Idag är Skatan krasslig. Hon har en avgrundsdjup hosta som bokstavligen tar andan ur henne. Och feber. Inte mycket men tillräckligt för att känna sig liten och ömklig och hjälplös.

Abby tittar med bekymrade ögon på henne. Hur ska det nu bli med promenaderna. Men Skatan är lyckligt lottad. Hon är smart som en kråka och trots att hon inte har många som hon tycker hon kan fråga om hjälp i sin närhet kom hon på att en av hennes fina, goa grannar, Hannele, som hon brukar ha sällskap med på kvällsrundorna har sin vuxna son, Samuel, hemma på besök. Han är just nu, i denna minut, ute med deras hund Happy och Abby. Båda hundarna tycker väldigt mycket om varandra men är samtidigt ganska självgående och likgiltiga. En utmärkt kombination. Nu blev det inte bara en kissrunda utan en riktig promenad. Skatan … och Abby förstås … är så tacksamma.

Det kommer visst bli en lunchrunda också…

Apropå rubriken vill Skatan förstås inte förhäva sig men vill ändå poängtera att hon inte är så dum ändå. En del gillar henne kanske inte … alla kan inte gilla alla … men då är hon tillräckligt klok för att ta det med ro. Och vara tacksam och glad över de som gör det.

Det är oftast ömsesidigt också.

Snipp snapp snut ..

Nu är krutet slut.

PS Tycker ni innehållet är spretigt har ni alldeles rätt. Vad har en smart kråka med Skatans feber och behov av hjälp att göra? Ingenting förstås. Ville bara … äsch … det vet jag inte.

De som alltid sa att här, i den här våningen, skulle de bli gamla tillsammans och bo tills ”de fick bära ut dem.” Och här sitter hon nu ensam.

Hon sitter här och tittar sig omkring på deras vackra hem som de skapat tillsammans under snart 52 år som gifta och tänker. Samtidigt tänker hon på Mannens nya vistelse och vad han ser omkring sig och det gör så himla ont, ont djupt nere i själen. De, hon och barnen, har förstås gjort så gott de kunnat med tavlor och foton men ändå … så påvert.

Man ska inte se så mycket framåt och planera, tänker Skatan, och inte bakåt heller för den delen. Åtminstone inte bakåt på den närmsta tiden.

Det känns så tomt nu, så sorgligt, och ändå har Skatan varit van att vara ensam när Mannen reste och bodde i Österrike. Men han fanns där. Vilken tur att de höll ut när det blåste snålt, ja, storm, eftersom de de sista åren verkligen har kommit varandra nära. Kan det bero på att Mannen behövt sin skata på ett annat sätt, att det fanns tid att verkligen tala med varandra och finnas för varandra.

Men nu då … Skatan hälsar på och lägger sig, klämmer sig ner bredvid Mannen i hans säng och så pratar de. Men det blir mest Skatan förstås. Mannen tänker inte, säger han. Det är tomt, säger han och pekar på huvudet.

– Varför är jag här? Var bor du?

Men de kan fortfarande skratta tillsammans. Åt något minne som Skatan drar upp ur vrårna, åt gamla fadäser och tillkortakommande. Och le tillsammans åt minnen som barn och barnbarn framkallar. Och som Mannen fortfarande kommer ihåg.

Fast ibland tittar han frågande på henne, ögonen försvinner liksom, men så kommer han igen. Då har han nog glömt vem Skatan är för en sekund men kommer snabbt tillbaka. Snart kanske det är den blicken som Skatan alltid får möta när hon kommer.

Men just det ja … hon skulle ju inte tänka så mycket framåt. Här och nu är det som måste gälla.