Etikett: Böcker jag läst

Idag har Skatan skrivit om löpning …

… Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.

Alltså.

Skatan löper inte … hon flaxar bara nuförtiden. Men hon har löpt i sina dagar och som alla med stora lungor kommer också Skatan raskt upp ”i flås” och kondition. Att Skatan har stora lungor*  utgår hon ifrån för att hon lätt kommer upp ”i flås”, avundsvärt lätt … Margith sa ofta avundsjukt … inte på riktigt förstås … att det var orättvist. Hon själv fick gneta och gno och var mycket mycket idogare än Skatan men så när Skatan väl satte igång …  sprang hon bara efter några rundor … lätt som en plätt.

Det är inte Skatans löpningshistoria som hon har skrivit om utan om Haruki Murakamis senast till svenska översatta bok. Som heter just så.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Nu är det så att Skatan bör undvika att länka till sin tidningsblogg och hit men att länka härifrån till sin tidningsblogg är förstås mer än välkommet. Det är ju lite det som är meningen med tidningsbloggar. Att de skall dra läsare …

Och i tidningsbloggen har Skatan idag skrivit om Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, Haruki Murakamis bok. Hon har inte recenserat den … hon har ju inte läst den ännu … men ändå reflekterat över den och hennes tidigare bekantskap med Haruki Murakami.

Välkomna alltså … till Skatans tankar i Södermanlands Nyheter …

Haruki Murakami

*Eftersom Skatan också har haft pneumothorax några gånger precis som Sonen och Sonen fått förklarat för sig att det är såna med stora lungor som lättare får pneumothorax  utgår Skatan från att också hon har stora lungor. Och såna med stora lungor kommer väldigt snabbt upp i kondition. Och just det har Skatan själv lagt märke till.

No och jag

av Delphine de Vigan är en av de bästa böcker som Skatan läst.

Någonsin.

Allt medan Skatan läste och vände blad efter blad, växte den där klumpen i halsen. Hon svalde och svalde men till sist fylldes ögonen med tårar och hon lät dem rinna … hulkade … torkade sig om näsan, blinkade bort tårarna och läste vidare.

Det hon läste grep tag i Skatan som inte något gjort på mycket mycket länge … fick Skatan att känna och känna med … ja hon flyttade helt enkelt in i den lilla brådmogna tjejen, Lou, ibland kallad Smulan. Hon såg verkligheten med sina egna ”vuxna” ögon samtidigt som hon såg den genom Lous.

”Tänk om vi bestämde oss för att strunta i vad som passar sig, tänk om vi bestämde oss för att saker och ting kan vara annorlunda även om det är väldigt komplicerat och alltid mer komplicerat än det verkar. Det är lösningen. Den enda.”

På baksidan av boken, som förresten finns i pocket, står det:

”En tonårsdröm konfronteras med verkligheten

Lou Bertignac – en överintelligent tjej på 13 år – är minst, yngst och bäst i klassen. Hon är enda barnet i en familj med en deprimerad mamma och en vanmäktig pappa. ”

….

”När Lou förbereder ett föredrag som hon tvingas hålla inför klassen väljer hon på måfå att prata om uteliggare”  …

Det är så hon träffar No, ”en artonårig, hemlös tjej som låter sig intervjuas inför föredraget” De blir vänner och den vänskapen vänder upp och ner på hela Lous liv.

Och på allas liv som läser den här boken också.

Insikten … sanningen …

”Sanningen är den att saker och ting är som de är. Verkligheten tar alltid över och illusionerna glider bort utan att man märker det. Verkligheten får alltid sista ordet. Monsieur Marin har rätt, det tjänar ingenting till att drömma. Man ska inte tro att man kan förändra världen, för världen är mycket starkare än vi.”

Skatan ger No och jag fem (5) skator av fem möjliga.

Förresten har boken fått det prestigefyllda litteraturpriset de Franska Bokhandlarnas pris, Prix des Libraires,  2008 … och är ingen ”svår” eller ”tung” bok. Nej, den är full av liv och känslor och drömmar som man  trott på en gång och släppt, så levande, så sann. Den berättas rätt upp och ner i jag-form. Och det är Lou som berättar.  Helsingborgs Dagblad skriver också på baksidan att ”Det bubblar i språket, och ibland blir det så intensivt att punkter och kommatecken inte hinns med. Det är riktigt bra … ”

Skatan har tröttnat

… på att aldrig få vara ifred.

Hon har inget eget rum.

Ett eget rum (Virginia Woolf) måste hon bara skaffa sig en vacker dag … det är ett som är säkert. Just nu läser Skatan om essän  på nytt  och … ja … detta att ständigt bli avbruten när man skriver …

Skatan skriver  inte  på något viktigt, inte på någon roman eller så.

Eller hur?

Men dock.

Detta att ständigt bli avbruten i sina tankekedjor ….

av Mannen eller någon annan … även om hon ”bara” skriver i sin blogg, läser andras bloggar eller läser tidningen, en bok.

Skatan häpnas  över hur modernt  Virginia Woolf skriver, hennes prosa är … måste vara  … helt tidlös.

”Låt henne få hundra år till på sig, sade jag till slut, medan jag läste sista kapitlet – näsor och bara axlar avtecknade sig nakna mot en stjärnbeströdd himmel, för någon hade ryckt undan gardinen i salongen – ge henne ett eget rum och fem hundra punkd om året, låt henne säga vad hon tänker och utelämna hälften av vad hon nu tar med, så kommer hon en vacker dag att skriva en bättre bok, Mary Carmichael, sade jag medan jag satte undan ”Livets äventyr” av denna författarinna längst bort på hyllan, kommer att vara diktarinna om hundra år.” (Virginia Woolf, slutet på femte kapitlet)

Skatan har inget eget rum och ”stökar undan” bloggskrivandet på morgonkvisten när Mannen fortfarande sover, inga telefoner ringer och hon kan sitta där i köket … ifred med sina tankar.

Och Mannen förstår  i n g e n t i n g …

– Ursäkta … tusen gånger om

Skatan är verkligen ledsen över det ovårdade språket, alla svordomar och utbrott i morgonens inlägg . Men som sagt  … hon ber tusen gånger om ursäkt.

Fortsättningen på dagen blev angenämare. Mycket angenämare.

Mannen fixade till det hela och betalade biljetten med sitt kort … tåget kom punktligt och solen lyste från en blå himmel och alla var glada i Stockholm.

Nollåttorna  har bara så himla bråttom … Det är det enda.

Men Skatan lät sig inte påverkas utan strosade runt. Eftersom hon åkte med ett senare tåg blev det inte tid över för museibesök men fönstershopping förstås. Och inte en enda frestelse föll hon för. Annat än för böcker.

(Solen lyste på slottet som laddade för någon skidtävling … )

(Och på Operan … )

På Drottninggatan, alldeles i början när man lämnat Gamla stan och passerat förbi riksdagshuset ligger en bok- och pappershandel, Bok & Bild  som har alla böcker och alla böckerna är mycket billare än någon annanstans. Det är en väldig ruljans där. Fullt med folk och trångt och byschigt med böcker, böcker, böcker överallt.

Skatan hittade tre pocketböcker á 52 kr styck och betalade för två. Inte dåligt va?   Hypnotisören av Kepler, som ju alla har pratat om ett tag,  Barbro och Ruffa  Alvings Bang om Bang och så en helt underbar bok som Skatan redan kommit halvvägs in i som heter No och jag och är skriven av en fransyska,, Delphine de Vigan. Skatan tänker inte säga ett ljud om den förrän hon har läst den helt klart … men en sak kan hon säga  … som sagt … det är helt underbar.

Skatan tog tunnelbanan till  Söder och steg som vanligt av vid Hornstull, gick till kondiset i närheten av pappas äldreboende och åt en paj till lunch som väl inte var så mycket att hänga i julgranen. Men julen är ju över för längesen och Skatan struntade i den uteblivna kulinariska upplevelsen.

Sedan inträffade något som kunde ha blivit fortsättningen på de där  Makternas försök att kullkasta allt. Skatan  hade ätit, läst lite, betalat för sig och hade promenerat upp till grinden på äldreboendet och skulle just slå in koden … då hon upptäckte att hon glömt handväskan

Panik!

Haltande, linkande, zigzackande mellan isfläckarna tillbaka till kondiset … med hjärtat bokstavligen i halsgropen … hon höll på att kvävas av skräck eller dålig kondition … men där hängde den,  väskan, i alla fall precis  som Skatan  hade hängt den och hennes avätna tallrik stod också kvar … ingen hade rört något.

Pust!

Det blev en liten intervallträning helt till skänks för Skatan. Kunde behövas efter den där pajen kan hon tillägga.

Eftersom Skatan rest upp till Stockholm enkom för pappas räkning den här gången, placerade hon de inköpta solgula tulpanerna i den stora tennvasen som hon sett alla år därhemma … mitt på bordet, drog fram en stol och hade för en gång skull nästan all tid i världen att bara sitta där tillsammans med pappa och prata. Inga inplanerade möten med någon ”healer” eller tandläkare eller någon annan heller …

Och pappa har alltid något nytt och roligt att berätta om sitt liv där ”på hemmet”. Nu hade han nyligen varit på Herrklubben där de har frågesport … något han egentligen inte tycker är så spännande (eftersom han är bland de piggaste där) men han är svag för Helena  som är svag för honom och lockar dit honom. Och det kan Skatan förstå. För det kommer alltid någon liten anekdot till ett svar på en eller annan fråga. Som den här till exempel när man hade svarat på vilken flod som flöt genom Rom … Tibern är ju svaret, förresten.

På 1860-70-talet befann sig Ibsen och andra unga lovande författare i Rom och en dag möttes ett gäng vid Tibern för att äta tillsammans på en taverna. När det skulle betalas kom kyparen med en räkning för alla. – Nä, var och en för sig. Men kyparn förstod inte. Då kom Ibsen ihåg en sentens ur Dantes Divina Comedia  … ungefär :  ?? uno per se, per tutti il cielo. – Var och en för sig, för oss alla himmelen.

(Ibsen – Lithographie de Frank Wedekind (1864-1918) – Théâtre Ibsen de Vienne, Autriche, juin 1898)

Så redan på den tiden ville man spalta upp notan. Det är nog väldigt nordiskt att göra så. I Österrike till exempel, brukar man alltid få en enda räkning och oftast är det också en som betalar  … och så turas man om.  Eller räknar ut i efterhand, vad var och en skall pröjsa.

Ja, det var en fin dag i Stockholm och hos pappa och nu sitter hon här igen … och kan inget annat … eller vill för den delen.

Mitt liv bland böckerna …

Beskriv ditt liv genom boktitlar från din egen bokhylla!

En del av min bokhylla och en stor del av mitt liv

Så blev LeiaMia utamanad av Znogge och Skatan kände sig genast kallad … och säger som LeiaMia: Hoppas Du nappar på den också!

1. Är du man eller kvinna? En mor (Gail Godwin)

2. Beskriv dig själv! Jag har inte sanningen, jag söker den (K G Hammar och Ami Lönnroth)

3. Hur mår du? En familjeangelägenhet (Rohinton Mistry)

4. Beskriv stället du bor på! I trygghetsnarkomanernas land (David Eberhard)

5. Vart skulle du vilja resa? Det omedvetna (C G Jung)

6. Beskriv din bästa vän! Ett fritt och muntert lik (Suzanne Brøgger)

7. Vilken är din favoritfärg? Svart nåd (Dennis Lehane)

8. Hurdant väder är det just nu? Torkväder (Suzanne Brøgger)

9, Vilken är din favoritårstid? Mitt i livet (J C Oates)

10, Om ditt liv var ett TV-program, vad skulle det heta då? Är du nån? (Nuala O´Faolain)

11. Vad betyder livet för dig? Kärlek (Toni Morrison)

12. Hurdant är/var ditt parförhållande? En fest för livet (E Hemingway) …  eller kanske bättre, mer sant  … Kärlek Hur fan gör man (Bob Hansson)

13, Vad är du rädd för? De välvilliga (Jonathan Litell)

14, Dagens aforism: Skynda att älska (Alex Schulman)

15. Vilket råd skulle du vilja ge? Lev och minns (Valentin Rasputin)

16. Hur skulle du vilja dö? Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans (Anna Garalda)

17. Ditt motto: Tills vingen brister – en bok om Jussi Björling (Yrsa Stenius)

Det här tyckte Skatan var riktigt, riktigt skoj … Jag fastnade lite där i bokhyllan hos Suzanne Brøgger som ni ser … men hennes

titlar är bara så bra.

Krax och svammel som bara den … (Del II)

Klockan är 02:58 … piiip. Så ni kan nästan förstå vad ni har att vänta i det här inlägget.

Lösryckt Svammel och Krax …

(Skatan har tagit en bild av en skata med sin mobil … Riktigt vacker om hon får säga det själv. Stjärten har hon med sig i alla fall. Det syns tydligt i speglingen … )

Skatans dator är fortfarande ”out of  order”. Hon använder Mannens bra mycket ”trögare”.

Och trög, trögare, trögast är Skatan också just nu.  Om hon t ex äntligen  skall avsluta berättelsen om sin Jordanienresa härförledes måste hon leta och ha sig från en CD som troligtvis innehåller alla bilder och börja tänka på hur det vaaar, framkalla kääänslan osv osv. Och deeet orkar hon rakt inte just nu … så här dax  (nuuu var hon allt bra fyndig …  dax … 🙂 )  Fast hon faktiskt har mötet med prinsessan Majda och prins Raad och middagen på King Hussein Club kvar att berätta om …

Det får bli sen … en annan gång.

Hur många gånger har Skatan  inte skrivit så … Det får bli sen. En annan gång. Jag återkommer  … och ord i samma anda.

Och så gör hon aldrig det. Återkommer alltså. De här löftena  får falla i glömska. Hos Skatan och hos er ”följeslagare” … Förhoppningsvis.

” ”Det är kul när motivationen kommer, men den är en lyxvara” ” ( Bob Hansson citerar Astrid Lindgren …  i sin bok Kärlek hur fan gör man?)

Och alla dessa böcker som Skatan  läst*.  Vart har dom tagit vägen?

Jovisst. De står där i bokhyllan eller är tillbaka på bibblan eller hemma igen hos sin rättmätige ägare. Och inte ett ord har Skatan skrivit om dom sedan nääär  … sedan hur längesen som helst.

Skatan tog väl i … så att musten och all ork försvann och hon nästan sprack. De där dagarna, veckan eller var det veckorna? när hon ”raggade”  röster till Daxbloggens 50+-tävling.

Musten gick ur henne. Åtminstone känns det så så här dags på dygnet.

Klockan har hunnit bli 03.10 … piiip.

*Nedan följer en del av de lästa och hörda i alla fall. Skatan sätter en skata i parentes efter … som omdöme. Hon misstänker starkt att det inte blir så mycket mer än de där skatorna. Ingen recension, inget mer djupsinnigt och inträngande omdöme.

Bob Hansson: Kärlek hur fan gör man? (4 (fyra) skator av fem)

Elsie Johansson: Sin ensamma kropp (4 (fyra) skataor av fem)

Fausta Marianovic: Sista kulan sparar jag åt grannen (5 (fem) skator av fem). Femman ger Skatan kanske inte för språket eller det stilistiska … men för innehållet … Skatan hade inte en aaaning, en susning … visste inte.

Och det säger hon?  Jaha. Precis som alla …väldigt många … sa när de tillfrågades om utrotningslägren under andra världskriget, om Hitlers och Stalins illdåd. Hur det kunde skeee …

Vi visste inte.

Den här boken ”drabbade” Skatan in på bara skinnet.

Eckhart Tolle: En ny jord  Ditt inre syfte 3(tre) . Skatan fick boken av Peace & Love-Jesper och måste erkänna: jag har glömt vad den handlade om. Fast när hon läste den tyckte hon den var intressant. Deeet kommer hon ihåg. Den handlade om ”vår innersta natur skiljd från egot … ”  Skatan kommer i alla fall ihåg att hon tänkte att det dääär kommer hon aldrig klara att ”hålla fast vid”, sin innersta natur …

Och så ljudböckerna:

George P. Pelecanos: Ett djävulskt pris (läst av Stefan Sauk på ett mästerligt sätt. Mästerlikt)

Michael Connelly: Hotet

Dennis Lehane: Mörker, ta min hand

Här finns inga skator … inget omdöme. Det vaaar längesen jag lyssnade på dom. De var bra och spännande allihop. Men … George P Pelecanos blir nog Skatans favorit i alla fall. Dels för spänningen, dels också för hans sätt att genom sina detektiver Derek Strange (hudfärg: svart) och Terry Quinn (hudfärg: vit) och ”storyn” ta upp rasmotsättningarna och  kriminaliteten i dess följe, som i mycket beror på en enda sak: hudfärgen. Och vaaar man bor. Alla dessa oöverstigliga hinder att vara hederlig när man (den svarta) inte får jobb,  bor i slumområden där hopplösheten frodas och samtidigt … om han är smart och skoningslös … kan tjäna  hur mycket pengar som helst på droghandel, människohandel, och skaffa sig den där bilen, det där vapnet … och vinna någon slags respekt … i alla fall.

Mot denna livsstil kämpar de tappra riddarna Derek Strange och Terry Quinn … och Skatan har äntligen lyckats förstå ”mekanismen” i denna segregation.  I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra, av Pontus Herin,  beskriver också  den här avgrunden mellan oss människor …  fast på hemmaplan … hur höga hindren kan bli … när vi aldrig träffas … vi och dom …  och  när en av oss aldrig får en chans.  Chans kanske …  men ändå. Uppförsbacken är mera uppför och brantare. Det måste vara väldigt frestande att strunta i ”kneget” och snabbt och ”lätt” tjäna de ”stora” pengarna.

Klockan är 04.14 … piiip.

”Det finns inget mer att säga … ”  (Dennis Lehane)

Människa utan hund

… av Håkan Nesser har jag alldeles nyss lagt ifrån mig färdigläst.

0083Jag brukar inte läsa  deckare så ofta men i sommar har jag konsumerat – mest via öronen – en hel del. Denna köpte jag på Arlanda innan planet till Jordanien lyfte.

Och varför fastnade jag för just denna? Ja, vad tror ni?

Skatan förstås, som flaxar med sina vingar och slår mot fönstret.

Och så titeln: Människa utan hund.

Titeln väckte verkligen min nyfikenhet.

Och så har jag inte läst många böcker av Håkan Nesser.

Det var en deckare som trollband … åtminstone mig … från första meningen: ”När Rosemarie Wunderlich Hermansson vaknade söndagen den 18 december, var klockan några minuter i sex och hon hade en mycket tydlig bild i huvudet” … till den sista meningen som det inte är någon mening med att jag citerar nu, här.

Långsamt rullar en familjehistoria upp och fortskrider … innan romanen förvandlas till den olidligt spännande deckaren med kriminalinspektören Gunnar Barbarotti i spetsen, som kopplas in för att reda ut vad som hände familjen Hermansson de där decemberdagarna i Kymlinge (en fiktiv västsvensk stad).

På baksidan står citerat: ”… Jag lovar er att detta är en roman som vidrör varats och samlevnadens väsentligheter” (Blekinge Läns Tidning)

Den ligger väldigt långt från hårdkokta amerikanska deckare förstås men även de få svenska deckare jag läst. Språket är drivande. Man förs framåt och har inte ”tråkigt” en sekund trots att handlingen i sig går ganska långsamt.

Och skatan då, vad har hon för roll?

Jo, hon dyker upp först på sidan 328 … ”En rörelse utanför fönstret fångade för ett ögonblick Gunnar Barbarottis uppmärksamhet. Han vred på huvudet och fick syn på en skata, som just kom flygande och slog sig ner på fönsterblecket. Varför landar du där? tänkte han förvirrat. Är du en kunskapare från Djävulen eller vad är det frågan om?” och så på nästa sida …  ”Jag förstår.” Gunnar Barbarotti kastade en ny blick på skatan, som tydligen hade hört och sett nog, för den flaxade till med vingarna och gav sig iväg.  Han kände att det i stort sett var likadant för hans egen del. Han hade hört nog.”

Det var allt. Om den skatan. Djävulens kunskapare. Bahhh …

Och hur är det med den kryptiska titeln då?

Människa utan hund.

Den gåtan får ni lösa själva … om ni nu läser boken, som jag verkligen varmt rekommenderar.

Fyra (4) skator av fem(5)

Hommage till Kaxe

IMG_4529De hääär skogsmaskinerna och traktorn stötte vi på däruppe bland bergen på Tauplitzalm. Den skulle röja så att det blev ännu mer plats för korna att beta …

IMG_4532

Vad betyder då ”hommage” … Jo det är en hyllning till någon och eftersom Skatan-Mormor veeet att Kaxe älskar stora maskiner och traktorer och sånt … så … här kommer min hyllning till en liten stor man.

Och så måste det ju vara ett youtubeklipp ”som grädde på moset” … så här kommer ett passande tror jag …

Mannen i mörkret

av Paul Auster …

bokmal

… ännu en bok av min favortiförfattare just nu … ”en roman om vår tid, en bok som tvingar oss att konfrontera nattens mörker” … står det på baksidan.

Jag väljer att bara citera … så förstår ni vad jag har ”konfronterats”  med i nattens mörker …

”Om jag skulle dö innan jag vaknar. Så fort allting går. Igår ett barn, idag en gammal man, och däremellan – hur många hjärtslag, hur många andetag, hur många ord uttalade och lyssnade till? Rör vid mig, någon. Lägg din hand mot mitt ansikte och tala med mig … ”

”… Medan den befängda världen snurrar vidare”

Fyra (4) skator av fem … helt klart.

Ord i det fria

Läser som hastigast nu… och annars lite då och då… i Margareta Ekströms Ord i det fria Dagbok 1979 – 1982 och slog upp boken på måfå….nu… i brådskan…innan jag skall iväg…

Hamnade på sidan 157 … och där står det…

”3 februari (min födelsedag! min anm. )

Den eken går med svart järnband om armen av sorg efter sin mor som föll i fjol.”

Vilket sammanträffande… att jag hamnade på sidan med min egen födelsedag. Året gällde 1981.

BOK-MED_LJUS

Då… fortsatte jag slå i boken och läsa.

Så här stod det på Margiths födelsedag den 23 januari

”23 januari

Livet torde vara ögonblickligt….”

Böcker jag läser eller har läst eller…

bokmal

Gertrude Steins Alica B. Toklas självbiografi och Randy Pauschs Den sista föreläsningen…och Timbuktu av Paul Auster…är böcker som jag läst på sista tiden … en lånad av svägerska (Gertrude Steins), de andra på biblioteket. Timbuktu lånade jag i Borlänge så den har jag inte längre till hands för citat och så… men

Jag börjar med Randy Pausch: Den sista föreläsningen.

Det är en sann berättelse om Randy Pauschs beslut att hålla en föreläsning … en sista… på sitt universitet där han varit professor. Han hade  fått några månader kvar att leva  efter att ha gjort allt för att hejda sin cancer .

Och gör det.

Håller Den sista föreläsningen. (Den kom ut i USA i april 2008 och tre månader senare avled Randy Pausch. )

Hans beslut att hålla den här föreläsningen tog han  också för att kunna ge sina barn  något att minnas, ge dem något om hur hans liv hade sett ut…när han själv är borta  och  få lära känna honom … just så…som han var.

Och det är ju en fantastiskt idé egentligen… att tala in sina tankar och minnen …tills se´n…

Han började föreställningen med att inta scenen med 10 armhävningar…

Jag måste erkänna… jag läste inte färdigt boken… Den stod mig ”upp i halsen”.

Denna eviga optimist och rådgivare som visserligen utstrålar intelligens men… närmar sig livets slut med tankar och reflektioner så helt motsatta… så … så …amerikanskt hurtiga och duktiga och …ja… så amerikanska att jag kände mig som en människa född på en annan planet…

Jag säger inget om att vara opitimist… i alla lägen… och…det är antagligen en väldigt beundransvärd egenskap… men.. den egenskapen kan uttryckas och ”levas” på så många olika sätt…

”Not my cup of tea” … som dom säger på engelska… 2 (två) skator av fem.

Paul Auster (för övrigt född den 3 februari som Skatan  men ett år senare än hon) har skrivit en liten kort fin berättelse, Timbuktu,  om en ”utslagen” mans sista dagar…sedd genom sin hunds, Mr Bones, ögon… och skriven på Auster-vis…naturligtvis på hans slingriga ”flaxiga” men helt …underbara sätt. Den är kanske inte hans allra bästa… men berättelsen om Willi G Christmas … en ”uteliggare” och författare på väg att… innan han dör… uppsöka sin gamla lärarinna som alltid trott på honom för att be henne ta hand om hans ”verk” som finns i en box på en järnvägsstation). Willi har tidigare i livet fått  en uppenbarelse, tatuerat en jultomte på armen… för att påminna sig om att hans ”mission” i världen är densamme som Santa Claus´ … att göra gott… Hans sista dagar … hans hela liv, hans tankar om liv och död, om moral, hans sätt att se på sin tid på jorden och hans tillkortakommande beskrivs, som sagt, genom denna hans trogne Mr Bones en ”byracka” som följer sin ”Master ” till det bittra slutet och … bortom det. De möts i Timbuktu…landet bortom  … 4(fyra) skator av fem skator..får den av Skatan.  Trots allt. Kanske lite okritiskt…men jag kan inte hjälpa det. Jag sväljer allt som Paul Auster skriver med hull och hår…

Alice B. Toklas självbiografi av Gertrude Stein (för övrigt född den 3 februari som Skatan men några år tidigare än hon) återkommer jag till… i ett eget inlägg… tids nog…

Medveten närvaro

Bild012

Bild007

”För en hund, skulle han ha sagt, för en hund, käre husse, gäller detta att hela världen är en enda symfoni av lukter. Varenda timme, varenda minut, varenda sekund av hans vakna liv är både en fysisk och en andlig upplevelse på samma gång. Det finns ingen skillnad mellan det inre och det yttre, ingenting som avskiljer högt från lågt. Det är som om, som om… ”

(Ur boken Timbuktu av Paul Auster… och det är Mr Bones, som är en hund som säger det här… som är ”han”…)

Rim på liv och död

bokmal

”Det är roligt, gripande, tänkvärt och inte så lite pinsamt emellanåt. Som en förtätad och tragikomisk ingång till Amos Oz författarskap fungerar ”Rim på liv och död” alldeles utomordentligt” . ..

skriver bl a Erik Löfvndahl i sin recension i SvD den 26 februari 2009…

Jag vet inte det ..jag… 

”Den är på en gång stram och irriterande, skriver Steve Sem-Sandberg.” (DN 26 februari 2009)

Ganska så irriterande tycker Skatan… men en bok som hon säkert måste läsa flera gånger för att ”komma in i” och förstå … upptäcka alla undermeningar och skikt…

”Detta är ingen vanlig bok, det är en exceptionell bok. Det är en bok om hur en bok föds och om hur en bok skrivs. Det är en bok om skrivprocessen. Och jag vet inte om läsarna kommer att finna det lättsmält, svårt, märkligt, lockande eller motbjudande att läsa en bok om hur en bok skrivs.” (Amos Oz) 

Så nu har Skatan skrivit ner mer text om vad recencenter och författaren Amos Oz själv anser att boken handlar om… och omdömen om den…. 

Så nu får jag väl ge mig i kast med den själv….

Ytligt sett handlar den lilla boken… för det är en bok av ett mycket litet format, 118 sidor… om en författare som håller en föreläsning och innan föreläsningen väntar på ett café och börjar fantisera om människorna omkring sig… ge deras kroppar så att säga ”liv och berättelser” som författaren själv tycks hitta på. Verklighet och fantasier blandas på ett sätt så att man har svårt att ”hålla isär” …. och det är väl det som är meningen….T o m när den namnlöse författaren står där uppe på podiet och skall eller t o m hålller sitt anförande väljer han ut personer ur publiken att fantisera om… samtidigt som han kan tänka …

”Varför skriver du egentligen? Och för vem? Vad är ditt budskap, om du har något?”

Ett rikt persongalleri utkristalliseras … personer som finns i det verkliga livet… men som också har givits sina personligheter av ”författaren”… 

Vi får följa författaren under denna kväll och natt… tillsammans med dessa verkliga gestalter som också givits  andra ”liv”…. andra än deras verkliga… genom ”författarens”  fantasiskapande ögon…kanske inte….

Så… förvirrande…

Den viktigaste personen vars diktsamling givit boken sitt namn… nämns bara i förbifarten. Men författaren tycks ha fastnat rejält för denna poet som skriver patriotiska dikter… Det är en poet vid namn Tsefania Beit-Halachami som jag faktiskt inte vet om han har funnits  ”i verkliga livet”  eller ….

”Klokast av alla är dåren/den vise kan sakna sans./Lyckan har nära till tåren,/fast livet bjuder till dans.”

… och vår författare låter diktrader,skrivna av denne Beit-Halachami  accompanjera hela berättelsen…. om livet och döden…

Skatan ger boken 3 (tre) skator.

Så besvärlig… att jag måste läsa den på nytt … tror jag… kanske… om jag orkar… 

Den handlar ju …förutom om livet och döden… om skrivandets, författandets svårigheter och våndor… och det är ju det jag sysslar med ….vill syssla med… på mitt ”ringa” plan…orden… det skrivna ”budskapet”… 

Bredvid mig här ligger långt mer lättillgängliga böcker…som jag läst, läser om, bläddrar i… men det är ju handböcker och inte en roman… om så mycket mer än … ja, just det … än om hantverket. 

Joyce Carol Oates: En författares övertygelse  LIV HANTVERK KONST

Elizabeth George: Skriv på!  En handbok i skrivandets konst

Göran Hägg: NYA författarskolan

Månpalatset……"man kan inte stå på jorden förrän man har rört vid himlen…"

 716px-Ralph_Albert_Blakelock_001                                                                        (Ralph Albert Blakelock)

Månpalatset av Paul Auster….skulle få sitt eget inlägg…. 

Voilà …

Så här beskriver Wikipedia boken inledningsvis….”Paul Auster tar oss med på en trollbindande resa genom tid och rum. En resa som ständigt drivs av sökandet efter tillhörighet, identitet. Liksom i Austers övriga verk spelar slumpen ( det meningsfulla sammanträffandet, min anm.) en oerhört stor roll och Auster blandar, även här, verkligheten med fiktionen.”

men läs för sjutton inte fortsättningen där i Wikipedia för … heeela berättelsen återges… och  ”alla hemligheter” avslöjas… och då går ni miste om …. mycket av bokens uppbyggnad och spänning…. och ja … känsla….

Så      G Ö R  I N T E  D E T ….

Jag har inte boken framför mig men…  så…  jo… 

Vi får träffa huvudpersonen Marco Stanley Fogg som växer upp hos sin morbror Victor…flyttar till New York… morbror Victor dör… och en svindlande resa tar sin början….  i sökandet efter sig själv…sina rötter….

Ur Månpalatset avPaul Auster med understrykningarSkatan fotograferade bl a denna sida ( understrykningarna är  i n t e  gjorda i boken, förstås) …. helt utdragen ur sin handling…. och jag tänker inte berätta mer om handlingen… men … som alltid hos Paul Auster…. hittar man det ena filosofiska guldkornet efter det andra… Här resonerar man om astronomi…. och får … en filosofisk betraktelse om människans  ”position”…. på denna jord…

”… man inte kan bestämma sin exakta position på jorden utan att referera till en punkt på himlen…”

”En människa kan inte veta var han befinner sig på jorden annan än i relation till månen eller en stjärna.”

”…om vi inte ser upp kommer vi aldrig att få veta vad som är ner. Tänk på det, gosse. Vi hittar oss själva bara genom att se mot det vi inte är. man kan inte stå på jorden förrän man har rört vid himlen…”      

Här hade jag skrivit…en låååång egen reflektion…. som bara försvann… vid en tillbakaläsning… förbannade …idiotiska… wp … eller dator… eller…. så var det meningen….

Jag publicerar nu…. går Morgonrundan med SF…. och återkommer…..  

Nu återkommer jag…. efter min runda… hmmm.. utefter Nyköpingsån… ääär det inte vackert…?Bild002… och har totalt glömt bort …dels vad jag skrev…dels egentligen vad jag ville säga just nu…

Mamma sa alltid att människan är 90 % arv och 10 % miljö… Själv tror jag att man är 10 % alldeles ”sig själv”… stjärnstoff…, 20 % miljö och 70 % arv…   och att man alltid … därför…. vill lära känna… åtminstone veta om…. sina rötter, sitt biologiska arv. Inte bara för biologin, sjukdomar o s v som kan ärvas… utan för kynne, karaktär… anlag…Som adopterad har man ”rätt” att få veta sitt ursprung (om det går att få veta det… ) och jag är innerligt tacksam att mina föräldrar aldrig har ”hymlat” om detta utan berättat så mycket de kunnat… och se´n var det upp till oss…

Månpalatset……”man kan inte stå på jorden förrän man har rört vid himlen…”

 716px-Ralph_Albert_Blakelock_001                                                                        (Ralph Albert Blakelock)

Månpalatset av Paul Auster….skulle få sitt eget inlägg…. 

Voilà …

Så här beskriver Wikipedia boken inledningsvis….”Paul Auster tar oss med på en trollbindande resa genom tid och rum. En resa som ständigt drivs av sökandet efter tillhörighet, identitet. Liksom i Austers övriga verk spelar slumpen ( det meningsfulla sammanträffandet, min anm.) en oerhört stor roll och Auster blandar, även här, verkligheten med fiktionen.”

men läs för sjutton inte fortsättningen där i Wikipedia för … heeela berättelsen återges… och  ”alla hemligheter” avslöjas… och då går ni miste om …. mycket av bokens uppbyggnad och spänning…. och ja … känsla….

Så      G Ö R  I N T E  D E T ….

Jag har inte boken framför mig men…  så…  jo… 

Vi får träffa huvudpersonen Marco Stanley Fogg som växer upp hos sin morbror Victor…flyttar till New York… morbror Victor dör… och en svindlande resa tar sin början….  i sökandet efter sig själv…sina rötter….

Ur Månpalatset avPaul Auster med understrykningarSkatan fotograferade bl a denna sida ( understrykningarna är  i n t e  gjorda i boken, förstås) …. helt utdragen ur sin handling…. och jag tänker inte berätta mer om handlingen… men … som alltid hos Paul Auster…. hittar man det ena filosofiska guldkornet efter det andra… Här resonerar man om astronomi…. och får … en filosofisk betraktelse om människans  ”position”…. på denna jord…

”… man inte kan bestämma sin exakta position på jorden utan att referera till en punkt på himlen…”

”En människa kan inte veta var han befinner sig på jorden annan än i relation till månen eller en stjärna.”

”…om vi inte ser upp kommer vi aldrig att få veta vad som är ner. Tänk på det, gosse. Vi hittar oss själva bara genom att se mot det vi inte är. man kan inte stå på jorden förrän man har rört vid himlen…”      

Här hade jag skrivit…en låååång egen reflektion…. som bara försvann… vid en tillbakaläsning… förbannade …idiotiska… wp … eller dator… eller…. så var det meningen….

Jag publicerar nu…. går Morgonrundan med SF…. och återkommer…..  

Nu återkommer jag…. efter min runda… hmmm.. utefter Nyköpingsån… ääär det inte vackert…?Bild002… och har totalt glömt bort …dels vad jag skrev…dels egentligen vad jag ville säga just nu…

Mamma sa alltid att människan är 90 % arv och 10 % miljö… Själv tror jag att man är 10 % alldeles ”sig själv”… stjärnstoff…, 20 % miljö och 70 % arv…   och att man alltid … därför…. vill lära känna… åtminstone veta om…. sina rötter, sitt biologiska arv. Inte bara för biologin, sjukdomar o s v som kan ärvas… utan för kynne, karaktär… anlag…Som adopterad har man ”rätt” att få veta sitt ursprung (om det går att få veta det… ) och jag är innerligt tacksam att mina föräldrar aldrig har ”hymlat” om detta utan berättat så mycket de kunnat… och se´n var det upp till oss…

Lova runt och hålla tunt….

bokmal

Den 5 maj … i år… tror jag det var.. jo… så lovade jag att ”recensera” återstående på min läslista…

”4.    Paul Auster: Den röda anteckningsboken

5.     Paulo Coellho: Brida

6.    Paul Auster: Månpalatset

… och så håller jag på med Richard Ford: Som landet ligger…. och vi lysnar på en Arne Dahl-deckare i bilen.

I sinom tid kommer jag att “beta av” mina omdömen om varje enskild bok… Så nu vet ni vad ni har att vänta. ”  

 I sinom tid brukar … rusa iväg… till … aldrig   (enligt några av mina läsare som fortfarande t ex väntar på att jag skall fördjupa mig i mina ”rötter” eller fortsätta  att berätta om min barndoms somrar i Småland* eller… och och och … )

Men … nå´n gång… jag lovar (runt?)  

Nåväl.

Böckerna är tillbakalämnade till bibblan så mina omdömen blir korta… eftersom jag inte kan bläddra mig tillbaka eller citera…

Paul Auster: Den röda anteckningsboken  var en fin liten anteckningsbok med små berättelser om stora ”små”  händelser skriven på Paul Austers oefterhärmeliga sätt som jag beundrar så och njuter av att läsa… Det genomgående ämnet var slumpen eller rättare sagt betydelsefulla sammanträffanden s k synkronicitet (C G Jungs benämning). En bok att äga och komma tillbaka till, tycker Skatan som skall försöka få tag i den … att äga. Fyra (4) skator av 5. 

Paulo Coellho: Brida är en bok av Coellho, en Paulo Coello-bok… med allt vad det vill säga. Jag har hittills haft lite svårt för denna bestseller-författares verkk… och ändå är jag fascinerad…eftersom det övernaturliga, andliga, religiösa och filosofiska alltid intresserat och fascinerat mig. Brida handlar om en irländsk kvinna som förstår att hon är en ”häxa”  och vill lära sig mera om ”konsten” och går i lära hos två olika mästar-häxor med två olika infallsvinklar: solens och månens… Och så förstås ”levnads- konst och -regler” .  Två (2) skator av 5.

Och så har vi kommit fram till Paul Auster: Månpalatset som kommer att få sitt ”eget inlägg”…. En helt underbar bok av min favoritförfattare… om en pojkes mognad till man i New York… som har många berättelser i en…om letandet efter sina rötter och sitt ”sanna” jag, sina identiteter… om att leta efter sig själv och finna… tja… om inte sig själv… så den man blivit… Det här är ju Skatans favoritgrubblerier… och ”egen berättelse”… så ni förstår vilket fynd…. Fem (5)  skator av 5.

Richard Ford: Som landet ligger är en bok som jag trodde verkligen skulle fascinera mig eftersom jag tyckt så mycket om vad jag läst tidigare av Richard Ford… Den är fortfarande inte färdigläst..Den en i en serie (en trilogi) om Amerika och Frank Bascombe, fastighetsmäklare och före detta sportjournalist. En berättelse om USA vid millenieskiftet med allt vad det innebär …”Frank Bascombe får på något vis personifiera den omedvetna staten, ett land där människor genom sin livsstil inte längre orkar föreställa sig möjligheten av att just deras handlingar kan leda till konsekvenser för andra.
Frank frågar sig: ”Är jag god? Är jag ond? Eller är jag vilse någonstans i det dimmiga mittemellan?”.” (GP kultur)  Jag var helt enkelt inte ”på humör” för denna..oerhört ”grabbiga”  långa monolog…  En kvinna skulle absolut inte ha kunant skriva den här romanen… Inget fel i det men… som jag var dååå… blev den mig övermäktig. Jag avstår från skatorna här..

Och  så var det då den här Arne Dahl-deckaren i bilen, ljudboken alltså….som var spännande och bra… och handlade om A-gruppen… men vad hette den? Deet kommer inte Skatan ihåg… och inte heller vad den handlade om… men jag var som trollbunden där i bilen så den får ett högt betyg ändå… Tre (3) skator av 5.

Just nu lyssnar vi på en krimi av Michael Connelly … igen I lagens limo… och denna gång är det inte Harry Bosch utan en advokat som är huvudpersonen. Advokaten Michael Haller skall försvara en … . man som står anklagad för mord…”en rik klient som råkat riktigt i klistret, anklagad för våldtäkts- och mordförsök. Haller ser ut att kunna kvittera ut en stor summa pengar när rättegången är över. Han behöver bara bevisa att den anklagade är oskyldig. Det är han bra på, men det här fallet leder honom in på allt farligare vägar, och rättvisans pris stiger ju närmare han kommer juryns avgörande: skyldig eller icke skyldig! ” (adlibris.com)  Jag  är fortfarande mitt inne i berättelsen så därför får den … just nu i alla fall…betyget… Tre (3) skator av 5… för lite trögt går det allt. Men jag älskar uppläsarens sätt att läsa.. och röst, Magnus Roosman… bara den ger fyra(4) av fem skator…

* Smålandsinläggen har jag ”tappat bort”. De är antagligen dåligt etiketterade. Detta är ju min tredje blogg…. Men jag fortsätter leta och kommer igen…lovar jag runt…

Michael Connelly: Fallet avslutat

Efter Sonat till Miriam… lyssnade vi på Michael Connellys Fallet avslutat  en av hans Harry Bosch-deckare…michael-connellyen mycket mycket mycket spännande sådan. Michael Connelly är en mästastare att psykologiskt bygga upp sin intrig… denna gång om ett 17 år gammalt fall med politiska inslag. En sjuttonårig flicka försvann och hittades mördad. Hon var av blandras… vilket man trodde hade sin betydelse… MC beskriver ju också polisarbetet och byråkratin… och ja… människotecknar… på sitt fantastiska sätt… Om ni aldrig läst något av Michael Connelly tidigare har ni mycket bra… ja fantastiskt framför er… säger Skatan, som aldrig läste en kriminalare eller deckare eller vad de nu heter… för bara något år sedan… Fallet avslutat får fyra (4) skator av fem. 

 

Lyssna på deckare när ni kör bil…. Allt går som en dans…

Linda Ohlsson: Sonat till Miriam

På nervägen lyssande vi först på Sonat till Miriam … av Linda Ohlson sonat-till-mirian, som debuterade sent i livet medNu skall jag sjunga dig milda sånger… som Skatan tyckte väldigt mycket om. 

Sonat till Miriam skulle jag ha läst… bläddrat blad för blad och läst… inte lyssnat på i en bil. Pär Myrberg  a r t i k u l e r a r  dåligt, hans röst stiger och sjunker och ”inlever” och jag hade fullt sjå att lyssna på vad han berättade ..läste … istället för att få in …vad orden sa…. medan vi susade fram genom Tyskland.

”I sin nya roman Sonat till Miriam skriver Linda Olsson om en man utan förflutet, eller med ett tillrättalagt förflutet som han försöker tränga igenom för att se vad som egentligen hände med hans anhöriga. Och för att förstå vem han själv är.” (Magnus Eriksson SvD)

Och just genom att den handlade om att ”hitta sig själv genom att hitta sina rötter…” som ju är något som Skatan själv har ägnat sig åt genom åren… grep den tag i mig mer och mer … allt eftersom.

Boken är mycket ”kvinnligt” skriven, några kanske skulle säga sentimental. Men den grep mig… om inte helt och hållet (kanske p g a att jag lyssnade på den  i stället för att läsa den). Tre (3) Skator av fem.

Och… vad har jag nu läst för böcker… under den här tiden?

Jo.

  1. Linda Ohlsson: Sonat till Miriam (hörbok)
  2. Bodil Malmsten: Sista boken från Finistère
  3. Michael Connelly: Fallet avslutat (hörbok)
  4. Paul Auster: Den röda anteckningsboken
  5. Paulo Coellho: Brida
  6. Paul Auster: Månpalatset

… och så håller jag på med Richard Ford: Som landet ligger…. och vi lysnar på en Arne Dahl-deckare i bilen.

I sinom tid kommer jag att ”beta av” mina omdömen om varje enskild bok… Så nu vet ni vad ni har att vänta.

PS! Min bloggvän IKA har ”omformat” sin blogg Mellan tid och rum till en ”bokblogg”  med författarporträtt, lästips m m. Värt ett besök kanske! DS