Etikett: Vardagligt

Skatan ligger i startgropen denna den första dagen i vecka 12

och har gjort så några timmar redan.

Det börjar kännas i hennes spända startgropsställning, knäna och de där tårna som skall ta spjärn för att få fart.

Då och då har hon ställt sig upp, skakat loss sina spända muskler … och så ner igen.

Hon väntar och väntar på startskottet …

Idag skall Skatan, Mannen och StinaFina ta bilen till Stockholm. Snön som föll igår och natt ligger kvar som en isskorpa på vägar och trottoarer … ser det ut som …  härifrån Skatans utblick från köksfönstret.

Bara det inte är halt.

Huvudmålet för resan till storstan är Skatans ”healer”, hennes helbrägdagörare, som tyckte att nu har det gått så lång tid på diskbråckslidandet att det kan vara dags för en behandling.

Det ser Skatan fram emot.

Sedan skall dom besöka pappa förstås , äta lunch tillsammans med Svägerska I …  kanske kommer också II:an med … på Armémuséets restaurang … Skatan har glömt vad den heter och jag också.

På onsdag är det 10 år sedan mamma dog. Hon”vilar” tillsammans med en av Skatans bröder på Lidingö kyrkogård och Skatan har funderingar på att kanske åka dit med en liten vårblomma …

Det är inte nödvändigt att just åka dit förstås … mamma är i Skatans tankar väldigt väldigt ofta ändå. Hon behöver inte åka till någon grav för att ha mamma i närheten.

Men man vill ju att det skall vara fint …

Morgonrundan och frukosten väntar …

Bäst för Skatan att sätta fart från den där startgropen …

Klara, färdiga …. gååå    …

(En logga från svt.se)

Dom kom och vände om

Redan tidigt i morse dök de upp från Örebro och lassade ur bilen. Säng, madrasser, drickyogurt, haklappar, blöjor, böcker, välling etc etc … ja, allt vad en barnfamilj behöver för att bo över en natt.

Och installerade sig ..

Gunghästen hade knappt hunnit släpas fram … förrän det var dags att dra på galonbyxorna och ge sig ut i snön …

Och sen in igen …

Han var allt lite blek om nosen … Karl Axel …

men Agnes desto piggare …

Vi åt pizza till lunch som Karl Axel hjälpte till att fixa och sedan  lämnade vi Agnes  för att sova middag och Svärson II för att hon inte kunde sova middag ensam och gav  oss iväg till Slottet. Fåglarna skulle matas också.

StinaFina och Bessie fick  följa med … kissar Bessie på ett ställe, kissar StinaFina över och tvärtom så de blir onekligen rastade ordentligt …

Vi närmade oss slottet … solen lyste och på andra sidan ån låg NK-villan där Mannen gick i Kindergarten hos Fröken Dora när han var liten  …

På borggården visade Mannen Kaxe fängelsehålan … som förut stod öppen men nu var igenbommad. Karl Axel fick kika in mellan spjälorna så gott det gick …

Och sen klättrade de upp … och ner … och tittade överallt där man kunde titta …

… och spanade ut över taken …

Vallarna med sina ”pulka”-backar hade upptäckts. Galonbyxorna hade lämnats hemma men det gick bra att åka på rumpan ändå …

På hemvägen gick vi längs ån och träffade på de hungriga änderna … de är alltid hungriga de där änderna

Karl Axel fick ge dom sin eftermiddagsfika …

Väl hemma igen till vårt eget eftermiddagsfika med kladdkaka och vispad grädde … och middagsplanering …

kräktes Karl Axel upp all lunch-pizza och den kladdkaka han hunnit få i sig. Så …

nu blev det bråttom. Allt skulle packas in i bilen igen. Säng, madrasser, drickyogurt, haklappar, blöjor, böcker, välling etc etc, plastpåsar i mängd som reserv om ifall att … och så jaga ifatt Agnes som inte hade några som helst planer att åka hem så snart …

Vi hade i alla fall fått på henne mössan innan hon försvann mot sovrummet …

och hämtades tillbaka …

Snipp snapp snut … så var helgens saga med familjen B:son slut …

Och Skatan och Mannen sitter ensamma kvar framför TV:n och Melodifestivlen med kylskåpet fullt med mat …

De glömde  drickyogurten Agnes haklapp och mugg och … säkert något mer. Om Skatan känner dom rätt.

Melankoli

Den där färgen på himlen … den där blå färgen som bara är så här blå så här års … och så solen som färgar himlen orange, röd, lila vid horisonten mot väster bortom köksfönstret där jag sitter vid min dator …

Jag blir så trött … och modstulen … och melankolisk.

Melankolisk därför att … därför att … ja det vet jag faktiskt inte. Det är bara så jag blir att känna mig … melankolisk.

”I sorgen har världen blivit fattig och tom, i melankolin är det jaget självt” (Sigmund Freud)

Lite för mycket ego-tänkande kanske … för att vara nyttigt.

Helt utan egen förskyllan

… helt ofrivilligt.

Nja, frivilligt förstås …

har Skatan blivit en sån där linslus.

Fast en linslus är väl en som tar alla chanser att stå i rampljuset … och sååå är ju inte Skatan.

Men hon tackar inte heller nej.

Skatans gäster har nyss lämnat köket och Villa Skogsberg med ett anteckningsblock fullt av nedklottrat ”babbel” och krax som Skatan har lämnat ifrån sig och fotograferad har hon också blivit från alla de vinklar och vrån …

Hon skall komma i tiiidningen … i Södermanlands Nyheter som har en artikelserie som heter Folk omkring oss på familjesidan.

Där skall hon endera dagen få bre ut sig igen om sig och sitt bloggande … och bli intervjuad och förevisad på sidan med Folk omkring oss.

Vilken dag förevisningen blir, det glömde hon att fråga om i brådrasket.

Men naturligtvis blir det rapport när Skatan, ännu en gång  befinner sig där i rampljuset.

Ha det …

Nu skall Skatan ut i solen och ta en lång Middagsrunda med StinaFina på slät jämn mark med broddarna på.

Blåsippan ute i backarna … stod

Ja, ni ser rätt.

Skatan har sett tre (3) blåsippor ”ute i backarna stå” … på vägen mot Hallstatt, alldeles vid vägkanten där … i Österrike

En av dom fastnade på bild för  Skatan hade mobilen med sig förstås.

Här hemma snöar det … inte ymnigt men i alla fall.

Det snöar.

Forfarande.

Och känns som om det är långt till våren.

Men men … det är kanske bara kontrasterna som spelar Skatan ett spratt …

Ljuset är på ingång i alla fall.

Och sen … sen står det inte på.

Söndagen – en ”Ruhetag”

Skatans rygg och högerben (vaden) och inte-kända-fot tog ut sin rätt igår. Det var vaden som satte ribban. Den värkte som … som … som bara den.

Altaussee, Skatans älsklingssjö, fick anstå till en annan gång.

Altaussee i april 2009 (mobilen)

Det fick bli en runda här i Bad Ischl med Brigitte och Snappsi … och Skatan tog inte ens kameran med sig. Det enda hon fick dokumenterat … med mobilen …  från utflykten var ett fågelbo i ett päronträd på en vägg …

och inte ens det blev bra …

Vi åt  en påver lunch hos Skatan … man tager vad man haver … champinjonomelett på tre ägg, bröd och smör och ost och kranvatten. Och så en kopp pulverkaffe på det …

Skatan läste lite på eftermiddagen, vankade omkring och bloggade lite och …  och framåt kvällen sammanstrålade hon med Brigitte och det övriga gänget och så Snappsi förstås på en pizzeria där Skatan drack ett glas rött och åt en jättegod spagetti med spenat och fårost …

Och nu sitter hon här igen … och bloggar … och har ont.

Imorgon … eller rättare sagt idag …  skall Skatan försöka komma till en doktor, Mannens läkare,  och få en undersökning och kanske starkare tabletter än Alvedon. För på onsdag bär det av hemåt med flyg och då … då vill hon inte ha så ont och kanske också kunna känna av tårna på nytt.

Bloggat klockan 03.29 … pip … denna den 1 mars 2010

Skatan har plockat sin första vårbukett

I morse på Morgonrundan småduggade det och hon gick i ”sina vanliga fotspår” men var ute i senaste laget för att träffa hundbekanta …

Hon inhandlade akvarellfärger och ett litet block … och tänker sig stordåd i sin Ateljéhörna hemma …

Lagom till lunch blev Skatan hämtad och kom till dukat bord hos Brigitte i Bad Goisern … Det var lite uppbrottsstämning för väninnan Heide skulle iväg efter Mittagessen … som som vanligt smakade hur gott som helst när Brigitte lagat den  … grönsakssoppa, currygryta med sallad och espresso på det …

Och efter maten skyndade vi oss ut i vårsolen … ja, just det … VÅRSOLEN fullständigt vräkte ner sina varma strålar och Skatan var på tok för varmt klädd … men njöt förstås i fulla drag … av solen, värmen och takdroppet, fågelsången och blommorna.

Trots att snön bara försvunnit fläckvis var de där … Schneerosen … snörosorna (jag vet faktiskt inte vad de kallas för i Sverige) …

Det där vita i mitten är alltså en Schneerosen-knopp …som jag förevigade med min mobil …

Vi följde vägen hemåt längs Hallstattersee och det låg ju en del snö kvar förstås men samtidigt kunde man tydligt se knoppar som var färdiga att brista …

Skatan satt i solen och njöt … tittade på Dachstein som glittrade på avstånd och vindflöjeln alldeles ovanför huvudet på henne …

och väntade på att Brigitte skulle bli klar …

Hon skulle till  Bad Goisern och Skatan till stationen där för att ta tåget hem till Ischl …

… hem för att sätta blommorna i vatten och ha en lång lat eftermiddag och kväll … alldeles för sig själv.

Mannen … kors i taket … bjöd Skatan på middag igår

Och det var en middag det!

Gekochten Rindfleisches mit Apfelkren und g’reaste Erdäpfel

(Bild: http://www.stockfood.ch/results.asp?txtkeys=Tafelspitz)

(Kokt nötkött med ”rivet och blandat äpple/pepparrot” och rostad potatis)

Allt stämde utom ”g´reaste Erdäpfe”l. Skatan fick potatismos till istället.

Och allt hade tagits tillvara … som brukligt är

Så …

som förrätt fick Skatan grönsakssoppa med grönsakerna som  kokats sisådär tio minuter i buljongen från det kokta köttet.

Åååh  .,, *suck* … aaah …

Tack!

(Egon Schiele)

På onsdag flyger Skatan till Österrike och Bad Ischl … alldeles mol allena …

Åååhhh … *suck* … aaah …

Det skall bli sååå skönt …  och lugnt … och gott …

Mol allena …

*suck*

Det går bara inte att undvika

… att tala om vädret.

Inte när det har ramlat ner tre decimeter snö de senaste dygnet … kanske två .

Och det är femton grader kallt.

Igår  åkte vi bil fyra mil tur … i snöyra … man såg bitvis inte vägen … för att äta lunch med några vänner. Och vi åt och hade jättetrevligt och det var nog bara Skatan som gruvade sig lite för hemresan … och det var ännu värre när vi åkte de fyra milen i retur … men hem kom vi förstås. Efter att ha kört i 40-50 kilometer i timmen på oplogade 90-vägar.

Men hem måste vi.

Vi var bortbjudna på middag på kvällen. Som tur var  hos grannarna i huset. Så vi slappl bylsa på och av oss kläder och stövlar …

Här på Villa Skogsberg har vi delat upp oss på veckor. Vecka tre och nio har vi till exempel… att klippa gräset på somrarna, fixa med poolen o sv.

Och skotta på vintern.

Den stackars grannen som haft denna veckan har haft ett jobb utan like … Och det skall komma mer.

Solen lyste från en blå himmel när StinaFina ochSkatan gick Morgonrundan. Men det var som sagt femton grader kallt.

Koltrastarna verkar inte gilla talgbollarna men äpplet och jordnätterna är helt slut. Det står överst på listan att handla idag.

Vi skall  ta det mycket lugnt idag. Vi kom nämligen inte i säng  förrän klockan halv tre i morse …

Så det blir en drönardag …

Klockan är halv elva. Det mulnar redan på … och mer snö ligger i luften …

Nu får det sluta snöa

Snön fjullkomligt vräker ner …

Skatan tycker att det räcker nu. I morse när hon gick med StinaFina på den vanliga Morgonrundan efter ån var det tillräckligt med snö …

Då hade det inte börjat snöa igen.

Men nu …

Snön fullkomligt vräker ner.

Nu får det banne mig sluta snöa.

Snö snö snö snö snö (5)

Halkigt och halt och slirigt (7)

Inte ens snövitt (5)

(En snötrött haiku av Skatan)

Äntligen …

Skatan trodde hon aldrig skulle komma fram och få ut bokpaketet …

Snön liksom växte henne över huvudet.

Hon hade äntligen fått ändan ur vagnen och beställt och fått levererat  … men inte hem … utan till Q8-macken inne i stan … sitt bokpaket som den här gången bland annat innehöll

Mormor & Morfar

av Cecilia Rihs och med illustrationer av Pia Niemi … som kom en dag för sent för det barnbarn den var tänkt för … Kaxe.

Men boken springer ju liksom inte bort.

Och så har finns det ju lite tid för mormor Skatan att läsa i den i förväg …

Det är Speja som har skrivit den … och man behöver bara titta in till henne för att förstå att boken måste vara något alldeles extra.

Titta in vetja … och läs.

Nu skall i alla fall jag krypa under ett täcke, slå upp boken och läsa om ”två spralliga, påhittiga och äventyrslystna morföräldrar som inte låter sig hindras av vare sig ålder, kön eller andras åsikter. Som ser en mängd möjligheter i varje ny dag” …

Som det står på baksidan …

Innan stormen …

Det är nog bäst att StinaFina bevakar sin älsklingsplats i soffan … högt upp så att hon kan se ut om någon ekorre svingar sig förbi i träden eller någon hare har mage att skutta alldeles framför näsan på henne.

För om några timmar blir den full. Både soffan och rummen och …

– Var skall jag vaaa ? , kommer hon säkert att fråga sig.

– Lugn, bara lugn, svarar matte Skatan. Vi skall husera just i din älsklingssoffa du och jag i natt … när den värsta stormen har lagt sig och lugnet och du återigen kan bre ut er.

Men nu måste vi sätta fart.

Morgonrundan och så …

För StinaFina och Skatan

… blev det en tidig Morgonrunda idag. Redan klockan kvart över fem var vi ute i mörkret, snön och … kylan.

Skatan somnade ifrån kvällsrundan igår och får skylla sig själv. Men hon har sovit gott  … i kläderna … i natt.

Ända till klockan fem.

Igår fotograferade Skatan Morgonrundan i ljuset. Bilderna ser svartvita ut … med en grådaskig hinna över liksom. Så som Skatans bilder kunde bli när hon försökte framkalla sina bilder själv för länge länge sen.

Men så såg det ut.

Igår.

Den enda färg som lyser upp Villa Skogsberg … är den där röda baklyktan på bilen …

– Skuttar en hare där framme …  månne?

Bänken … en inte så inbjudande sittplats direkt … men inte så tokig som stilleben.

Och nog finns det snö allt … Tillräckligt!

Har vi något val?

I dag hade Skatan ingen kamera till hands och fick nöja sig med mobilen.

Två  timmars skillnad liksom … och så mörkt …

StinaFina på vägen upp mot skogsbrynet …

Och så bänken …

– Kan det vara några änglar som landat och satt ner sina änglarumpor en stund för att vila …?

Nej nu skall jag sätta på kaffet, läsa mina morgontidningar och sen sätta fart på dagen …

Mannen har flytt till Österrike för i morgon kommer ”kärringarna” . Tio stycken som skall  bo kvar …  äta, dricka och snacka, sjunga, dansa … ja, leka och ha kul.

Kärringträffen i somras. Samma antal kommer hit …  en del ”utbytta” mot andra men i stort sett …

Så då blir det livat i luckan …

Och det krävs en del planering om man så säger … mat och dryck framför allt …

De brukar träffas för att måla tillsammans …

och igår fick Skatan följa med.

Lilla a frågade och det gick bra och vi åkte ut till ett underbart hus vid älven. För att träffas, dricka te, prata och … måla. Förut träffades de i Margiths ateljé … nu turas de om hos varandra.

Ibland ställer de ut.

Skatan fick låna akvarellfärger, pensel och papper av lilla a, hittade ett motiv i ett tidningsklipp och satte igång.

Oj, vad roligt det var.

Så Skatan har bestämt sig. Det blir målarkursen i sommar.

Skriver gör hon ju ändå så gott som varje dag.

Nu skall här målas …

(Det ”korniga” resultatet av min revival som akvarellmålare, fotat med mobilen … )

Inte nog med att Sonen inte får lyfta …

ens ett mjölkpaket på hur länge som helst.

Unga familjen skall ju till att flytta också.

Just nu.

Och sälja sin lägenhet som de bor i.

Under förra sejouren för Skatan här i Borlänge fixade hon det lilla radhuset (bostadsrätt) till Sonen och Pa genom att budgiva som den värsta ”hästhandlare”. Och dom fick det …  till slut. Trots att det var en envis rackare hon hade emot sig.

Och nu … nu har Mannen och Skatan ”homestajlat” lägenheten här.  Så  att den skall kunna fotograferas och läggas ut på nätet. Mannen har snickrat dit lister, rättat till tavlor, städat, städat, städat (Mannen haaar städmani … ). Och Skatan har köpt tulpaner och frukt och arrangerat kuddar, plockat bort stolar och andra onödiga möbler och kraxat, kraxat, kraxat … varit samordnare och så vidare mellan Krille Mäklare och Sonen … och nu ligger den där på hemnet.se  att beskåda. Visning den tjugoåttonde …

Sonen och Pa får nyckeln till det nya huset första februari och flyttlasset går veckoslutet efteråt med lite hjälp förstås av vänner och bekanta, Mannen och Skatan.

Sonen får ju, som sagt, inte lyfta ett finger.

(Christian Schad: … under operationen)

(Skatans mobilbild: Sonen … i nuläge)

Idag skall Pa och Alice och Skatan ta oss till BVC för vägning och mätning … av Alice … och sedan till Falun och Sonen och sedan …

Mannen och StinaFina har åkt hem.

Nu är det bara Skatan som håller ställningarna …

Det blev dagis idag

Lilla e hade inte ”strukit” ungarna från dagis. Hon kände sin gamla mamma bättre än hennes gamla mamma gjorde själv. Men Skatan skall hämta dem tidigt efter lunch idag  i alla fall …

Det var 19,5 minusgrader när vi, Skatan, Svärson II, Kaxe och Agnes pulsade iväg till dagit strax före åtta i morse.

(Kaxe framför morgon-TV och barnprogram och Agnes bland julkorten i väntan på påpälsning för vidare färd till  Dagis … )

Skatan hade sovit riktigt gott i vardagsrummet framför brasan (inte en öppen eld utan en sån där kasett i öppna spisen) som sprakade och knastrade och small som vaggsång. Föregående natt hade hon legat på ”vinden” framför en kamin … men eftersom hon är paniskt rädd för eld och kände sig lite ”långt upp” i huset om, ifall att … och så var ju Mannen och StinaFina inte där.

Trots alla brandvarnare på varje våning … bor Skatan hellre på golvet i vardagsrummet.

Så är det …

StinaFina

… får förstås hänga med överallt och ingenstans.

Ingenstans är till Falu lasarett.

Överallt är bl a till Baggbo och annandagsfesten …

PS: Två gånger har vi fått ställa in trimning och den genomgripande pälsskötseln. Skatan ser att det verkligen är hög tid … men nääär? DS

Nattens inlägg nedan var … tja …

… bara en reaktion. En reaktion på allt som hänt på sista tiden.

Vi hade ju kört tillbaka Sonen till sjukhuset igen och han har på nytt dragit på sig sjukhusskjortan och blivit  Sjukhusbesökaren. På Annandagen  kanske han  ”släpps ut” till oss igen … men …

Dränaget läckte …

Kan det vara bra?

Hur som hade vi en fin julafton tillsammans. Maten, den maten, var riklig och god. Skinkan var jättegod (ekologisk) och vårrullarna ett gott nytt tillskott. Janssons frestelsen kunde haft lite mer ansjovis och sälta … tyckte en självkritisk Skata som tillsammans med Pa lagat julmaten (den som vi inte köpt färdig förstås).

Vi såg på Kalle Anka (en del) och sen Kan du vissla Johanna? med Per Oscarsson (som är Svärson II:s farmors bror) … den har nästan blivit viktigare än Kalle för oss  och vi rättar vårt intag av föda efter den snarare än Kalle …  men vi missade Karl-Bertils julafton. Vi var på  på Falu lasarett då. Men Karl-Bertils julafton skall man se på julafton och inte i efterhand … så vi får vänta till nästa jul.

Och så telefonerade vi förstås. Och fick själva samtal. Kors och tvärs och tvärs och kors över Sveriges långa land. Fast från  oss räknat, bara söderut.  Ner till Skåne och alla där … till Nora, till Stockholm och Stora E och Mannens StoraSyster Kristina,  till Lidingö … där pappa och Skatans StoraSyster Nickan firade jul med Lillbrorsan och hans barn … Telefonerna gick varma.

Vi fick veta att Svärson I:s mormor hade ramlat omkull när hon skulle ta av sig stövlarna (inte några nedvikta gummistövlar som man … hör och häpna … faktiskt sökt på igår,  googlat på, och hamnat här hos Skatan igen. Igår.  På  självaste julafton).

Hon låg på ortopeden på Falu lasarett.

Mannen inhandlade en chokladask och vi passade på att göra ett besök hos henne när vi lämnat Sonen på sin avdelning.

Eftersom vi bara träffat Svärson I:s mormor vid något enstaka tillfälle fick vi fråga bland sängarna om det var Ella som låg där och hänvisades fram till ett litet knyte som låg längst in i en sal och sov. Vi väckte henne varsamt och räckte fram chokladasken med våra hälsningar.

Efter ett bra tag … och en något avvisande uppsyn … hon gillade inte choklad just nu, sa hon … men … o s v …  och … efter det att vi berättat om igen och igen vilka vi var och varför och hur … ja, ni vet … utbrast hon …

– Men  … oj … oj …oj … jag som trodde ni kom från Frälsningsarmén.

Ahaaa. Det var förklaringen till hennes avvisande uppsyn. Kanske. Eller så hade hon inte vaknat till riktigt. Sen pratade vi om hennes stora familj med alla åtta barnbarnen, vilken olycka att ramla på självaste julafton … och Skatan och Mannen enades om när vi lämnat henne där på salen, att hon var en sjusärdeles gammal kvinna med mycket krut i. Dom finns faktiskt överallt de där gamla krutgummorna och -gubbarna.

Vi slirade hemåt på sliriga vägar. Kylan hade avtagit och vädret var  mildare. Mycket mildare.

Bara det inte blir tö. Det är ju kul med all snö. Trots allt. Och så blir det ju när allt kommer omkring lite ljusare.

PS. Mannen påstod att det var ”uniformen” som gjorde att Ella tagit fel och trott oss komma från Frälsningsarmén. Uniformen? Jo, Skatans mörka hatt och kappa … kunde ju uppfattas som … ja som … tyckte Mannen. DS