… ”Skynda dig, tänd ljusen, det skymmer över jorden.. ” (Lilla Blå)
Med en blinkning till Farbror Gösta hos Lilla Blå …
Etikett: Vänskap
Kommentar på kommentarer som blev ett inlägg
Hittade in via Speja =) Blev så nyfiken på vem ”skatan” var =) Kan ju nämligen stoltsera med en styck tam skata i trädgården ”Dregen” 
Härlig blogg =)
Tack för det Malin! Hälsa Dregen från skatan Skatan. Roligt att du gillar min blogg. 🙂
Kan tänka mig att lilla Alice var sommarens höjdpunkt! Min var nog att jag tog mig samman och vågade flyga. Det är aldrig bra när rädslor får styra så jag är faktiskt nöjd med mig själv.
Ha det gott på er resa söderöver!
Kramar!
Znogge! Resan söderut är vid slutmålet, Bad Ischl. Här regnar det. Idag. Och igår. Att övervinna sina rädslor är det värsta och bästa som finns … så du har verkligen anledning att vara nöjd med dig själv. Kramar!
Ska titta ner på Österrike när jag flyger till Italien och tänka på dig (om du är kvar nästa vecka) Med dig vet man ju inte. Med den flygande farten kanske du är i Borlänge nästa vecka. Vem vet. Du är i sanningen en speciell skata.
Skogsnuvan! Nej sååå fort flaxar inte ens en flaxande skata som Skatan. Jag är allt kvar här så du kan vinka. Jag skall hålla uppkik och jag önskar dig en sååå himla skön semester där i Italien. Kramar!
Läst. Jag tycker väldigt mycket om skator.
J.K! Kul! Jag skall snart flaxa på ett besök till dig J.K. Blev ju nyfiken förstås som den skata jag är …
Kommer du därifrån med andra ord?? Har bara varit i Österrike en gång på en skolresa när jag slutade nian… några år sen. Ser fram emot bilder o ord om resan.
Ingrid! Nej, det gör jag inte … kommer härifrån men vi har ett ”andra” boende härnere i Bad Ischl och varför vi har det är en lååång historia. Det kommer mera ord och bilder. Var så säker. Kramar!
Hälsa Egon och Gustl. Önskar så jag kunde resa ned, jag också.
Lilla Blå! Det skall jag. Det har jag redan gjort. Hälsat. Du är alltid välkommen närhelst andan faller på. Finns det hjärterum så finns det stjärterum … Kramar!
Verkar vara fullt flax som du säger. Och AIK, det laget, man kan ju bara inte hejja på. Kalmar FF ska det vara! Men är man en trogen support så är man. Alice är väl en liten AIKsupport redan, kanske. Flaxa lugnt och fridfullt. Hoppas de blir bra väder på färden!
turez! 🙂 Ääär man en trogen support så är man. Sonen har väl varit AIKare sen barnsben trots att han växt upp i Borlänge, Leksand och Brage är väl lagä´ … där. Men han har alltid varit en Tjalle Tvärvigg. Alice har inte fått sina namn baara för att AIK är laget. Nej, Inga hette min mamma som Sonen hade ett speciellt nära och fint förhållande till. Hon köpte AIK-grejer till honom när han fyllde år och Kristina heter både jag (andranamn) och min Svägerska I så det finns i släkten både här och där redan.
Vi hade bra väder ända tills vi kom fram till Bad Ischl. Då regnade det. Och det regnade igår och idag med. Kramar!
Klimts land är så vackert, ha det fint i Bad! kram
Loll! Ja, Österrike är ett vackert … och komplext land med all sin ”historia”. Att se det genom Klimts ögon är inte så dumt. Kramar!
Oh!! Jag fullständigt älskar Gustav Klimt. Var nästan beroende ett tag…
Ha en trevlig flaxtur. Verkar härligt att ha ett ”andra boende” så där.. eller om det är det första? (Jag har ju inte varit mé så länge).
Soldansare! Det är det ”andra” boendet. Det ääär härligt men vi skall nog inte ha det så här mer än ett år till ungefär. Det ”binder” ju också. Klimt ääär beroendeframkallande. Jag läser om honom, hans kvinnor, ser på hans konst, läser om hans tid och ville vara dääär … Men nu är nu och då är då och vi kan ju leva då om vi vill … både nu och då. Det är det som är så fantastiskt. Kramar!
Vilket välfyllt och spännande liv du lever. Det händer alltid något. Hoppas resan var finfin!
Speja! Ja det har blivit fyllt till bredden … och lite bortskämt får jag säga till mig själv att lugna ner mig. Resan var finfin … som du kan läsa och nu är det skönt att vara framme och ta det liiite lugnare. Kram!
Min höjdpunkt? Att träffa dig och Znogge förstås!! 
Pruddelutt! Att träffa dig och Znogge och Skogsnuvan och ”kärringträffen” med ”Margiths kvinnor” var förstås alldeles fantastiskt roligt och spännande men, som sagt, lilla Alices entré i denna världen var ja … höjdpunkten. Hon har förresten vuxit och sist hon vägdes var hon uppe i hela 3 700 g (nästan) och hade växt på sig till hela 51 cm. Kramar!
Tror väl jag det att Alice var sommarens största glädje!!
Var sak har sin tid vännen, du ska se att målandet och skrivandets tid snart står för dörren och då får skatan använda alla sina intryck till att forma till bild och ord
Sköt om dig
Kram!
IKA! Ja, det har jag förstått … att allt har sin tid … men att förstå det riktigt riktigt riktigt verkar ta tid för en sån skata som jag som på nåt vis verkar vilja göra allt och vara överallt … på samma gång. Nu skall jag lugna ner mig och njuta … ett tag.
Kramar!
Äntligen
Det tog fem (5) dagar att komma fran Nyköping till Bad Ischl den här gangen.
Första stoppet var Yngsjö och Furuboda och Johannagarden där vi kvartade en natt. Vi hann ga pa promenaden längs stranden, äta förstas … det gör man ju alltid … lyssna pa Jo-Jo när hon spelade och sjöng och beundra den nya hästen, Unique … en häst och inte en ponny. Tjejerna börjar bli stora nu …
Första färjan fran Trelleborg till Sassnitz … det blev en tidig morgon … och sen till Wittenberg där storkarna redan dragit söderut och boet var tomt. Mannen och jag saknade ocksa var operett-servitris som vi alltid misstänkte var berusad … de yviga gesterna, glada tillropen och tja … ovanliga servitrisbeteendet gjorde att vi trodde det … hon hade fatt sparken eller hade semester eller nat . Hon var inte där. Bara en alldeles vanlig servitris. Där, i Lutherstadt Wittenberg, sov vi en natt … i sviten … alla tre, Mannen, Skatan, Brigitte … och sa StinaFina förstas, inte att förglömma. För samma pris som vanligt. De ääär verkligen gentila där i Wittenberg.
Och sa gick färden till vara vänner i Erlangen där det var meningen att vi skulle stanna en natt … som blev tva … och väl hemma i Bad Ischl var vi inte förrän sent pa lördagen den 12:e. Mitt datormodem var inte laddat och jag kan inte ladda det förrän i morgon. Därför har jag inte rapporterat förrän nuuu … och fran Brigittes dator. Därav avsaknaden av de sma a:na med ring över … ja ni begriper säkert vad jag menar. Men i morgon blir det som vanligt igen. Inte lika ansträngande att läsa …
I Erlangen inmundigade vi oavbrutet maaat och drack hela tiden nagot alkoholaktigt till … Det var förskräckligt. Fast vi promenerade en del ocksa förstas. Men ända …
(Brigitte, der ”Kaiser” Willi och Mannen. Gabi jobbar som vanliga människor ju gör.)
(Längs kanalen i Erlangen …)
(Gabi med en blandning av öl och citronläsk som kallas Radler. Inte tokigt alls, faktiskt … och bara 2,7 % eller liknande)
Vi siktade en lustig husbat pa var vandring som när den kom närmade sig, visade sig ha pirat-status …
Ett av malen för vara utflykter gick via en väg för cyklar och fiskar … det visade i alla fall skylten …
Innan vi fick lämna Bayern och Erlangen och all mat och dryck … var vi slutligen ”tvungna” att njuta av en korv, Weisswurst med kringla (salt) och öl förstas … Inte sa tokigt … men för figuren … uj uj uj uj …
Och en sista natt där … och frukost …
Vi ”landade” i Bad Ischl vid 5-tiden och at inget mer den dagen (vi hade ju ätit pa vägen ocksa, gubevars).
Och nu är vi här.
Mannen och Brigitte och StinaFina promenerar. Skatan bloggar som om hon hade eld i baken. Maste skynda mig innan de kommer hem …
Sen kommer jag späka mig och bli mer ”andlig” i min utlevelse … tror jag …
Ha det!
Idag är det dan före dan … igen
… innan Skatan, Mannen och StinaFina och Brigitte åker söderut via Yngsjö och familjen S … till Wittenberg och storkarna … till Erlangen och Willi och Gaby … och slutligen till Bad Ischl och … och … hemma dääär.
(Willi, kapten på sin älskade Strijela i Kroatien. Ett foto som Willi själv tagit eller åtminstone låtit ta och skickat till Skatan)
Igår kom vi så hem efter en välfylld weekend i Stockholm.
Vi kom upp vid lunchtid till Stora E och tog genast StinaFina med oss över Gärdet till Etnografiska museet där en ny resaturang öppnat och vi kunde sitta ute i lä och inta en urgod kantarellpaj och njuta av en av de sista ”utesittarluncherna” i sommar. Åtminstone här hemma i Sverige. Tror jag.
Spegelbild på den på maten väntande Skatan
Interiören med de festliga lamporna, gjorda av … Gudrun Sjödén … tror jag, har jag för mig att jag fick reda på …
Och så satt vi där i solen och njöt av den där goda pajen. StinaFina var med men syns, som syns, inte på bild …
Strax efter maten gav sig Skatan iväg för att leta efter halsbandet med stort H och hittade det efter mycket om och men och in och ut i affärer i den affär på Karlavägen där lilla E köpte sin brudklänning, Thalia … men det halsbandet får ni se en annan gång. Huset sover och ja … ja, ni förstår.
Däremot kan jag visa en bild på den otroligt fina höstkrans som Brigitte snodde ihop sen vi kommit hem hit igår. Gjord av höstens och skogens ”gåvor” som vi tillsammans plockat på en Morgonrunda med StinaFina …
Närbild … och så …
en bild på Brigitte med sitt verk.
Skatan … som har tummen mitt i handen … är djupt imponerad.
Festen som Mannen och jag gick på för att fira vännen Macks 60 år var förstås överdådig. Snittar och pärlande vin, Vättern-kräftor med snaps, öl eller vin … så många man orkade äta och dricka och så glass med hallon. Och så kaffe med avec och så mera vin eller drinkar och så vickning …
Dans och glada grabbar förstås. Fullt ös på musiken. Vi var 120 gäster och lite fööör mycket för en gammal skata. Nuförtiden gillar jag mindre sammanhang. Sex till tio personer är alldeles lagom.
Men det var kul att bugga med vännen Fernando … och det vaaar en fantastisk fest. Förstås.
Överdådig var bara förnamnet.
Vid 1-tiden drog vi hemåt till Lisen och Fernando på Bondegatan där vi avslutade med lite skvaller och ännu mera vin innan Mannen och jag drog till Folkungagatan där vi två skulle kvarta.
Jag älskar Söder. Skulle Skatan bo i Stockholm igen så är det där hon skulle häcka.
Säger Hej då … kanske på ett tag … eller så ses vi ikväll.
I morgon bär det av och dååå blir det kanske paus i bloggeriet. Njaa … i Yngsjö kan jag kanske krafsa ner några rader … men sen dröjer det till slutet av veckan när Skatan landat igen … i Bad Ischl.
”Vem skall trösta knyttet?”
Vem kan det vara som skriver om att ”trösta knyttet” mer än Tove Jansson … och nu Skatan?
Jo … Mymlan och Bloggvärldsbloggen .
Och Mymlan skriver förstås … som hon brukar … om något riktigt angeläget. Hon tar upp och tänker om det här med uppmärksamhet, kommentarer på bloggar, Facebook och twitter … om att ”inte bli sedd” och få kommentarer etc etc … ni vet.
Och det ääär ett angeläget tänkvärt inlägg.
Skatan är ju en spontan en. Gillar många, blir lätt engagerad och fascinerad och så … plupp … så har ännu en ny bloggkontakt hamnat i min bloggroll som bara växer och växer och växer.
Och inte hinner jag med heller… att ens läsa alla bloggar där. Så ofta. Och kommentera.
Ibland får jag dåligt samvete. Men så slår jag det ifrån mig.
För man kan inte hinna med allt och alla. Hur gärna man än vill. Inte ens Skatan som inte yrkesarbetar och är hemma hela dagarna har tid …
Måste ju leva lite emellanåt också … så jag har nåt att blogga om. 🙂
”Jag twittrar inte … men bloggar och tycker att du har skrivit ett fantastiskt tänkvärt inlägg. Som vanligt. Och det surrar förstås i gång i huvudet på hur man själv ”bemöter” sina medbloggare. Min blogroll växer och växer … fler och fler bloggare vill jag ”ha till hands” Men. Jag hinner ju inte meeed. Att kommentera. Alla. Varje dag. Inte ens varannan eller var tredje. Och får dåligt samvete. Ibland har jag tänkt att ta bort min bloggroll … men den tillhör ju också ”min profil” på sätt och vis. Jag får nog nöja mig med att ”försöka så gott jag kan” att ”se” och hinna med alla … någon gång, då och då. Kramar!”
Så skrev jag som kommentar i Bloggvärldsbloggen hos Mymlan.
Alla försöker så gott de kan och man kaaan ju tänka till lite extra nån gång emellanåt. Och så är det en sak till.
Alla kan ju inte älska alla. Var sak har sin tid. Var tid har sina behov bla bla blaaa
Så om någon känner sig verkligen förfördelad … knacka på, stig in … och säg som det är.
”Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är – stig in och säg God Afton så dom ser att du är här!”
"Vem skall trösta knyttet?"
Vem kan det vara som skriver om att ”trösta knyttet” mer än Tove Jansson … och nu Skatan?
Jo … Mymlan och Bloggvärldsbloggen .
Och Mymlan skriver förstås … som hon brukar … om något riktigt angeläget. Hon tar upp och tänker om det här med uppmärksamhet, kommentarer på bloggar, Facebook och twitter … om att ”inte bli sedd” och få kommentarer etc etc … ni vet.
Och det ääär ett angeläget tänkvärt inlägg.
Skatan är ju en spontan en. Gillar många, blir lätt engagerad och fascinerad och så … plupp … så har ännu en ny bloggkontakt hamnat i min bloggroll som bara växer och växer och växer.
Och inte hinner jag med heller… att ens läsa alla bloggar där. Så ofta. Och kommentera.
Ibland får jag dåligt samvete. Men så slår jag det ifrån mig.
För man kan inte hinna med allt och alla. Hur gärna man än vill. Inte ens Skatan som inte yrkesarbetar och är hemma hela dagarna har tid …
Måste ju leva lite emellanåt också … så jag har nåt att blogga om. 🙂
”Jag twittrar inte … men bloggar och tycker att du har skrivit ett fantastiskt tänkvärt inlägg. Som vanligt. Och det surrar förstås i gång i huvudet på hur man själv ”bemöter” sina medbloggare. Min blogroll växer och växer … fler och fler bloggare vill jag ”ha till hands” Men. Jag hinner ju inte meeed. Att kommentera. Alla. Varje dag. Inte ens varannan eller var tredje. Och får dåligt samvete. Ibland har jag tänkt att ta bort min bloggroll … men den tillhör ju också ”min profil” på sätt och vis. Jag får nog nöja mig med att ”försöka så gott jag kan” att ”se” och hinna med alla … någon gång, då och då. Kramar!”
Så skrev jag som kommentar i Bloggvärldsbloggen hos Mymlan.
Alla försöker så gott de kan och man kaaan ju tänka till lite extra nån gång emellanåt. Och så är det en sak till.
Alla kan ju inte älska alla. Var sak har sin tid. Var tid har sina behov bla bla blaaa
Så om någon känner sig verkligen förfördelad … knacka på, stig in … och säg som det är.
”Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är – stig in och säg God Afton så dom ser att du är här!”
Så var det då dags. För årets första kräftskiva …
… och Skatan hade bestämt att ikväll … i går kväll alltså … skulle hon verkligen avnjuta drinken med tilltugget och sen kräftorna och snapsarna och sångerna och ölet och efterrätten och kaffet med avecen och …. avnjuuuta och njuta och inte tänka på morgondagen.
Det heter ju som sagt Carpe Diem … Fånga Dagen.
Vi var ju bland vänner. Bland gamla goda vänner som alla känner Skatan och Mannen sen vi var tonåringar och en del gick till och med i lekskolan med Mannen … så Skatan kunde liksom slappna av … och bara vara …
Så det var hon. Bara var och åt och drack. Och drack och åt och sörplade och spillde . Kräftorna kom från Båvern och var så jätte jätte jättegoda. Och snapsarna var många och kalla och goda och sångerna därtill …
Se bara … 
Visst ser den läcker ut … eller hur? .
I morse när jag vaknade till Morgonrundan med StinaFina i ett varmt sovrum kände jag en lätt ruelse och till och med lite bubbel eller vad man skall kalla det någonstans där i magtrakten och ett huvud med ett blytungt band virat runt … kändes det som.
Men efter Morgonrundan och frukost och kaffe och prat med andra som ”bodde kvar” och värdfolket släppte det och det blev en varm skön härlig söndag som låg framför mig.
Utan någon Ågren alls på axeln.
Och … sen …
väl hemma igen på Femöre tog jag sommarens (skandal!) första bad i havet och simmade lojt och lättjefullt i vattnet. Men så var vattentemperaturen 24 grader också.
En riktig glidarsöndag, som Lilla Blå kallar det … en riktig glidarsöndag.
Vad gör man åt sura kärringar?
Söker man på detta … vad gör man åt sura kärringar? … hamnar man hos Majsan har jag förstått. Hon, Majsan, fick förstås ett skrattanfall som hette nånting … när hon läste sökorden.
Och Skatan har bara en enda förklaring. Det är att surkärringarna med Skatan i spetsen får upp mungiporna rejält, ja gapskrattar kanske till och med, av att just läsa Majsans rader i bloggen. Inte blir de surare i alla fall.
Och så tog jag mig för att söka på … vad gör man åt sura gubbar?
Gissa var jag hamnade?
- hos Majsan igen … inte så konstigt eftersom hon just ställt sig den frågan …
- hos lilla blå … hmm … där kan nog surgubbarna få bot … och
- hos Skogsnuvan … oj oj oj … inte mindre än tretton (13) gånger från dags dato 4 augusti och hela juli. Sen fortsätter sökträffarna i juni så långt ögat når.
Hos Skogsnuvan kan gubbarna få bot … om de besöker hennes blogg och har lite humor inunder de där sura snusindränkta mungiporna … men dom surgubbarna som hon skriver om läser inga bloggar … och tur är väl det. För där skulle de få ”på moppo” … också.
Det är ord och inga visor.
Och man har full förståelse för Skogsnuvans utgjutelser över de eländiga karlarna …
Fantastiskt sammanträffande
Skatan har en gammal studentkamrat som bor i London sen många många år. Nu vet Skatan att hon har byggt ett sommarhus lite längre norrut vid kusten och vi kom på att vi kanske skulle försöka bjuda hit henne och hennes engelska man. Men hur sjutton skulle vi få tag på henne. Vi hade inget telefonnummer här i Sverige till henne, kände inte till hennes mobilnummer och visste bara ungefär … i vilket område hon bodde. Men tänkte vi. Vi chansar och åker dit till det där nybyggda området och letar. Sagt och gjort. Vi satte oss i bilen och for i väg … genom Nyköping, och strax innan slottet skulle vi svänga höger ner till ringleden förbi slottet och ut ur Nyköping …
– Men där är hon ju … , skrek Skatan. ”Stanna. Det måste vara hon. Därborta. Vid museet.”
Mannen tvärnitade, backade tillbaka och vi körde fram för att titta på den kvinna som jag fått en skymt av vid museets utomhusutställning.
Jovisst var det hon. Inte klokt helt enkelt. Skatan tyckte nästan det var lite otäckt … som att bli bönhörd eller nå´t.
Vi fick vägbeskrivning och skulle köra i förväg och hittade trots beskrivningen inte rätt hus. Men sen dök hon ju upp med sin engelskregisgtrerade bil.
Och vi blev bjudna på kaffe … och pratade om alla våra gemensamma vänner och hur fantastiskt det var. Slumpen? Neej, inte slumpen, tror Skatan.
Och nu är min studentkamrat och hennes man bjudna till oss på en liten fest framöver.
Vaaar inte detta ett sammanträffande så säj! Ingen slump. Ett sammanträffande.
Fisksjön, ett litet potpurri …
Med solen i ögonen, motljus alltså, knäppte jag denna bild på Skogsnuvans fina hus där vid Fisksjön … solen som lyst med sin frånvaro visade sig när jag stod redo att åka hem igen …
Och så här ser det ut från vägen. 
Och från trädgården …
Jag kom mitt i en mellanperiod när blomsterprakten falnat och började göra sig redo för en ny omgång …
Den ”riktige” Karlsson på Taket stack ut huvudet i solen så jag fick hälsa på honom … Han bor granne med Skogsnuvan … och ja, det är faktiskt bara propellern som fattas. Men den kanske sitter där bak på ryggen. Vem vet?
I natt har jag haft sällskap i sängen
Oskar verkar inte ha det sååå pjåkigt.
Eller vad tror ni?
Skatan hade det i alla fall inte så pjåkigt.
Skatan och tågåkning
Det har gått troll i det …
V a r j e gång, och nu överdriver jag knappast, när jag åker tåg, händer det nåt.
Gårdagens tågresa avlöpte väl … men
a) Tåget från Nyköping till Stockholm var 20 minuter försenat.
Det gjorde ingenting eftersom jag hade god tid på mig i Stockholm innan X2000 till Östersund skulle lämna …
b) Tåget från Stockholm till Östersund var en dryg halvtimme försenat. Det ääär verkligen skitjobbigt att stå där och vänta med all packning och veta att man har så lång tid kvar att åka. I alla fall.
Dom körde in tiden bra och jag hade underhållning av mina RSL (skall verkligen ta ett snack med min läkare när jag kommer hem igen) och en liten grabb och hans pappa som satt framför mig. Det var” knöfullt”. Folk och packning överallt. Och varmt och instängt.
Skatan hade gjort egen matsäck, mackor med ägg och bacon och en med brieost och sallad … inga Cambridge-soppor så långt ögat kunde nå … gick till restaurangvagnen bara för att röra på benen och köpa lite kaffe och …
När jag anlände Bräcke hade tåget kört in så det var bara 15 minuter försenat. Jag hade förstås förvarnat Skogsnuvan om min sena ankomst.
Och där stod hon. I sitt fina långa vackra vita hår.
Vi körde hemåt i hennes bil genom den ljusa – trots molnigt väder – sommarnatten.
Pratade och pratade och pratade.
Skatan kände sig hemma med Skogsnuvan direkt.
3G fungerade inte häruppe. Nu skriver jag på Skogsnuvans dator och klockan har hunnit bli 6.30.
En timme redan har jag suttit här.
Jag lägger mig nog en liten stund till …
Skatan börjar få resfeber
Väskan är packad … nästan. Nu har Skatan också börjat fundera på matsäck. För skall man resa sååå långt måste man ju ha lite skaffning. Även om det finns restaurangvagn.
”Äta bör man, annars dör man” … åtminstone jag, sa ju Marie, det spiritistiska mediumet … och tittade mig med allvar djupt i ögonen …
Massor av tankar flyger genom huvudet. Det skall bli såååå spännande att träffa Skogsnuvan.
Vi känner ju varandra, men ändå inte. Det känns väldigt bra när vi talas vid i telefonen. Skogsnuvan har en sån där mjuk härlig sjungande norrlandsdialekt. Rofylld på nåt vis. För en stressad nästan-08-are som jag är.
Vi har två dagar på oss och det känns bra att det inte blir en ”snabbfika” utan att vi får lite mer tid tillsammans. En av dagarna har Skogsnuvan ansvar för ett café. Och jag skall få se den fina kyrkan … och hennes trädgård … för att inte tala om katten Oskar.
Och så får vi hoppas att vädrets makter är på vår sida så att det inte störtregnar hela tiden …
Och så får vi hoppas att katten Oskar gillar mig … även om jag luktar StinaFina.
Om några timmar är jag på G … och på väg …
Vad är det för en dag?
… är det en vanlig dag?
Ja, faktiskt …
Det är en vanlig dag …
fast vi firar Stora E:s födelsedag …
Hurra, Hurra, Hurraaaaa …
Grattis i förskott!
Stora E firar sin 65-årsdag med lunch i Stockholm.
Och där kommer vi att träffa Svägersta I, Kristina. Sonen och Pa – jag är jättenyfiken på hur stor magen har blivit – och förstås festföremålet själv.
Familjen B från Örebrooo skulle ha kommnit men Lilla e har insjuknat i någon sorts influensa – bara nu inte, nej tänk inte tanken – och kan alltså inte komma.
Kul skall det bli.
Men nu har jag bråttom … till duschen, frukosten … och Stockholm.
Och se bara, så trevligt och ”gott” vi hade det …
Överraskningen
Marianne eller om det var Birgitta hade ordnat så ett medium skulle komma … Det var ett surr utan like inför mötet. Ingen mat eller dryck starkare än vatten fick intas innan.
Så kom hon och det var med spänd förväntan vi ”satte igång”.
Eftersom ett medium förmedlar mycket privata saker så fick vi lova att inte yttra för någon utanför gruppen vad som hände och sas och förmedlades. Men så mycket kan jag säga att mediumet blev helt förstummad av den atmosfär hon mötte, nej det var hon inte, men det var ju tjockt däruppe i andevärlden av alla som ville komma till tals när så mycket levande släktingar var samlade. Monkas Marie var inte med så jag var den enda utomståenden.
Det var helt fantastiskt. Jag kan verkligen inte förstå hur det går till att en helt främmande människa (från Ystad) kunde beskriva och berätta om så ytterst privata och speciella saker (sa de andra också) och förmedla goda råd till oss närvarande. Helt otroligt.
Jag var ju i underläge. På sätt och vis. Den enda förbindelsen med de andra var ju Margith och hon ”visade sig inte” eftersom j a g inte var färdig ännu för ett möte med henne.
Men ändå …
Helt plötsligt vände sig mediumet, som förresten hette Marie hon också, mot mig och tittade mig rakt in i ögonen. Och frågade.
– Håller du på med dieter, bantning, olika, ja … du måste sluta med det. Genast. Annars kommer du bli väldigt sjuk, ja dödssjuk. Så … håller du på med olika bantningsdieter?
Ja, det var jag ju tvungen att medge. Några dagar tidigare hade jag införskaffat Cambridge-soppor som skulle räcka ett tag. Men hon var verkligen allvarlig och berättade om min mage. Att jag tidigare haft stora problem (sant), att det var livsfarligt att hålla på som jag gör … att, att, att …
Jag kan bara inte förstå det. Att hon ”såg” mina matorgier och bantningsomgångar. Att jag äter ”med känslan”, när jag är stressad, rädd, ledsen …
Jag var inte den enda i kretsen som var ”mullig” men den enda som hon direkt riktade sig till om just det här. Helt fantastiskt.
Hon höll på länge, flera timmar, och efteråt var vi tagna och helt slut … Då dukades det fram öl och vin och cider och vatten och drycker och vi dukade långbord på altanen och Mats grillade och sallad hackades och potatis kokades och sen åt vi och drack och pratade och skrattade.
Solen sken och det var nästan myggfritt.
Femkamp ordnades ute på gräsmattan …
… men då kom myggen. Inte en och en utan i horder och flockar och mitt myggstift var, ja, till hjälp kanske … men inte mycket. Det är därför vi är så påpälsade för inte kan man säga att det var kallt.
Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om så mycket mygg. Jo, kanske när jag bodde i Söderfors och promenerade i Engelska parken med Äldsta dottern (under myggnät). Då, kommer jag ihåg, kunde benen bli svarta av mygg … innan man lärde sig att ta på sig ordentligt.
Monkan tror jag det var som vann och det var grenar som hästskokastning, slå liten boll med slägga mot burkar, träffa ring med kular etc etc …
Skatan blev nollad … fick inte en träff nånstans.
Sen blev det dans (men inga glada grabbar) och dryck och musiktävling och skratt och prat och … Vi höll på, ja … klockan var nog 5 på morgonen innan det var helt tyst.
Skatan hade RSL trots ny medicin …
Men några timmars sömn blev det … och sen väntan på frukost …
… och sen frukost ..-
… och bad i Dalälven innan det var dags för Skatan att dra hemåt …
Vilken fest …
Och Margith var med oss hela tiden …
Kärringträff med Söderforsarna
Vi träffades vid ICA i Söderfors, inhandlade det sista och åkte i karavan hem till Marianne som bodde ungefär tre mil norrut, förbi Hedesunda i ett hus vid Dalälven. Monkans Marie cyklade …
Det var hos Marianne här till vänster som vi höll hus. Till höger är hennes syster Birgitta. de är … hmm … kusiner eller nåt till Margith. Om de inte var kusiner var de nåt annat och hade i alla fall haft så himla mycket kul med Margith i ungdomen.
Siw kunde vara med under dagen och middagen men bodde inte kvar. Hon fick en stroke för några år sedan och det var verkligen jättekul att hon kunde vara med. Siw är syster till Yvonne, Margiths svägerska …
… med döttrarna Annika (till vänster) och Marie (till höger).
Eva som är dotter till Siw hade med sig
sin dotter Sanna …
Eva är syster till Carina, som inte har fastnat på bild av någon anledning. Jo, här har vi en … det är Carina till höger om sin syster Eva som rockade loss ordentligt senare på kvällen.
Jag som tryckte jag knäppte och knäppte och knäppte bilder mest hela tiden.
Men Monkan som också är syster till Eva och Carina fastnade i alla fall.
Monkan hade med sig Marie, sin flickvän och sambo. Marie och jag var de enda ”utomstående” … 
De hade i sin tur med sig hundarna, som jag inte minns vad de hetter … hm … Sacco och Tessie kan det kanske vara.
Och så har vi den ende mannen i huset, Mats, som höll sig mycket i bakgrunden. Det var han som var kock och kökspersonal
Hund, hade de också i huset, en väldigt charmig och personlig tax, som var med hela kvällen. Hans namn kan jag då rakt inte komma ihåg. Det liknade Sacco men … ja borta är det ur mitt stackars huvud.
Det har gått ett helt långt år…
utan min allra som käraste vän.
Ett helt långt år.
Och solen lyser idag i den vackra sommaren, blommorna blommar, fåglarna sjunger.
Precis som då.
För ett år sedan.
Jag saknar dig så. Varje dag tänker jag på dig.
Du har lärt mig mycket om hur det är att leva.
Och du lär mig fortfarande.
För du finns där … här … i alla fall.
”Lev för mig också”
skrev du i din svarta bok till mig, lilla a och Bonden.
Och det har jag börjat göra.
Leva.
Igen.
Vilken dag!
Åh en så´n underbar dag jag haft idag.
Fylld till bristningsgränsen.
Efter frukost med familjen i Yngsjö begav jag mig söderut för att träffa bloggvännerna Znogge och Pruddelutt IRL, som sagt. Jag kopplade in GPSen, trodde jag åtminstone, på rätt sätt och satte på radion och for iväg genom den sköna sommarnaturen i Österlen och vidare…söderut…
Plötsligt tyckte jag, efter att ha blivit dirigerad i en rondell av GPSen, att jag liksom for tillbaka samma väg.
Jo… mycket riktigt.
Nästa kommando var att jag skulle göra en U-sväng (inte en högersväng i en vänsterkurva men nettopp). U-svängen var lite svår att genomföra eftersom det var ett mitträcke i vägen. Jag svängde helt sonika av och drog mig på mycket kringelikrokiga vägar ner mot havet.
Och ringde Znogge.
Hon blev något konfunderad men lotsade mig rätt. Jag stängde av GPSen och snart var jag framme och fick träffa både henne, Pruddelutt och inte minst Miss E och Herr Hund. Döttrarna presenterades allt eftersom de dök upp. Vi satt i trädgården och pratade som om vi inte gjort något annat i livet, gick en trevlig sightseeingrunda innan vi blev bjudna på italiensk glass på platsens träffpunkt och glassbar.
Det är verligen fantastsiskt att man lär känna varandra så bra, att föreställningarna om ”ansikterna” bakom bloggmaskerna ”stämmer”.
Ja, det var verkligen kul.
Efter denna minnesvärda träff begav jag mig vidare till min folkhögskola och stundande skrivarkurs. Nu gick färden helt galant. Jag hamnade inte ute i naturen den här gången.
Men jag var ganska trött när jag väl kom fram, parkerade, fick mina nycklar och började släpa in min inte så lilla packning.
Det första jag upptäckte var att jag hade gemensam dusch och toalett med ytterligare två rum trots att jag betalat för egen toa och dusch.
OK, tänkte jag. Jag får väl kräva lite slantar tillbaka då för just då orkade jag inte bråka. Liksom.
Men se´n upptäckte jag att fönstret inte hade några haspar. Man kunde alltså inte stänga det ordentligt… öppna det kunde man förstås.
Jag bäddade i allafall sängen och samlade ihop mig för att gå till baren och få mig någonting att äta och dricka. Då kunde jag inte heller låsa dörren. Efter mycket trixande hit och dit gick det. Men då kunde jag inte låsa upp.
Jag gick nu till baren och sa att jag hade fått fel rum, hade betalat för ett rum med toa och dusch, att rummet inte gick att låsa. Och när man slutligen låst inte gick att öppna. Jag kunde helt enkelt inte bo där i det rummet.
Saken undersöktes av en mycket tilllmötesgående ung trevlig glad personal. Och så, vips hade jag ett rum med dusch och toa som man kunde låsa också. Förstås.
Man hade blandat ihop Andersson och Anderson.
Det är s-et i Anderson som görét… Skillnad alltså.
Men det var onekligen lite tröttsamt att kånka runt med grejorna i värmen….
Sedan träffade jag lilla a som skall gå på målarkurs samtidigt som jag går min skrivarkurs. Vi åt lasagne och drack rött vin och satt på terassen och njöt av den sena solen och snackade med lite annat folk och jag fick förhandstips att min ”lärare” hade en ”manlig” ledarstil men att man fick lära sig mycket, många knep och jobba hårt.
I morgon börjar allvaret.
Igår för ett år se´n
(Margith i sin trädgård river mattrasor. Det är sommaren 2007 efter diagnosen)
Igår för ett år se´n var sista gången som Margith och jag talades vid. Det var mest jag som talade. Det var en av sommarens alla vackra dagar. Blommorna blommade längs vägrenarna, solen lyste och Djupingen drog Margith i rullstolen upp mot Bergebo. Bonden och jag mötte dom där … och se´n satt vi en stund utanför sjukkhuset och bara var. Småpratade. Margiths tal hade blivit lite lite bättre. Men hon var trött. Dagen efter skulle hon åka hem till Gustafs och se´n tillbaka igen till sjukhuset.
Men igår för ett år se´n talades vi vid för sista gången, Margith och jag.
Skatans tankar 