Kategori: Skatans Tankar

Julkort

Varje jul skickar Skatan inte längre några julkort. Hon är alltid för sent ute. Det brukar bli Gott Nytt År-kort i stället. Som svar på den allt tunnare högen av julkort som skickats till henne (av förklarliga skäl … som man skördar får man så etc etc ). Hon brukar i alla fall skicka, lyckas få iväg, ett julkort till sin biologiska mamma Doris och hennes barn, mina halvsyskon. Och tänkte lyckas med det i år också. Fast med ordinarie frimärksvalör.

Skatan är ju,  som sagt var, sent ute.

Så igår inhandlades unicefs kartong med 20 julkort (och hon blir då också välgörare, Gu´bevars) och i morse klockan fyra öppnades paketet och tre kort plus ett till pappa (97 på det 98:e året) skrevs med alla bortförklaringar och hälsningar och varma kramar som sig bör.

Och så skulle korten in i kuverten.

Hur Skatan än vände och vred på kuverten så kunde hon inte öppna någon flik för att stoppa in korten … inte på något kuvert. Alla var igenklistrade. Ordentligt och prydligt låg de där i sin hög. Igenklistrade och klara. Det var bara det att korten som skulle vara i inte var det.

Om inte Skatan varit nära en psykisk kollaps förut (vilket hon varit) så var hon det verkligen nu. I denna arla morgonstund, i ottan, i vargtimmen. Och inte kunde hon yla ut sin frustration heller. Då skulle hon ju väcka Pa och Alice.

Det blir att hinna till Akademibokhandeln, reklamera, diskutera, ”det är inte vårt ansvar … bla bla bla”, och förhoppningsvis få en kartong med icke igenklistrade kuvert, innan Falu-besöket hos Sonen som förresten röntgas idag för att eventuellt kunna bli av med dränet och åka hem i morgon … och sen är det jul.

Vilket tröskverk!

Som vanligt vaknade Skatan i ottan … nääär är det egentigen det där ”i ottan” ? Skatan har sökt på uttrycket … lite otåligt kanske men inte hittat någon bestämd tid … annat än tidigt på morgonen.

Nåväl.

Som vanligt vaknade Skatan i ottan och gick och satte sig vid Sonens dator för att kommentera kommentarerna, kanske skriva nåt eget och så småningom svara på Dages julfråga hos Ingrid på Stenstugu

Och så kommer hon inte in (ut?) på nätet. Inte klockan fem. Inte heller vid sex-tiden eller sju- eller åttatiden.

Hon kunde helt enkelt inte få kontakt …

Så hon fick försöka somna om, läsa gamla tidningar och tidskrifter och äntligen försöka att koncentrera sig på att läsa lite i medhavd bok: Suzanne Bröggers Sölve En plats i Danmark.

Men om man skall få ut mer än att man gillar allt vad Suzanne Brögger skriver … så får man allt koncentrera sig lite mer. Inte hoppa ur sängen och tassa ut till vardagsrummet, sätta på datorn och försöka få kontakt … nå ut … komma fram …

Klockan nio ringde Sonen som tagit sig ut i vestibulen där han kunde använda sin mobil.

– Inte nog med att ditt tröskverk till dator går trögt och tar ååår att starta upp … nu kommer jag inte ut på nätet heller, sa Skatan och ångrade nästan sin generositet (OBS! Detta mitt inlägg är ”fiktiooon” … i verkligheten ångrar hon verkligen inte det utan unnar Sonen all kontakt med yttervärlden där han ligger fjättrad … förstås)

– Har du kollat alla kontakter och uttag?, frågade Sonen.

– Det är väl sjääälvklart. Det är ju det första man gör, svarade Skatan medan hon gick runt och kollade att allt var som det skulle på den fronten.

– Det ordnar sig nog, sa Sonen. Annars får du gå till bibblan som har datorer.

Det Skatan inte sa då när hon talade med Sonen var att det faktiskt vaaar en kontakt som satt så där lite halvdant. Och när Skatan tryckte in den ordentligt … så …

Här är resultatet. Skatan kunde komma in (ut?) på nätet och göra sitt dagliga inlägg …

Friden återställd. Alltså.

Försökskaninen …

ligger där han ligger. Fängslad vid sitt elektriska drän, som slutar i en genomskinlig handväska fylld med vattenmelonjuice … ser det ut som alltså.

På sin andra sida ser det ut som han har hällt upp julölen – en ljusare variant – i en plastpåse.

Ja, där ligger han och kan inte annat.

I förrgår när vi kom på besök … Mannen också, han hade hunnit upp med tåget … var Försökskaninen pigg och nyter, skrattade och berättade de mest hårresande saker  som faktiskt var sanna men som hunnit ”lägga sig” och bli till en bra berättelse.

Skatan hade alltså kört in honom till lasarettet  i halv snöstorm dagen innan. Efter undersökning kördes han upp till IVA där man skulle ”sätta” det elektriska dränet. Vilket man = samma läkare som hjälpte Pa med kejsarsnittet … gjorde. Det blev igenkänning och småsnack och operationen gick som en dans. Tyckte Försökskaninen.

Sen kördes han ner till avdelningen.

Något senare började det göra ont … det började göra väldigt ont – det gjorde så in i helv-e ont att Försökskaninen skrek rakt ut … så högt och gällt som han inte skrikit sen han lämnade moderlivet (det var väl en bra liknelse?). Fast ännu starkare förstås. Han har ju vuxit till sig.

Personalen pumpade i honom morfin … mer och mer. Sen kallade man på läkaren från IVA.

Som kom, såg och handlade.

Dräneringsslangen – som förresten var fastsydd – hade sugit sig fast i lungväggen (och deeet gör ont, vet alla som har haft nåt med lungorna att slåss med … fullt med nerver).

Med ett raskt grepp drog läkaren ut slangen och det gjorde ännu ondare än helvetiskt  ont och gjorde om operationen på plats.

Sen började helvetet med illamående förorsakat av morfinet . Storasyster i Skåne som  har haft samma åkomma många många gånger tål inte morfin och får något annat smärtstillande. Tvillingsystern tål inte heller morfin – hon får andnöd.

Nu har man kommit underfund med att inte spruta in morfinet direkt i blodet utan ta omvägen om fett o s v och sätter nålen i magen.

Då går det an.

Inte så konstigt att vi inte fick hälsa på i förrförrgår.

Dagarna går.

Igår var vi också där. Fast lilla Alice var förkyld och fick stanna hemma med sin mamma. Idag stannar Farmor hemma med Alice och Mannen och Pa får hälsa på.

Men först ringer vi förstås och hör oss för.

Så man inte prövat något nytt på vår älskade Försökskanin eller att någon ny överraskning drabbat …

PS. Min dator får hänga med till Sonen (en mobil dator går an … men inte en mobiltelefon … hmm). Datorn kan ju vara till viss glädje när man ligger fjättrad så där. En  kommentar här hos Mamma Skatan på bloggen förväntas från Skatan i utbyte …  Och så vill han ha Skumtomtar. Sonen har avhållit sig från allt vad sött heter hur länge som helst. Men nu … nu måste han bara få en liten påse Skumtomtar. Skatan föll föstås … det ääär ju snart jul. DS

Lite tjatig är jag … men jag kan inte låte bli

Nu … nu har jag lyssnat till Bodil Malmsten på TV4as Förkväll. Det var Tommy som gav mig länken i en kommentar. Tack Tommy (utan blogg, när skall du börja blogga?)

Det var en jäktig Elisabeth som ”pepprade” Bodil med frågor som hon svarade tålmodigt och mycket bra på. Jag skulle blivit tokig av de framsmattrade frågorna som  nästan  avbröt Bodils egna tankegångar och svar.

Men … i alla fall.

Det verkar som hon har flyttat hem till Sverige, Bodil Malmsten.

Tills vidare … i alla fall … säger hon själv.

Det som inte tar kål på en får en i alla fall att må riktigt dåligt

… är ord som både Skatan och framför allt Sonen kan hålla med om.

Till fullo. Helt och hållet.

Skatan knyckte dom av Skogsnuvan,

(Skogsnuvan själv, en bild son är tagen av Skogsnuvan själv?)

den allra som bästa av vänner. Både här (på bloggen) och där (IRL, fast de bara har mötts några dagar, Skogsnuvan och Skatan).

Hon skriver i sin blogg om det som inte tar kål på henne men får henne att må riktigt riktigt dåligt (kylan och snön och timmerbilarna och älgarna på vägen och  jobbet och vedhuggningen och skottningen och skrapningen av bilen och …) men också om allt som gör livet härligt och ”lätt att leva” ( våren, värmen, Oskar, älgarna i skogen och fåglarna och blommorna och fjärilarna och bastubaden och  sparkåkningen på isen när den ligger blank och  bävern och dansen och skapandet av drömfångare, änglar, tomtar och troll och och och …,  sonen, bröderna, vännerna, brödbaket i vedugnen på gammalt sätt, bloggen … osv osv osv …  i evigheters evighet)

När Skatan läste  i Skogsnuvans  blogg idag och fick  sina känslor bekräftade … igen …  och som så ofta … att man fååår må dåligt när man mååår dåligt.

Så det så.

Då vill hon bara tacka henne. För att hon är hon och att Skatan  har fått lära känna henne.  En så RIKTIG människa.

Eller … människa?

En ÄNGEL i människohamn … (med ett troll bakom örat).

Det är vad hon är den där Skogsnuvan.

PS: Skatan kom på att Mymlan hade repetition på några av sina Veckans bloggtema. Då passade hon på, Skatan,  att repetera Min favoritblogg och välja en annan av sina favoriter,  Skogsnuvan. DS

FÖRKVÄLL I TV4 – med den formidabla Elisabeth Höglund

… hade Skatan tänkt njuta av i denna tidiga morgonstund. Gårdagens program  …  av den 17 december.

Men att betala 49 kronor … gå upp och rota efter kreditkortet … etc etc … blev bara fööör mycket.

Jag får njuta av Bodil Malmsten … som det ju egentligen handlade om för mig … en annan gång ,  i ett annat program, genom en annan bok … nån gång …

Jag har ju alltid bloggen finistere.se …

Han är väl ingen råtta?

Prick klockan elva ringde Skatan avdelningen på Falu lasarett där Sonen vilade ut …

– Hur var det med honom?

– Nej, det var nog inte så bra. Han hade jätteont och mådde väldigt dåligt av morfinet och kräktes hela tiden …

Men Skatan skulle få tala med honom själv.

Skatan frågade hur i all världen han kunde bli utskriven i första vändan … när han nu inte var helt återställd. Hon klandrade förstås inte sjuksköterskan … det var ju inte hennes fel … men det var faktiskt under all kritik.

Skatan möttes av en lång lång tystnad. Sköterskan kanske tittade i journalen. Till slut kom hon tillbaka där i luren och hmm-ade lite och sa att … joo, de hade tvekat länge hur de skulle göra men så tänkte man att man alltid kunde försöka i alla fall …

– Försöka !!! Men han är väl ingen råtta heller … han är en människa som har det skitjobbigt. Försöka???  Har ni börjat använda människor som försökskaniner, råttor nu också …

Skatan var mer än upprörd …

Sen fick Skatan tala med Sonen själv.

Det var en svag, ömklig man i andra luren … som hade ont, mådde dåligt, var ledsen och absolut inte ville ha besök. Han ville bara sova … om han nu kunde det.

– Vi får se i morgon …

Imorgon var en annan dag. Idag.

Prick klockan elva ringer Skatan …

Men innan dess … BVC med lilla Alice som skall vägas, mätas och kollas upp uppifrån och ner.

Det är -16 grader ute … Brrr …

Vad kan det talade ordet? (Herta Müller)

… eller det skrivna för den delen? (Skatan)

”Tankarna talar ju helt annorlunda med sig själva än orden gör med dem” (Herta Müller i Kungen bugar och dödar)

Hur många gånger har man inte känt att orden inte räcker till … att man tänker tankar som inte har ord för sig … att … ja, det man tänker helt enkelt inte går att sätta ord på, inte går att förmedla  …  i ord.

Uttalade och skrivna.

Och det är väl det vi håller på med. Vi och alla författare, skribenter och … alla som öppnar munnen för att formulera en tanke utöver den konkreta: Ge mig mjölken, hämtar du barnen etc etc …

Vi letar efter orden. Som skall uttrycka preciiis det vi tänker.

Och det kommer aldrig att gå.

Men det gäller onekligen att försöka. Att inte ge upp.

Hur många av oss har inte funderat över hur barnen tänker. De har ju  inte hunnit få så många ord ännu till sina tankar.  Skatan är i alla fall övertygad om … helt övertygad om … att de tänker och tänker efter,  reflekterar, drömmer … ja tänker

.

Tänk efter själv. Visst tänker de. Barnen … och hundarna och hästarna och kaninerna.

Och kanske till och med en och annan skata.

Fastän orden inte finns där.

Så hände det igen … förstås

Egentligen skulle lilla a och Skatan gå på bio ikväll och innan kanske ta en kopp kaffe på Café Peace & Love. Men Skatan kände inte för det i morse när hon vaknade, ringde lilla a och vi bestämde lunch istället.

Skatan har ju StinaFina med sig här i Borlänge och det är Morgonrunda, Middagsrunda, Eftermiddagsrunda och Kvällsrunda och däremellan …

tre trappor utan hiss. Nej, egentligen är det ju sex trappor med mellanlandningarna … utan hiss.

”Det är mycke nu … ”

När jag kom hem efter den ganska sena lunchen tyckte Sonen att han hade det jobbigt med andningen. Han hade ont och var likblek i ansiktet. Skatan ringde in till sjukhuset och de tyckte förstås att vi skulle åka in direkt. Till akuten.

Sagt och gjort. StinaFinas Eftermiddagsrunda kortades ner, tandborste packades för säkerhets skull och vi gav oss ut i snöyran till Falu lasarett. Sonen ville absoluuut inte att vi skulle ringa efter ambulans.

Väl där gick allt ganska så snabbt. Ett ”skämt” (ursäkta!) till läkare … en rund liten Karlsson-på-taket-man med glimten i ögat och stark utländsk brytning stormade in tätt följd av lång räkel till läkaraspirant eller vad han nu var. Lyssnade, blinkade med ögonen mot mamma Skatan och hörde sig för. Snabbt iväg till röntgen …

Mamma Skatan satt kvar och väntade. Om ifall att … Sonen skulle få följa med hem igen.

En sjuksyster kom tillbaka med Sonen . Hon hade sagt att det var många som hon hade kört till röntgen som hade skickats hem på tok för tidigt.

Varför gööör de så. Det måste ju bli dyrare i längden att skicka hem patienter halvbotade som sedan återkommer och måste börja om från början med behandlingarna.

Sverige lyssnar för mycket på politikerna och mindre på läkare och sjukvårdskunniga. Det är politikerna som styr och ställer och i förlängningen … pengarna.

Skatan blir så himla arg …

Prover togs och så … plastarmbandet.

– Du kan åka nu när de har satt på mig det här, sa Sonen.

Men Skatan väntade till den ”hastiga” , ögonblinkande läkaren kom tillbaka med sin långe följeslagare och meddelade.

Lungkollaps … igen … förstås.

– Nu sätter vi in elektriskt dränage ikväll. Han får vara kvar på IVA i natt och i morgon kan ni hälsa på honom på avdelningen igen.  Ajö, ajö …

Och borta var han.

Både Sonen och Skatan satt en lång stund och ondgjorde oss över att han inte fått stanna kvar när han nu inte var riktigt återställd utan var tvungen att ”hatta” fram och tillbaka på det här sättet.

Det ääär faktiskt ganska så ångestladdat att inte kunna andas ordentligt. Och inte veta. Inte bara för Sonen. Utan för Pa och mamma Skatan och Mannen och alla runt omkring. Skatan har varit lite mer av Hönan Agda de här dagarna och frågat Sonen oavbrutet hur han mår, gör det ont, kan du andas ordentligt bla bla bla …

– Hur ont har du på en skala 1 – 10?  Vilken urfånig fråga. Vadå hur ont på en skala … Vad är 10? Då är man väl halvdöd av smärta säger Sonen medan mamma Skatan kanske har en helt annan inställning till det här med smärta …

Nu är han där han är, Sonen. I morgon skall Skatan till frissan och sen åker vi in och hälsar på. Fast först har jag ringt och hört hur allt är förstås.

Telia är ju också en annan grej … Man är inte betrodd att få ha telefon där på avdelningen mot sitt hemnummer om man inte är kund hos Teeeelia på hemmatelefonen. Och det är inte Sonen. Så  Skatan får ringa till avdelningen och fråga … och hälsa och stå i …

Fortsättning följer …

Choklad i jul

Skatan har hittat den.

Sin favorit.

Ja, den har slagit både Vinter och Schweizernöt och Helnöt från Marabou och  blivit Favoriternas Favorit:


Marabou Premium Lemon & Ginger är en kraftfull mörk choklad med frisk citron och en aning ingefära.

Mmmmmm … Mmarabou …

Vilken är din Favorit?

Skatan får allt stanna här ett tag till …

eftersom det finns risk för ny lungkollaps.

Sonen  har varit i Falun på återbesök.Röntgen och läkarbesök. Denna gång fick han träffa överläkaren.  Man tog bort dränaget som slutat verka för att det kommit vätska på nåt membran. Det var fortfarande en spalt på 5 cm som inte hade återtagit sin form och funktion i lungan och om inte …

… om lungan inte kollapsat på nytt innan fredag …  och om det då  inte är HELT OK  så läggs han in under 7 dagar med elektriskt dränage.

Varför kunde de inte lägga in honom direkt? Idag? Med elektriskt dränage eftersom de där 5 centimetrarna ändå är där och inte har gått bort. Nu skall det plötsligt ge med sig och bli bra helt utan hjälp  från något dränage överhuvudtaget. Egendomligt.

Skatan misstänker starkt att det helt enkelt inte finns några platser där på avdelningen just nu och man hoppas skriva ut några patienter  på fredag och kollapsar inte lungan helt igen så … så kan han ju lika gärna ligga hemma som där.  Några dar på vänt … för att få ett elektriskt dränage då han ju måste vara på plats.

Så Skatan stannar. Hon kan inte lämna Pa och Alice OM lungan skulle kollapsa, ambulans måste tillkallas osv osv …

Sonen har fått stränga förhållningsorder den här gången att ligga så mycket som möjligt och vila. Ligga  på sidan … den sidan där lungan pajat … och inte anstränga sig det allra minsta.

Det fick han inte veta när han skrevs ut. Så han har ju suttit uppe en del med oss …

Skatan och StinaFina blir kvar några dagar till …

Snö

Vi tog oss ner för de tre trapporna … utan hiss … StinaFina och Skatan.

Det var dags för Morgonrundan.

Utanför porten möttes vi av det vitaste vita … ett tjockt tjockt och vitt täcke.

Snö.

Äntligen.

Och det snöade fortfarande. Och gör så än …

Snö-haiku I

Det knirrknarrade (5)

av snö under sulorna (7)

Julsnön har kommit. (5)

Snö-haiku II

Med snön blev allt vitt (5)

trädens grenar, gatorna (7)

vitt och svart, svartvitt  (5)

Bodil Malmsten … igen … med Angeläget budskap

Skatan är sent ute … för sent kanske … med sitt budskap.  Det skulle visst röstas i riksdagen.

Igår.

Men.

Och.

Om den nu blev ett resultat  igår i riksdagen som gick oss bokläsare emot

kan det kanske ändras  … i framtiden.

Ingenting är väl för sent … eller?

Skatan har talat om det förut. Om utarmningen av bokhandlarna på landsorten. Nu gör hon ännu ett ryck … tillsammans med Bodils ord:

Aj!
Skär inte ner fler kulturanslag.
Var så vänlig, riksdagen!
Gör så man vill bo i Sverige.
Tänd ljus i kulturskymningen, låt skattebetalare ute i landet få läsa
annat än Stieg Larsson och Dan Brown.

Och så raskt över till Bodils andra tanke … i sitt inlägg:

En annan tanke jag fick av en annan artikel på DNs kultursida i dag den 14 december:
Det är mycket svårare att skriva en lovsång än en sågning.
En maktfullkomlig marginalisering av ett livsverk, det kan kan vilken stilistiskt funktionshindrad kulturskribent som helst få ihop.
Men en lovsång i nivå med det lovordade vet jag inte när jag senast såg.
bild

Och så här skrev Göran Greider i ovanstående länkade artikel på DNs kultursida:

Författaren och litteraturkritikern Göran Greider konstaterar att detta är en polemik som funnits i 300 år. Han reagerar över att spelreglerna för kritik tycks olika för finkultur och populärkultur.

– I populärkultur kan du lättare omvärderas av recensenter, medan någon som en gång har helgonförklarats i finkulturen blir ikon på livstid. När Katarina Frostenson publicerar något så vet jag på förhand exakt vad som kommer att skrivas. Om Göran Sonnevis dikter har det inte gått att läsa en kritisk rad på 30 år, inte ens i en bisats. Det är möjligt att de är så stora genier att de aldrig gör några misstag, men jag tycker att det blir otroligt tjatigt. Och ganska löjeväckande, säger Greider.

Så sant som det var sagt. De skulle anställa Skatan på någon av kultursidorna att recensera. Skatan skriver hellre lovsånger än sågar. Hon har a l l t i d   haft   v ä l d i g t  svårt att såga.

Nej.

… sååågar gör hon då rakt inte.  Särskilt ofta.

Och OM hon skulle såga … inte skulle hon göra skillnad på kreti och pleti inte.

PS! Nu består nästan halva mitt blogginlägg av Bodils ord och Göran Greiders och länkningar hitan och ditan. Men Bodil har ingen kommentarsruta (det är därför) och Göran Greider. Har han en blogg? Det måste Skatan genast undersöka. DS

Nostalgitripp

Klockan sju träffades Stora B och Skatan på Engelska puben.

Det var bara  vi och några ur vad man brukar kalla för A-laget.

Och så Amie … Engelska pubens pubägare och värdinna.

Det var här vi hade så himla kul hela 90-talet. Det var här alla banden spelade och det var live-musik flera gånger i veckan. Ibland band som the Orphans som Stora B och Franked spelade i, Nippe Sylwén och …  hm  … Skatan kommer inte ihåg namn … har verkligen svårt för att komma ihåg vad de här banden hette … så här dags på kvällen  … ibland trubadurer som Stommen och Al  och … Björn Pedersen och …

han … Björn Pedersen … han kunde sjunga Mustang Sally bättre än till och med The Commitments

Det var fullt med folk som drack öl, lyssnade till musiken, stimmade och stojade, dansade med, och rökte … Kläderna luktade pyton när man kom hem … men åååh så kul vi hade. Och träffade många nya och gamla vänner. Och slog oss i slang med … tja, i stort sett  vem som helst.

Det var så Skatan träffade Stora B också. En gång i tiden. Där på Engelska puben.

Ikväll drack vi öl och vin och Jägermeister och whisky och mera vin och … och pratade om gamla tider. Då det begav sig. Och det var som igår fast ändå så himla längesen … Amie letade fram en cd … hon gick till och med ner i källaren för att hitta den … med Moose on the loose … ett band som Stora B spelat i och spelar i fortfarande … nån gång … när det beger sig. De bytte namn … för det var ett annat band som också hette Moose on the loose … till ”Håkan ”vad han nu heter” och hans E-street band” (han kommer från Edsbyn)  Vi lyssnade  till Håkan som sjöng cover på Hound dog … Kanske inte bättre än Elvis men … bra.

Jättebra.

Vi pratade om Sture, stammisen som är död, om Maggan en annan stammis, som också är död  … Det var människor som brände sitt ljus från båda hållen och hade levt tuffa, brokiga liv men med sina drömmar förstås och mycket att berätta  om …

Men vi pratade också om livet i stort, Stora B och Skatan, om våra barn, och hur vi känner det nu … om att bli äldre … att bli gamla …

Och vi pratade om Margith.

Det var en glad lite melankolisk skata som vandrade hemåt ikväll … hämtade StinaFina, gick kvällsrundan i sitt Borlänge … där ingenting längre är sig likt.

Och det är klart. Det kan det ju inte vara. Det vore ju konstigt om det vore sig likt. Efter tio år. För det var tio år sedan Skatan flyttade … och sen besökte Borlänge lite då och då … och … det var längesedan redan då.

Länkar du?

Lillbra gör det, Mymlan gör det … och Skatan gör det …

Ofta.

Men det är inga av Halvars huvudsaker … det där med att länka.

” Jag har svårt överhuvudtaget för det där länkandet. Jag har kanske sagt det förr men i sådana fall tål det en upprepning: de enda läsare jag bryr mig om är de återkommande  och hittar nya sådana hit så hittar de hit ändå.” … säger Halvar.

Det är inte för att retas. Som Skatan länkar dit ännu en gång. Hon vill bara förklara. Och detta blir (kanske) den sista gången … Hon skall verkligen försöka hålla sig och sina ”klor” i styr. Men det är ju så … att när man uppskattar och gillar det man läser vill man så gärna berätta och tala om, man vill ju  ”låna ut böcker” eller tidskrifter (IRL)  och fråga: Har du läst ditten eller datten ? Har du läst ? Och det är ju samma sak med bloggar. Man vill ju bara dela med sig …

Tänk så många bra bloggar Skatan har hittat i bloggdjungeln genom att följa länkar från en annan bra blogg.

”Och Fredrik Wackå uppmanar att länka allt vad du kan – den som lägger upp material på nätet måste acceptera att materialet blir länkat till.” … citerar Skatan Lillbra, som länkar till Fredik Wackå … som länkar …

Åååh vad Skatan suktar efter respons på just detta mitt inlägg och fråga. Så … snälla … kommentera, svara, argumentera.

Skatan vill ha synpunkter.

Så att hon kan utveckla, förfina och göra sitt eget bloggande bättre, mer spännande, vidare …