… trots att solen sken från en klarblå himmel.
Hela dagen … gjorde vi i n g e n t i n g.
Kategori: Skatans Tankar
Da Capo … Zarah … da capo … skynda att …
Om och om och om och om … igen …
Det är bråttom nu.
Salzburg
… låg där omgiven av sina berg och slott och tinnar och torn och …
Mirabellgarten prunkade lika vacker som sist… då i april när vi var här senast … med slottet där i bakgrunden
(Mirabellgarten 2009-04-27 med Mannen, Brigitte och så StinaFina förstås)
(Mirabellgarten 2009-09-25 med Mannen, Brigitte och så StinaFina förstås)
Denna gång hade vi åkt hit mest för att träffa vänner till Brigitte … Dori och Edgar … som bor strax utanför, kanske 10 minuter med bil, och redan på rena rama bonnalandet …
(Utsikt från Doris och Edgars balkong … fast då hade klockan hunnit bli redan halv sju …)
Men en stor skillnad var att man nu firade …
(Sankt Rupert von Salzburg, dess skyddshelgon som grundlade staden 696 )
… och det med besked. Gator och torg kryllade av folk … gatumusikanter från när och fjärran …
(Musikanter från Mongoliet … misstänker jag med ledning av klädsel och musiken förstås … )
och tivoli och … myller myller myller …
Vi hamnade på det anrika caféet Tomaselli förstås … precis som i våras …
och drack vårt kaffe … eller te eller Cocacola och åt av bakverken …
som lät oss väl smaka.
Salzburg är en så vacker stad. I det stora. Och i det lilla. I detaljerna och … ja vacker hur man än ser på den och var man än ser …
(Fönster där glaset är etsat … i jugendstil …)
(En vacker port …)
(En staty i Mirabellgarten … av en häst på ”flax” nånstans …)
(En staty till av en som cyklat klart och står och värmer sig i höstsolen … )
Till och med karusellerna var vackra …
… och parkerna förstås … oaserna i myllret …
Så blev det dags att ge sig … dra sig … och överlämna sin trötta lekamen för nytankning hos Dori och Edgar …
Vill bara göra er uppmärksamma på …
… att Skatan lagt in en ny kompis i sin blogroll, en bloggare som Skatan ramlade över av en slump … men det finns ju ingen slump … ääähhh
Hursom … en som får henne att le och gapskratta om vartannat …
Britt
som skriver sina betraktelser …
Vill ni förlänga livet … besök Britts betraktelser …
Altaussee – min älsklingssjö
Igår var det så dags för att runda Altaussee – min älsklingsjö. Jag tror inte jag har varit här i Bad Ischl eller Bad Goisern utan att besöka just Altausse.
Sju kilometer runtom och med ett Gasthaus mitt emellan.
Som gjort för Skatan.
Och svindlande vackert.
Jag kan bara säga att ni sett bilderna förr … i annat väder … annan årstid … men likafullt tagna från samma vackra sjö.
Så …
Shoot …
Vädret var fint … med ett och annat moln som tillsammans med berg och skog kunde spegla sig i det stilla vattnet …
Man kunde vila sig på en eller annan bänk längsmed stigen …
Spegel, speglingar … och åter speglingar …
… och tittade man ”genom” speglingarna såg man fiskarna simma omkring där nere i det klara vattnet …
Uppochnedvända världen …
Dags för lunch och vila … för stora och små …
Och så vände vi … nej inte vände utan gick tillbaka på andra sidansjön … den lite skuggigare, skogigare sidan …
Hur många bilder på en stig mot ljuset … bortåt … har inte Skatan tagit och visat genom åren … Jag tror jag skall försöka samla ihop alla i en mapp … Stig- och Allémappen … för kommande behov.
Jag älskar alléer och stigar omgivna av träd och … ja, ombonade … helt enkelt.
Stinafina får sig en slurk också … inte av Gösser som vi utan kallt källvatten, vilket inte är fy skam det heller.
Det var Altaussee-rundan det. För den här gången …
Storsint
Idag har jag stött på storsintheten … betraktelse över den hos Soldansare … och …
också Storsintheten med stort S i praktiken.
(Cordelia Edvardson Foto: Davidson, SvD)
Cordelia Edvardson har fått en orden, den tyska förtjänstorden Bundesverdienstkruez 1. Klasse och det skrivs naturligtvis om det i SvD.
Hon tog med tvekan emot den här utmärkelsen och förklarar varför … ”Det förflutna och minnena från koncentrationslägret Auschwitz tränger sig på.”
– Men jag vill se det inte bara som en hedersbetygelse för mig, utan också för dem som inte längre kan hedras.
–Som författare och reporter har jag försökt beskriva det förflutna som ju aldrig upphör. Nej, det fanns inte och kommer inte att finnas någon Stunde Null. Historien kan inte klippas av vid en viss punkt, bara genom att man kastar ut några fruktansvärda år. Historien är också den kommande generationens arv, men inte som skuld utan som ansvar, säger Cordelia Edvardson.
Själv är ju Skatan ett stort fan av Cordelia Edwardson, hennes civilkurage, hennes skrivkonst … ja av Cordelias mod och och just det ja … Storsinthet.
Grattis till hedersbetygelsen och jag niger av verklig beundran över din stosinthet, Cordelia.
I Gustav Klimts fotspår där vid Attersee …
hade vi tänkt att gå för några dagar sen. Och gick. Men …
det var inte lätt.
Turistbyrån och Informationen var stängd och pilar pekade hit och dit …
Byggarbetsplatser och ”grävavda” (Margith felsägning en gång som sedan blev ”vårt” ord) … jag menar avgrävda vägar och allehanda hinder mötte oss.
Vi kom inte ända fram till Villa Oleander, Klimts sommarviste 1908 – 1912, till exempel …
(Här står han i alla fall i trädgården till Villa Oleander med sin väninna Emilie Flöge 
och sin ”vanliga” sommarklädsel)
och fick fota mellan spjälorna i staketet in på Villa Paulick , en villa … den största och vackraste vid sjön … som Emilies bror Hermanns fru Thereses släkt ägde och där Gustav också tillbringade mycket tid och målade målade målade …
(Google-bild över Villa Paulick)
(Skatans bilder … ovan och nedan … av samma villa )
(Gustav Klimt med Emilie Flöge och Fritz Paulick i kajaken vid Villa Paulicks båthus)
… och så Skatans foton av båthus vid Attersee …
Men slottsallén som Gustav Klimt målat med bra mycket mustigare färger
fanns ju där … att fotografera
… och slottet …
… som knappast syns på Skatans bilder bakom alla master och grönskan … och motljuset …
Men det som Gustav Klimt verkligen spanade in som motiv …
var ju vattnet … det azurblå eller turkosa eller himmelsblå eller gröna …
… och det gjorde Skatan med … men med blekare resultat förstås …
Men nu har jag suttit här i en timme … från klockan tre … och ögonen börjar kännas tunga igen så med en bild av Gustav Klimt och Emilie Flöge i någon slags lustig dans …
… säger Skatan God natt eller kanske till och med God morgon och tack för mig …
Skatan flaxar lite lågt … och kraxar nog lågt ett tag
… för hon känner sig låg , ”lägre än en sjunken båååt” … trots sol från en klarblå himmel och ingen anledning alls.
Skatan ligger alltså lågt … ett tag … åtminstone några timmar eller dagar eller idag eller …
I alla fall.
Klockan är sex … och jag är inte ensam
om att vakna tidigt tidagare tidigast. I dag har jag legat och snott och sparkat med benen se´n halvfem. Igår var klockan fyra osv osv
Jag slog på datorn och kollade statistiken och såg att av de som idag hade varit hos mig och läst … hade fördjupat sig i några speciella inlägg … och är mina systrar och bröder. På ett sätt. Det var i alla fall dessa inlägg som visats:
Adartrel … traliralirel (5 visningar)
Sitter här mitt i natten … igen … (2 visningar)
Det blev faktiskt inte en enda blund (2 visningar)
Andra bensprattlare alltså, som är uppe nattetid och desperat letar efter hjÄÄÄLP …
Trots att Skatan återgått till sina gamla Sifrol-tabletter har det börjat igen … eländet … på morgonkvisten. Och tar hon en tablett till dååå blir hon trött och dåsig hela förmiddagen. Men det är kanske dags i alla fall att ”trappa upp” … känns det som.
Lite vanmäktig känner hon sig allt, den flaxande kraxande Skatan.
STINA … SAINT
Anagram
Stina med lite omkastade bokstäver kan på engelska bli SAINT
Och … konstigt nog … fast inte helt oväntat … kan
Skatan bli SANKTA
… på svenska.
Sådan Matte sådan Hund …
Veckans bloggtema – Sorg
Mymlans bloggtema på Bloggvärldsbloggen denna vecka är
SORG
Jag behöver bara läsa ordet, höra det så hugger det till i hjärtat av sorg och saknad och ensamhet men också glädje över minnen och känslor och …
Min största sorg är att ha förlorat min allra bästa vän Margith … som det känns så tungt att leva utan trots Mannen mina barn och barnbarn, min familj med pappa och syskon och StinaFina och vänner.
Men Margith var Margith …
Jag skrev en berättelse om den natten som det verkligen gick upp för mig att Margith lämnade mig, när det sista hoppet flög sin väg. För det hade funnits där hela tiden. Hoppet att allt skulle vända, bli bra. Det är en berättelse som jag tror kan återge den känslan som drabbade mig … då
LEV FÖR MIG
Hommage till Kaxe
De hääär skogsmaskinerna och traktorn stötte vi på däruppe bland bergen på Tauplitzalm. Den skulle röja så att det blev ännu mer plats för korna att beta …
Vad betyder då ”hommage” … Jo det är en hyllning till någon och eftersom Skatan-Mormor veeet att Kaxe älskar stora maskiner och traktorer och sånt … så … här kommer min hyllning till en liten stor man.
Och så måste det ju vara ett youtubeklipp ”som grädde på moset” … så här kommer ett passande tror jag …
Lurad
Visserligen visste Skatan att den här platån som vi skulle till låg på ett berg … men hade inte en aaaning om att det var så högt (1656 möh) och … att vägen dit … och framförallt hem … var så så …kroookig och brant.
Då hade jag stannat kvar på ”backen” … var så säkra.
Nåväl.
Solen sken därnere men när vi väl kom upp till Taublitzalm var det, om inte molningt, fler moln som då och då skuggade solen och det blev mer höstlikt kyligt i luften …
Däruppe på almen … fäboden med ett svenskt ord … vandrade vi på vägar genom kohagar med intorkad koskit och njöt av natuuuren. Korna hade redan den 15 september givit sig neråt på lägre höjder … där Skatan också skulle velat befinna sig.
Det ääär ju vackert i Österrike. Det vet vi ju.
Det vackra skymdes av den skräck och fasa som Skatan hela tiden kände vid tanken på nerfarten, hemfärden. Mannen försökte trösta med att säga att jag ju varit uppe på Krippenstein på Dachstein och deeet ju var mycket högre.
Han fattar i n g e n t i n g !
Då for Skatan verkligen inte i en liten bil på slingriga vägar med möten … bakom var och varannan kurva så man måste ut låååångt ut i kanten.
Hon trodde hon hade vant sig, Skatan.
Och det var ju förstås vackert …
Ett litet modernt kapell stack upp sitt torn som en grå klippa bland de gråa bergssidorna och klipporna och stenarna …
StinaFina var förstås med och poserade lydigt på stenen där man visade vägen mot Werner-Banken, en hylla varifrån det var en fantastisk utsikt. Förstås.
Pausen närmade sig … för stora och små …
… och sen några kullar upp och ner … ännu mera sjöar och berg … och så hemåt, neråt …
Det knöt sig verkligen i magen och Skatans få bilder gör verkligen inte stupen och kurvorna rättvisa. När det var som värst låg hon ner tillsammans med StinaFina i baksätet …
Fast ingen kan ju säga att det inte är vackert här i Österrike både på hög höjd och låg.
Men, men … Skatan föredrar helt klart att titta upp på bergen istället för att titta ner från dom.
Det är ett som är säkert.
Arne Anka … rekommenderas en skata som jag …
Anna Anka – hmmm … något jag missat?
Weissenbach
… det gamla världshuset fick avsluta dagen sedan Mannen kommit hem från Wien och ”jobbet” . Gasthaus Weissenbach ligger precis mitt emellan Bad Goisern där Brigitte bor och Bad Ischl där vi bor.
Och har sin historia.
Der Kaiser Franz Joseph jagade mycket i skogarna runt Weissenbach och brukade komma hit och ta sig en öl och en macka. Han hade till och med en plats reserverad för sig …
liksom för sin ”väninna” skådespelerskan …
Katharina Schratt.
– Vad sa folket om det, undrade Skatan förstås … att de möttes så oreserverat och öppet.
– Vad sa Sissi … vad tyckte hon? (Die Kaiserin Elisabeth kallades Sissi av gemene man, nja … nej kanske inte av gemene …)
– Sissi reste så mycket så hon tyckte bara det var skönt att det var någon som ”tog hand” om maken … sägs det, sa Brigitte.
Hur det var med den saken vet man ju inte men flugorna och tidens tand verkar i alla fall också ha gillat Katharina. Mer än Kaiser Franz Joseph. Men han satt i och för sig bakom glas också och inte bara i ram …
Under tiden som Mannen var i Wien rundade StinaFina, Brigitte och jag ännu en sjö … Schwartzensee … en djup lagom stor sjö som ”avslutades” med ett Gasthaus där vi intog kaffe med vispgrädde, varm Topfenstrudel med vaniljsås till.
StinaFina fick vatten.
Vägen som ledde bortåt gick högt över vattnet. Ja, det var brant både uppåt och nedåt.
Men när vi kom till tillflödet gick vi närmre vattnet och StinaFina kunde få sig en slurk …
Ett ”Denkmal” minnesmärke fanns efter vägen. En grabb hade blivit ”fälld” av ett träd vid 29 års ålder 1929 …
Och vi var så äntligen framme till vårt kaffe med dopp … och ännu en sjö var rundad. En vacker och dramatisk sjö som ju sjöarna är här i Österrike …
Morgonrundan
… med StinaFina är helig.
Den skall Skatan gå med sin StinaFina var hon än i världen befinner sig. Om Skatan är där men inte StinaFina, får Syster Yster, som brukar ha hand om henne när jag är på resande fot, göra det.
Gå Morgonrundan
… varje dag … i ur och skur. Är det skur brukar den bli lite kortare för StinaFina gillar inte att bli blöt. Men annars en timme eller kanske lite mer. Ibland lite mindre … trekvart eller så. Och alltid händer det nåt.
SF gillar ju katter. På sitt speciella sätt. Hon vill helt enkelt jaga dem. Och det gör hon så fort hon kommer åt.
Igår på morgonrundan fick hon syn på en. Men Skatan-Matte hade fått syn på den före henne och kopplat henne. Hon blir vild och galen och helt okontaktbar. Men med lugnande ord och avledning har det blivit mycket bättre.
Så vi promenerade vidare. I parken släppte jag henne, trots en väg strax bredvid. Hon är verkligen lydig.Förutom det där med katter … och kanske harar också och …
Skatan såg en hund komma spankulerande på siiin morgonrunda på andra sidan vägen. Mol allena. Utan husse eller matte. De gör så här i Bad Ischl. Ofta. Släpper ut sina hundar som går sina rundor och sen hem igen. Inget konstigt med det …
StinaFina brukar inte vara så förtjust i hundar. Brukar inte uppsöka dem eller springa fram och hälsa. Utan är mycket försiktig. Så Skatan gjorde ingenting.
Och så plötsligt. Som en gaaalning … i ett huj … formligen slänger sig StinaFina fram och ruuusar över gatan mot den lilla i och för sig kattlika hunden … och tvärnitar.
Hon ser verkligen snopen ut. För att inte tala om den andra hunden som bara stod där och tittade på StinaFina som inte ens hälsade utan med svansen mellan benen och skamset utseende snabbt drog sig tillbaka till Skatan-Mattes sida.
Det vaaar ingen katt.
Snopet va !
Att en hund kan ta så fel. Med sitt formidabla luktsinne och allt. Men det, luktsinnet, hade StinaFina inte hunnit ”koppla på” i upphetsningen.
Och sen fick Skatan-Matte ”koppla på” StinaFina för resten av rundan.
För säkerhets skull.
StinaFina på ”sin” bänk i parken. Bredvid papperskorgen. Idag med en vänstersko, en vandringssko i. Som någon har tappat … Om tappade skor har jag en hel lång berättelse … men det är ju förstås en annan än den här …
Visst är det en vänstersko? Det skulle bara bekräfta mina teorier om borttappade skor …
… och strax därefter låg en borttappad socka … men det var en tubsocka så om den tillhörde en vänster- eller högerfot är ju svårt att sia om …
Vi gick över bron över Ischl vid Kaiservilla, kejsarens sommarresidens … och vad fann vi där. Ännu en borttappad socka … eller en avknipsad S*orre eller Q*… */
Nej usch då. En banaaan ju … som låg där i gräskanten och hade blivit gammal och svart.
Så det kan se ut … och bli …
På en alldeles vanlig Morgonrunda.
*/ Gamla kärringars fantasi kan ta sig underliga vägar. Ha överseende gott folk …
Tre veckor av mitt liiiiv är raderat
… känns det som.
Så himla tomt.
Och jag tänker börja att blogga från och med idag.
Igen.
Och inte se tillbaka ett ögonblick.
På vad som gott förlorat.
Så himla heeeemskt.
Rekonstruktion: Veckans bloggtema – Jantelagen
Hoppa till kommentarerRädda vad som räddas kan. Här kom jag ihåg rubriken och lyckades få tag i ett av inläggen. Alltid något ….
Mymlan har denna vecka Jantelagen som tema i sin Bloggvärldsbloggen
Och vad skall man säga. Om den.
Lagen.
Som sitter som fastkletad i ens ( överjags-förälder-)medvetande (trots att miiina föräldrar aldrig nånsin kommit dragandes med någon av dess ”regler” som lyder som följer) …
- Du skall inte tro att du är något.
- Du skall inte tro att du är lika god som vi.
- Du skall inte tro att du är klokare än vi.
- Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
- Du skall inte tro att du vet mer än vi.
- Du skall inte tro att du är förmer än vi.
- Du skall inte tro att du duger till något.
- Du skall inte skratta åt oss.
- Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
- Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Och de sitter som en smäck … idag också. Faktiskt. Eller …
Fast. Något lite har jag nog ”frigjort mig” …
- Jag tycker att jar ääär något.
- Jag tycker allt att jag ääär lika god som ni, vem ni nu är?
- Ibland tror jag att jag är klokare än ni.
- Ibland tror jag till och med att jag är bättre än ni … på vissa områden alltså …
- Det gör jag definitivt. Vet mer än ni … på vissa områden alltså …
- Nej, deeet tror jag inte.
- Jag tror jag duger. Till något.
- Det gör jag inte heller. Skulle ni vara så kul, va?
- Jag både hoppas och tror och veeet att någon bryr sig om mig.
- Nej, jag tror nog inte att jag kan lära just er något. Inte om ni intar deeen attityden.
Alla som har bott eller bor på ”bruksorter” har fått lära sig vad Jantelagen är. Där gäller det att i n t e sticka ut för långt eller för högt eller synas mer än någon annan, vara annorlunda … . Om man inte är konstnär alltså. Eller musiker … För då skaaa man ”sticka ut” och tro att man är nåt och vara o r i g i n e l l.
Jag kommer ihåg när Margith och jag satt och spånade som vanligt i hennes ateljé om just de här frågorna. Vad som passades och vad som inte passades för ”såna som vi” … vanliga medelålders kvinnor men ändå inte vaaanliga … som ”sprang på krogen”, som vilka karlar som helst . Fast vi raggade inte. Träffade bara ”folk”. På vardagarna till och med. När det gavs musik.
Och vi bestämde oss för att ”skita i” vad folk tyckte och tänkte om just det. Hur två medelålders ”vanliga” kvinnor med barn och män … kunde ”springa på krogen” hur som helst. Att de ”fick lov” …
För vem är vanlig förresten? Vem är den som sätter upp de här ”spelreglerna”.
Någon annan.
Och det har blivit bättre med åren. Friare.
Mycket bättre.
Skatans tankar 