Den här pensionärens liv består huvudsakligen av logistik och att följa rutinerna som Skatan har försökt skapa för att överhuvudtaget ha en chans att slappna av.
Det är som att ha småbarn igen. Fast tvärtom. Då var det utveckling, nu är det avveckling. Att ha en man som sackar efter och som hon, så att säga, måste täcka upp för tar mer tid och ork än vad hon kan förklara. När någon frågar blir hon svarslös. Men med tanke på ålderns långsamhet och krämpor o dyl måste hon nog medge att det är snäppet värre än när barnen var små. Allt går ju åt ”fel” håll. Hon har liksom inte vant sig riktigt ännu.
Hon tycker hon är igång hela tiden och ändå blir ingenting gjort.
Liksom.
Då … när hon var ung … gick allt som på räls, hon behövde verkligen inte tänka efter och hon förvånades ofta över hur hennes mamma beskrev sitt pensionärsliv. Hennes mamma var upptagen en hel dag om hon hade en (1) sak på programmet. Skulle hon gå till tandläkaren så var den dagen upptagen. Fast nu förstår Skatan det lite bättre ändå. Och hon önskar att hon oftare bara hade en sak per dag på programmet. Men de hopar sig för det mesta och klämmer ihop sig de där grejerna som måste göras. På en och samma dag.
Igår t ex försov sig Skatan något men hann med Stinas Morgonrunda innan det var dags att köra in till Nyköping med henne. Hon skulle dit för att klippas. Skatan hade hoppats att Mannen skulle börjat med frukosten när hon var ute med Stina men han hade krupit tillbaka i sängen och hon fick ta en snabbvariant. I Nyköping lämnade hon Stina, åkte och parkerade bilen för att passa på att göra några ärenden innan hon åkte tillbaka till Femöre. Samtidigt pratade hon med en bankman som ringt upp eftersom Mannen hade ringt honom. Så är det ofta. Någon ringer för att berätta att Mannen ringt om något och om det var OK. De flesta vet vid det här laget att Mannen lider av Alzheimer.
Väl hemma igen på Femöre var klockan halv tolv och Mannen låg fortfarande i sängen. För att det var skönt. Men det är ju snart lunch ju, försökte Skatan och märkte att Mannen inte begrep ett dyft. Det var skönt att ligga kvar i sängen bara. När han väl kommit upp och Skatan gjort i ordning lunchsalladen och de ätit var det dags att åka in och hämta en nyklippt Stina. På väg ut ringde hundfrissan och frågade om det gick bra att behålla Stina en halvtimme till. Det var tur att Skatan inte hunnit iväg. Nu fick hon en halvtimme med kaffe och tidningen.
Skatan hämtade Stina, åkte upp till våningen för att hämta posten men orkade inte gå upp till själva lägenheten. Sedan iväg för att tömma skräp, kartonger och gamla tidningar som hon tagit med sig från Femöre. Jösses vad det samlar ihop sig på några dagar.
Väl hemma igen låg Mannen kvar i sängen men klädd och ovanpå. Nu bad hon honom gå ut med Stina en runda. Då fick Skatan lite annat att göra, ta reda på disken t ex. Om hon ber Mannen duka av bordet tar han bara sin tallrik. Hon måste för det mesta be om vare steg han ska ta annars stannar det av.
Det är skitjobbigt.
Göra i ordning middagsmaten, äta, duka ut, sitta och läsa en stund och räkna med att bli avbruten hela tiden. Höra att Mannen ringer till någon. OK, det är till Stora E då kan Skatan vara lugn. Mannen kan ringa till ngn bankkontakt eller vem som helst. Ringer han syrran kan Skatan koppla av. När Skatan frågar vad de pratat när samtalet är klart så kommer han inte ihåg annat än brottstycken fast de haft ett ganska långt samtal.
Och så är det kväll och TV som Skatan ofelbart somnar framför. Tur det finns Svt Play. Och nätterna som hon har svårt att sova sig igenom i ett sträck. P g a RLS etc etc …
Klagosång, som vanligt.
Det här inlägget avslutar Skatan klockan fyra på morgonen. Lika bra att passa på när hon nu ändå var vaken. Hon blev avbruten igår när hon skrev. Mannen ville ha hjälp med något. Jovisst ja … ett mail på sin mobil (han kan inte öppna sina mail eller meddelanden). Etc, etc, etc …
Sonen ringde och tipsade om ett program från Danmark om en familj där pappan hade en demens och Skatan och Mannen såg slutet på det.
-Jag vill inte till något vårdhem. Jag vill inte sova ensam. Jag vill att du sover bredvid mig , kommenterade Mannen.
-Ja jag vet, säger Skatan
Och vissa dagar är det nästan som vanligt.

Skatan vet förstås att pensionärslivet inte är så här för alla. Hon vet att gamla men friska pensionärers liv innehåller mycket, mycket mer. Visst pratar Skatan och Mannen men samtalen blir torftigare och torftigare och handlar nuförtiden för det mesta om förr i tiden. Mannen orkar inte längre gå på vernissagerna … det är för stimmigt. Han drar sig för än det ena än det andra som Skatan föreslår. Men träffa vänner på middagar gläds han fortfarande åt och Skatan passar på att ha kul de gånger de gör något. Egentligen skulle de bjuda hem vänner oftare men hon orkar helt enkelt inte. Mannen är fortfarande social även om han inte längre deltar så aktivt i samtal och diskussioner. Så de skulle ju förstås …
Och Skatan blir tröttare och tröttare.