… har det blivit. Och snart måste jag gå middagsrundan med StinaPinaFina.
Man skymtade t o m bergen bakom de ännu nakna grenarna i vååår morgonrundepark
… stadigt på någon av oss…det brukar bli på Mannen. Nu är det dags för Morgonrundan. Gå och säg till Skatan, betyder det. Slutsovet…. Upp och hoppa till den nya dagen….
(foto av sångsvanen som lyft…: 
