Etikett: Musik

A Lost World Gallery – Vernissage

Det är Vernissage … och inte vilken vernissage som helst. Skatan fick ett sånt här fint inbjudningskort på mailen …

Det är Maria-Thérèse som ställer ut sin poetiska, drömska … inte av denna världen – konst.

A Lost World  …

Galleristen Arne Wiig säger … ”att mina fotografier fångade hans intresse eftersom de tycks vara ett filter mellan den här världen och en annan som man inte riktigt kan nå” (Maria-Thérèse i sin blogg afiori)

Maria-Thérèses utställning är en separatutställning som består av fotografier och bilder i blandtekning och flera är hittills opublicerade original, berättar hon i sitt inbjudningsmail till Skatan.

Känner du ännu inte  Maria-Thérèse och hennes konst kan du  stifta bekantskap med den genom att besöka hennes vackra blogg och butik … http://www.afiori.com/ . Bor  du dessutom i Stockholm med omnejd kan du ju till och med få se den IRL och för en stund förflyttas tillbaka till A Lost World och träffa konstnärinnan.

Det skall Skatan och Mannan göra …

Som en slump … som ödet, nej …  som ett magiskt fast helt logiskt  sammanträffande … fyller ”Sveriges största rockpoet” …  Ulf Lundell …år denna samma dag … den 20 november … Finns det någon som längtar dit, diktat  och sjungit om en  …  A Lost World … så är det han.

Så … varsågoda …  ett Lundell-ackompanjemang …  till denna Vernissage-inbjudan 🙂

Jaques Brel … så här i morgonstund … och Johnny Hallyday

StinaFina och Skatan har Morgonrundan i sikte … i det gråmulna, kalla, med-snö-på-marken landskapet …

Ne Me Quitte Pas! … ”Lämna mig inte” …  av Jaques Brel har satt igång tankar och minnen som kan vara sköna att ha med sig då på Morgonrundan …

Det var Soldansaren som väckte de här gamla Frankrikeminnena … med sin Johnny … Johnny Hallyday

Ibland är det sannerligen skönt att drömma sig tillbaka … till andra tider, andra platser …

Perfect time killer

… har alla de tusentals bloggar som finns kanske blivit.

För många.

Kanske också för Skatan ibland när hon har  behov av just det … att döda tiden.

Det har hon sällan … och har fullt upp med att hinna med den, att hålla den vid liv … att inte förspilla den …

Den första present som Skatan nånsin fick av Mannen var just Cornelis Vreeswijks debutplatta, Ballader och oförskämdheter (1964).

En LP – long playing …

Den hade Mannen klistrat fast på innerväggen av en stor pappkartong … en jättestor kartong som var inslagen i det finaste av julpapper … för det var en julklapp … den första julen som vi kände varandra, Skatan och Mannen. Och den var för övrigt fylld med tidningspapper.

När Skatan så småningom vid julklappsutdelningen skulle öppna detta spännande paket och rev och slet upp snören och papper och fortsatte med allt detta tidningspapper som lådan innehöll och inte hittade ett skit … blev hon mäkta besviken.

Det var inte ens kul, tyckte Skatan …

Men så skrek någon i familjen till … det finns något mer i lådan  … det är bäst att du tittar efter lite noggrannare.

Och då hittade hon den …

Och tänk vad glad hon blev …

LPn är borta och  slängd … av Mannen (”den var ju så repig”) till Skatans oerhörda förtrytelse. Skatan försöker spara på sina minnen, Mannen rensar och slänger … inte bara sina egna utan Skatans …

Nu har Mannen  slutat med det efter …ja, ni kan tänka er själva …

Skatan har i alla fall laddat ner heeela skivan på Spotify … att lyssna och drömma sig tillbaka tillsammans med.

Johnny ”Guitar” Watson och Skatan

har en sak gemensamt …

Sin födelsedag.

Johnny är visserligen född 11 år tidigare men ändå … annars är det förstås inte så mycket som de har gemensamt.

Det är ju  fler än Johnny och Skatan  som är födda den 3 februari …  så varför fastnade Skatan för just Johnny  idag när hon surfade kring och letade uppslag …

Jo … hattarna …

Deras gemensamma vurm för hattar.

Mycket mer än det har de nog inte gemensamt, Skatan och Johnny.

Johnny är död, Skatan lever, Johnny var en svart man, Skatan är en vit kvinna, Johnny kunde hantera en gitarr och sin röst som som … ja vad kan man säga … som  … Skatan aldrig tillnärmelsevis skulle kunna komma i närheten av, ens om hon kunde spela gitarr …

Skatan kan inte spela gitarr.

Men  något gemensamt hade de i alla fall … sin födelsedag.

Förkylningen som försvann i söndags kom tillbaka som ett brev på posten i torsdags. I fredags kunde inte Skatan kraxa alls och idag hade hon feber och fick inställa bjudningen som hon bjudit in till och i stället  gå till Kinesen som alltid finns där för henne och få behandling … och också rådet att inte kraxa så mycket, vad som kan bli riktigt svårt  … men hon är trött så trött så trött så det kan nog gå det med.

Då kan det passa  bra med Johnnys röst som sjunger om den stora tröttheten …

Bird girls can fly …

Hos Bodil Malmsten i hennes blogg Finistère … hittade Skatan ännu mer musik att knycka … och av artister Skatan inte var så bekant med …

Antony and the Johnsons … till exempel

Skatan hittar på något sätt sig själv i de här texterna … hennes egen väg hem … just nu… från att ha flugit och flaxat …

… ”I have been searching for my wings ” … ”bird girls can fly, birdgirls can fly, birdgirls can fly” …

Bird girls can fly …

och Dory Previns Going home … Skatan hade alltid varit  säker på att livskänslan låg i att aldrig stanna till … alltid vara på väg  … ”… sure that everything of worth is in the sky and not in earth” …

men började inse att hon kanske måste landa någon gång … hämta andan … åtminstone göra en mellanlandning …

”Going home is such a ride … going home i such a ride …  isn´t going home a low and lonely ride? ” …

Skatan har i alla fall slutat att känna sig jagad och  börjat gå ner för landning … nu.


LeiaMia och Lars

Skatan kunde inte hålla fingrarna borta … hon knyckte rakt av Lars Demians sång På den andra sidan från LeiaMias inlägg Halloween-stämning på Konserthuset.

Kan vara bra att ha … tänkte Skatan … den dagen det är så dags … och också, som LeiaMia säger,  när Skatan tänker på dom hon saknar som redan är där …

På  den andra sidan.

La difference – Skillnaden

Lara Fabian … *suck* … och på franska dessutom … *suck* …  Stora B visade vägen …

Oj, det här blev ju nästan en haiku … helt av en ”slump” …

Tja … liiite haikuliknande i alla fall.

Lara Fabian (5)

och på franska dessutom (7)

B visar vägen (5)

*suck*

PS Skatan får be Halvar om ursäkt … hon försökte sätta honom på pottkanten med hans haiku som inte var strikt 5 + 7 + 5 stavelser. Skatan hade fel …

”Även uppdelningen på tre rader enligt mönstret 5-7-5 är en sanning med modifikation, japansk haiku skrivs inte vågrätt utan lodrätt – i en enda rad.” (Wikipedia)

Förlåt …

Nedvikta gummistövlar, Skynda att älska och Sömnproblem …

… Hösten är här med samma gamla oro i kropp och själ  …

Allt går igen …

Alla dessa övergångar, år efter år, alla dessa slut … och alla dessa början … på nåt nytt *suck*

All denna nostalgiii  … *suck*

Bye bye mein Herr … hm … Sommar … Auf wiedersehn  … Au revoir … See ya´

Blåbären sökte man härinne för en månad sen. Och slutade med i förrgår.

Nu söker  man efter de nedvikta gummistövlarna hos Skatan, skyndar att älska och så får man sömnproblem som man också söker för hos Skatan

*suck* …

Övergångstid … igen.

Och Skatan söker …  och … skyndar på … skyndar att dansa …

Skynda, skynda …

Hålla humöret uppe och … tja … inte falla ner  i det där svarta hålet.

Inte just nu …

Först Morgonrundan … med StinaFina.

Hon är spänd på att få möta Herr Urax … och Skatan … är spänd på att få möta … hm … Dagen.

Fed up …

och mer än det …

Bloggen står nästan Skatan upp i halsen.

Den suuuger.

Lever sitt eget liv där hon kraxar och flaxar om allt och inget …

Detta kraxande … och flaxande …

I ena stunden om politik … som ju hon INTE skulle engagera sig i och  därför inbjöd  sin brylling KråkanBråkan att ta hand om den biten … men det gick ju inte … Det fixade han helt enkelt inte på egen hand så han fick ”flytta tillbaka” .

I andra stunden om blaj och inget alls för att…

i tredje stunden skriva om sin familj och barnbarnen … och

i fjärde stunden om StinaFina om vilken Skatans inlägg bara har blivit färre och färre. Det är den eviga Morgonrundan  med StinaFina … punkt slut.

Inget fel i det … men Skatan själv då …

Hon ville ju skriva om böckerna … som hon inte hunnit läsa … om filmerna … som hon inte hunnit se … om musiken … som hon inte hunnit ta in … om konsten … om sitt eget målande …som hon knappast tagit sig tid att ägna sig åt.

Hon ville ju vara mer … mer konciiis och avklarnad och utmejslad … som person … som skata menar hon … men det är som förgjort.

Skatan måste helt enkelt konstatera att hon mått skit en längre tid … inte varit ”snäll” mot sig själv … inte orkat måla ett endaste penseldrag efter akvarellkursen i somras … läst mycket få böcker men desto mer tidskrifter i och för sig … och nu måste hon ta ett nappatag med sig själv.

För nu är det höst och alltings början … det tas nya tag … överallt … vart hon ser …

Och så  en sak till …

Skatan  är livrädd också att sluta blogga och helt ”komma av” sig … liksom.

Ibland funderar hon på att starta en helt ny blogg … alldeles från skratch … hur det nu stavas. Inte säga det till någon och se om sedan någon upptäcker att det är Skatan som skriver i den där nya bloggen …

Men det skall hon nog i alla fall inte göra …

En sak är säker i alla fall … hon skall stänga sin sn-blogg. Det blir varken hackat eller malet och den fick leva ”en sommar” … och det var kul … men … nu är det dags för

KONCENTRATION …

Finns det någon … därute … out there som man säger over there  … som kan ge Skatan tips, råd, ledning … coachhjälp … som det så vackert heter nuförtiden …

hur hon skall göööra ?

Gränslöst …

Bob Marley … oil on canvas … fotograferat av M Faustos

Skatan satt på ett café och väntade på att tiden för hennes besök hos Kinesen skulle vara inne. Hon satt där med ett gäng ungdomar bredvid sig. Tre killar i tjugoårsåldern och en tjej. Två svenskar, en spansktalande och flickan som gjorde sig förstådd på engelska.

En av killarna med en sån där rastaflätemössa … en sån där stickad tehuvevariant … var tatuerad på armar och ben men hade en ängels ansikte och guldlockiga … eller burriga … rastaflätor under luvan. Den andra svenske killen hade långt ljust böljande hår. Spanjoren …  eller vad han var … var kortklippt och flickan mörkt långhårig med blåmålade naglar …

Ni ser gänget framför er va?

Det var han med rastaflätorna som förde snacket. Samtalet flöt mestadels fram på svenska  men när han vände sig till tjejen snackade han engelska och när han vände sig direkt till ”spanjoren” talade han spanska. Han fick  också ett mobilsamtal  och svarade …

– Ja, Erik här … eller nåt liknande och gick sen över till att tala spanska i mobilen också …

Skatan lyssnade så gott hon kunde och fick veta att snart skulle Erik med tehuven åka till Thailand och så visade han att också thailändska var ett språk som inte var honom helt främmande … Han sa de vanligaste fraserna, räknade till tio o s v … och så skrattade de alla  fyra.

Skatan satt där förundrad och tänkte  … Vilket gränslöst liv vi för … eller den yngre generationen har i alla fall … eller en del av dom . De reser och arbetar eller pluggar, lever och bor lite varstans på denna jord … känner sig kanske ”hemma” både här och där och får vänner överallt och  naturligtvis förståelse för vitt skilda länder och deras kulturer och människor …

Det var med ett brett leende Skatan lämnade dom och gick till sin ”kines” … för behandling.

Åååh … vilken härlig värld!

Here we go again …

Det blir alltid en ny  morgon  trots alla  djäkliga nätter  … den tidiga timmen …

… i natt … Skatans nattliga dans, detta bensprattel …

”It´s a never ending story … ”

Nu är morgonen här igen …  utan pardon …  det är bara att sätta fart …

Here we go again …

Det är ingen idé … have no sense … att se tillbaka … att oja sig …

Det här  bensprattlet   …  har blivit en  tvingande soloföreställning … utan ände …

Tänk om hon  haft lite sällskap ändå i sitt nattliga cancan-sprattel …

Tänk om …men

Here we go again …

Med nackspärr, hälsporre och ont i hela kroppen

… vaknade Skatan igår …

Nackspärren, hälsporren och det onda i hela kroppen är kvar i dag också  … men om några timmar skall hon till Kinesen …Skatan kan inte låta bli att kalla honom så den käre Johannes Mao … och bli omhändertagen. Han kommer att bli bra paff att få träffa en skröpligare skata igen …för hittills har allt ju gått ”framåt” och åt rätt håll med henne och hennes krämpor.

Nackspärren fick hon säkert av att hon satt så länge och ”möblerade, tapetserade” och fixade med sitt nya blogghem … Hon hade hela tiden tyckt att typsnittet i sidhuvudet var så grovt i sitt gamla  och nu fann hon (genom Lilla Blås blogg) ett tema och sidhuvud som passande henne bättre.

Så igår kurade hon ihop sig under den där sentimentala, melankolifilten och blev omstoppad av Bob Dylan … som hon alltid vill ha som omstoppare och hans raspiga nasala stämma som  ”snuttefilt” …

Konstigt det där …

Skatan vet inte i det här fallet vad som är hönan och vad som är ägget … blir hon melankolisk och känner sig sentimental när hon lyssnar på Bob eller lyssnar hon på honom och söker hans sällskap när hon är melankolisk …

det är frågan.

Bob Dylan – Born In Time – Unreleased, Oh Mercy

Jag har en klump i halsen …

känns det som … liksom … och jag får inte bort den.

– Vaddå då? Är du ledsen på nåt vis …

Nej, kanske inte ledsen men melankolisk.

Snart är sommaren slut. Igen …

Och ni vet … tidens gång … vad blir gjort? … hur skall jag hinna? …. vill jag? … kan jag? … är det redan kört? … osv … osv …

Så jag får ta till mitt ständigt återkommande omkväde och uppmana mig själv … och alla som känner som jag  … att skynda, skynda …