Självömkan

Självömkan är det ömkligaste man kan tänka sig. Och ändå hänger sig Skatan åt det titt som tätt nuförtiden. Och det trodde hon aldrig att hon skulle göra.

Men hon är så satans trött. Trött på sig själv, sina krämpor men framför allt på sitt dåliga tålamod när Mannen för femtioelfte gången avbryter henne mitt i en mening eller vad det kan vara och frågar om något som han redan fått svar på flera gånger om eller ”ställer till det” på annat sätt. För han är ju så SNÄLL.

Idag for hon ut till Femöre för att hämta en borr som fanns i boden.

– Är det inte den under sängen då, frågade Skatan

– Nej, det är den i boden.

När Skatan kom hem med borren (bl a) så var det fel borr. Det var ju den under sängen förstås.

– Men du sa ju …

Ridå.

Ja, vad ska hon säga.

– Puss, puss … låter det när han uppfattar hennes inre suckar och otåliga jag.

Skatan försöker dra sig tillbaka till vardagsrummet när han är i sovrummet och snart är han där … Vad gör du där? Ska du se på TV? Läser du? Har du sett det häääär?

Och går hon in i sitt ”gamla rum” följer han efter dit också förstås. Skatan sover nuförtiden i den gemensamma sängkammaren. Mannen ville så gärna det. Så inte ens om nätterna …

Ja, hon får faktiskt nästan inte gå på toa i fred.

Fast på eftermiddagen får hon faktiskt vara ifred en stund, den när han går eftermiddagsrundan med Stina. Då passar hon på att glo rätt ut i luften för det mesta. Och bara vara.

Men det är för ömkligt ändå att hon ska klaga. Mannen har ju fått släppa sina framtidsdrömmar lika mycket som hon, ja mer. Skatan är inte sjuk, det är han. Han vet att han stadigt försvinner bort från sig själv, från Skatan, från hela sin familj, från världen när minnet mer och mer kommer att försvinna och logiken brister … och händerna inte lyder honom och krafterna tryter. Och ibland när han ”kommer till korta” ser Skatan en så stor sorg i hans ögon att det är outhärdligt att inte kunna hjälpa honom bättre än Skatan gör.

Men än går det faktiskt riktigt bra … Mannen kan skärpa sig eller vill skärpa sig och kan göra det när de är på kalas, träffar andra och han tycker att det är skojigt också. Ikväll ska de på middag hos goda vänner och de tar taxi dit och hem så att de båda kan ta ett glas vin och skratta och prata och glömma …

Och de haaar kul också, skrattar tillsammans och skämtar om tillkortakommanden som både han och Skatan gör. Och så länge man kan skratta så …

Så nu får det vara slut på självömkan för Skatans del. Försöker hon lova sig själv titt som tätt. Hon ska i alla fall försöka.

PS: Skatan var på en fantastisk tripp tillsammans med Pål Pommac … eller var det Lilla Blå … och den nya vännen Åsa som gjorde att hon levde i ett flera dagars rus, eller varför inte trip … Hon skriver inte själv om det här men länkar så gärna till Lilla Blå för det ”kvalitetsknarket” måste ni bara läsa om. DS

Födelsedagsfirande som hette duga

Igår firade de Agnes som fyllde 10 år. Tänk vilken lycka att äntligen fylla tvåsiffrigt och jämnt. (Det var sannerligen ett bra tag för Skatan det.)

Mannen och Skatan hade alldeles glömt bort vilken dag det var i värmen och som tur var sms:ade Lilla e och sa att nu mamma åker vi från torpet. Kommer ni till middagen eller? Vi äter kl 20.00.

Så de packade sina tandborstar och for iväg.

De hade ju lovat att vara där på själva födelsedagsmorgonen.

Och Agnes, det fjärde barnbarnet i ordningen, blev verkligen firad. Med blommor och med bladet, presenter och god … jättegod … mat och egenhändigt bakad tårta som hon inspirerats till av barnbarnet nr två, Johanna.

Agnes och pappa Ludde kamperade i källaren för värmens skull och när det var så dags att sjunga fick hon komma upp och lägga sig i soffan och så sjöng de så det stod härliga till.

Och presenterna överräcktes utom den sista, största, mest önskade som inte hade presentpapper och därför inte fick vara inomhus utan i garaget. Så därför kom en födelsedagspresent till användning direkt. En sömnmask.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Agnes hade nämligen önskat sig en s ä n g. En sån där stor, hög med sänggavel. Vad kallas de för? Kontinentalsängar. Med knappar i sänggavelns stoppade klädsel och allt.

Onsdagen den 1 augusti var lika varm som sommarens varmaste dagar den också och vattnet i poolen som Skatan badade i både dagen före och under själva födelsedagen var skönt kyligt. Inte kallt men ganska så ändå. På själva dagen fick hon sällskap av en av de sötaste enhörningar hon någonsin träffat på, Också den en av de populäraste födelsedagspresenterna förstås.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Födelsedagsbarnet bakade sin egen tårta som sagt, och de åt födelsedagslunchen under det stora trädet i trädgården men tårtan inomhus för de blev bortjagade av envisa, närgångna getingar som inte lämnade någon ifred.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det här var verkligen ett födelsedagsfirande att minnas både av födelsedagsbarnet och gratulanterna.

Och hemma på Femöre stupade två trötta firare i säng efter väl förrättat och trevligt värv.

Att långsamt försvinna

https://www.svtplay.se/video/18697966/att-langsamt-forsvinna/att-langsamt-forsvinna-sasong-1-avsnitt-2?start=auto

När jag är sömnlös ser jag på SvtPlay eller Netflix. Den här dokumentären ville jag se ensam. Håkan skulle bli så ledsen.

Håkan har också Alzheimer sen några år tillbaka.

Mannen i filmen är bara ca 50 år och har tonårsbarn, Håkan är 76 och det är bara vi därhemma. Men kärleken och maktlösheten jag känner nu är densamma som hustruns i filmen.

Vi har haft ett långt liv tillsammans (med med- och motgångar, motgångar som vi övervunnit många gånger mot alla odds) och kärleken till honom har växt sig starkare och starkare … kanske p g a hans ökade beroende av mig, av oss.

Barnen är fantastiska.

Och barnbarnen.

Sjukdomen är kanske ännu inte så uppenbar för omgivningen om det är korta möten (Håkan skärper sig men blir oändligt trött efteråt) men att inte kunna räkna och rita (när man är ingenjör och har haft ett krävande yrke) eller tappa sitt språk eller att alltid behöva fråga mig om hjälp när han ska logga in på dator eller vara så trött och initiativlös … måste kännas sååå frustrerande och för oss att se honom långsamt försvinna från den han var är så oändligt sorgligt. All hans intiativkraft och energi falnar från dag till dag. Eller kanske inte från dag till dag för ibland är han bättre, känner sig piggare och humöret på topp. Men jag jag är låg, så trött och ledsen och ibland skulle jag bara vilja somna och försvinna …

Håkan den morgonpigga, verksamma mannen är i dag overksam. Han gör ingenting om jag inte ber honom. Jo, han läser, tidningarna, och vi diskuterar (även om det blir mycket samma samma som upprepas.) Och deckare … men oändligt långsamt.
Men han är så ömsint, omtänksam och mjuk, sidor som han kanske inte ”hann med” att visa så ofta i sitt verksamma yrkesliv.

Och han är så tacksam. En tacksamhet som jag har svårt att ta emot. Varför ska han vara tacksam för att jag finns här nu. I november har vi varit gifta i 49 år och jag har ju funnits där/här även om vi ibland varit längre från varandra. Både fysiskt och psykiskt.

Han pysslar om sina blommor fast jag måste påminna honom.

Och han går ut med vår älskade Stina. Som han älskar mer än någon annan tror jag och Stina är trots sina dryga 13 år och lomhördhet ganska pigg ändå och jag hoppas innerligt att hon hänger med ett tag till.

Är det rätt att skriva om Håkan här. Han vet ju inte om det … att jag delar med mig. Men jag har inte så många att tala med … de sinar … och jag behöver en ventil. Det är ju inte skamligt att ha drabbats av Alzheimer, det är ju en stor sorg för oss alla och som vi kanske ska tala mer öppet om så att man inte känner sig obekväm, drar sig undan för att man inte vet hur man ska ”vara”, ”bete sig”.

Vi ”beter oss” än så länge som vanligt. Jag kör och handlar eller gör mina ärenden (Håkan kör inte bil längre), ordnar så att jag får åka på mina målarresor och lämnar honom ensam i huset eller våningen i stan. Han kan ringa och undra vart jag tagit vägen och bli orolig (på sista tiden) eftersom tidsuppfattningen börjar fallera men innan vi märker att det inte går OK beter vi oss som alltid, som vanligt.

Den här dokumentären fick mig, som också har dragit mig undan, är trött och ledsen att äntligen lite sätta ord på (ord som försvinner för mig också eller kanske sannare så är det lusten att skriva) på hur vi har det.

Håkan är så oändligt snäll, så otäckt tacksam (varför ska han vara tacksam … det heter ju att vi ska leva tillsammans i NÖD och LUST och det är nu vi prövas) och ibland tänker jag att så här bra har vi inte haft det TILLSAMMANS på mycket, mycket länge.

Sammansvetsade.

Det är förkylt

Igår trodde Skadat att hon blivit snabbt frisk eftersom näsan som börjat rinna i onsdags kväll, fortsatt hela torsdagen men nu på fredagen hade slutat rinna och febern var om inte helt borta men inte heller över 38 grader. Men tji fick Skatan. I natt har hon nästan hostat lungorna ur sig och nu har hon feber igen. Skatan har i alla fall hunnit göra en sväng till sin ateljéplats (än så länge) och hämtat det fina staffliet som Bengt gjort till henne och som Skatan verkligen vill behålla.
Men sen kroknade hon.

Det är görvarmt ute, vindstilla och vore Skatan bara frisk skulle hon säkert sitta ute en stund i solen … en stund åtminstone. Men nu ska Skatan inte ut och ranta och anstränga sig (har Mannen bestämt) utan vänta ut febern ordentligt innan hon flaxar vidare.
Fast handla måste Skatan förstås.
Inte idag.
Men sen.

Herr Stork af Portimaõ

Det vimlade av små storkfamiljer i Portimaõ, mamma, pappa, barn.

På taken och på lyftkranarna och på lyktstolparna … ja överallt hade de byggt sina bon.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och så fanns där en och annan singel.

Hemma i det rosa/gula huset från altanen kunde de följa den klapprande Herr Storks envisa försök att locka till sig en hona. Ibland gjorde han sina lovar över stan men kom alltid tillbaka till sin utsiktsplats. Ibland blev han angripen av fiskmåsar som han kommit för nära.

Allt följdes med spänning från dom som satt där på altanen och målade, tecknade eller bara va´.

En dag dök det plötsligt upp en frk Stork som landade där hos Herr Stork på hans piedestal.

De jublade från altanen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

– Äntligen.

Men …

Bara efter något ögonblick eller så kom en tredje svartsjuk en och hämtade hem den förlupna (som de förstod att hon varit) och Herr Stork stod åter där ensam och trånade på sitt klapprande sätt.

Portimaõ och Urban Sketching

Skatan har varit i Portugal och skissat och tecknat och målat med Trine som lärare och hennes dotter Anna som utfordrade dem med den mest delikata vegetariska kost man kan tänka sig och Annas man Ali som fanns tillhands både som pappa till lilla Anise förstås men som chaufför, inköpare, vinförsäljare, trevligt sällskap o s v. Och sist men inte minst Anné som var behjälplig både här och där.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och så var där alla kurskamraterna förstås nya som gamla kändisar. Svenskarna Malene (danska i svensk skepnad), Marie och Bette, danskarna Kirsten, Lisbeth, Anne Mette och kanadensiskorna Fran och Louise.

De var ett glatt gäng som trivdes bra tillsammans och hade väldigt roligt.

För Skatan och Marie började dagen med 1 – 1,5 timmes promenad innan fruktosten som serverades kl 08.00. Så då förstår ni att Skatan var uppe med solen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter frukost tecknade de blindkonturer eller onelineteckningar för att öva upp hand och hjärna 😉 Sedan hade de någon timmes genomgång och övningar och teknik med Trine innan de begav sig ut i staden för att söka skissobjekt. Urban sketching var det som gällde. Men Skatan skissade folk och ”mjuka” objekt också … det var helt OK. Hem igen till Santa Isabel, det rosa huset (från gatan) och gula (från gården) för lunch och lite vila innan de kanske målade lite eller jobbade med färglära o s v … Hur som helst var det fyllda dagar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter middagen med vin och skratt och massor av prat spelade ett litet gäng ett spel Skatan varmt kan rekommendera. Eftersom Skatan inte är någon spelare annars är det ett verkligen gott betyg på det här spelet: Triomino. Och det hände sig att hon vann också.

Fortsättning följer …

Skatan och hennes webbplats

är orolig och det märks.

Hon byter tema som hon byter … hm … nej inte så ofta som hon byter trosor förstås.

Så är det när Skatan ska komma igång igen. Hon kan inte bestämma sig. Ska hennes viste se ut som si eller som så.

Skatans bo är en snillrik konstruktion – även om det inte ser så välordnat ut från utsidan. Foto: Jonn Leffmann

Hon vill ju att hennes bo här ska avspegla henne kynne, hennes Persona.

Skatan är fågeln som är ”vit som en svan, svart som en ravn, hoppar som en hare och går som en man”.

Och det ska märkas.

Sköna maj välkommen

till vår bygd igen.

Den 1 maj ståtar inte med något majväder inte. Regn och kallt och ruggigt. Det här vädret började redan igår kväll så det blev ingen brasa och skönsång på vallarna vid Nyköpings hus.

Det blev förstås en god middag hos Stora E, en helt underbar laxpaté. Skatan tror inte att hon nånsin ätit en så god och saftig och smakrik paté som den. Färskpotatis förstås, sallad och skagenröra och till efterrätt hallon och blåbär och glass.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Istället för regn och blåst utomhus tittade de eller lyssnade mest på när våren sjöngs in från Västkusten med Viveca Lärn som ciceron. Kom in i programmet lite sent i slutet av deras måltid men det var sånger som sjöngs som Skatan aldrig hade hört förut och så den här förstås som är ett absolut måste när Våren ska sjungas in.

Fast den sjöngs förstås från lena västkustklippor med havet i för- eller bakgrund och ackompanjerad av en fantastisk solnedgång.

Detta bildspel kräver JavaScript.

De hade börjat tidigt och åkte hem tidigt för att inte missa Herrens vägar, en som Aftonbladet skriver ”Dansk familjedysfunktion på hög nivå …”, en ganska ny dansk serie på TV1 som Skatan bara älskar. Danskar kan. Hon kommer att missa nästa måndag förstås för då är hon i Portugal och skissar, tecknar och målar. Yipppi!

Nu stundar Morgonrundan för Stina och Skatan. I regnet och rusket denna 1 maj 2018.

Ikväll är det Valborgsmässoafton

och man går man ur huse för att stå och lyssna på talare som ska hälsa Våren välkommen, lyssna på körer som sjunker Vårens lov och titta på brasor som tänds.

Och ofta fryser man.

Skatan kommer ihåg hur det t o m kunde snöa på Valborgsmässoafton, eller åtminstone regna när man stod där och huttrade.

Och alltid blåste det kallt.

”Vårvindar friska
leka och viska …”

Men ut skulle man.

Mannen och Skatan kommer ha nära till elden i år. De ska nämligen gästa Stora E och som alltid hos henne äta en god middag med vin därtill. Hon bor bara ett stenkast från Nyköpings Hus och vallarna där Våren ska firas in.

Blåser det för mycket om öronen kan de alltså snabbt komma in i stugvärmen.

Trevlig Valborg!

Skatan, Babel och skiljetecken

Skatan såg litteraturprogrammet Babel på TV ikväll. Och programledaren Jessica Gedin tog bl a upp det här med skiljetecken.

Skiljetecken ja.

Jessicas favoritskiljetecken är tankstrecket – medan hon tycker att tre punkter, som Skatan ofta använder sig av för att skjuta in någon kommentar eller ett förtydligande, är ”självömkande, dramaqueens som tigger om uppmärksamhet”.

Jaha ja.

Drama queen. Självömkande. Ja kanske det. Det stämmer ju faktiskt.

Nuu får Skatan skärpa sig och sluta med de här självömkande fasonerna och med sina tre … och allt vad de utstrålar.

Nog om det.

Egentligen var det varken tankstreck eller punkter som Jessica Gedin ville sätta i blickpunkten utan snacket om dessa fick leda fram till det skiljetecknet som de flesta författare har ett spänt förhållande till och för det mesta undviker.

Utropstecknet!

Elena Ferrante ni vet – hon med Neapelkvartetten – avskyr utropstecknet. En brittisk journalist ville undersöka om hon verkligen var så sparsam med utropstecknet som hon hatar så och undersökte förekomsten hos en hel massa erkända författare – bl a Ferrante – och rangordnade dem efter förekomsten av tecknet. Och Babel-redakionen i sin tur hade tagit sig för att räkna antalet utropstecken hos de närvarande författarna Jo Nesbø – som skrivit en cover på Shakespears Macbeth och som undviker utropstecken – och Ida Linde som skrivit om mamman som blir kvar när sonen blir en mördare. Inte heller hon är förtjust i utropstecknet.

Elena Ferrante håller sig till vad hon anser om utropstecknet och har använt extremt få i sina fyra Neapelböcker – hon är världens mest måttfulla författare i det här avseende enligt den brittiska journalisten. Hos Shakespeare vimlar de och hos Jo Nesbø var de fler i hans Macbeth-bok än i hans tidigare böcker. Starka känslor kräva dessa utropstecken förstår Skatan.

Ida Linde hade inte heller strösslat sina böcker med utropstecknet.

Skatan tror faktiskt inte att hon själv använder sig av utropstecken särskilt mycket. Varken i sina sms och FB-inlägg eller när hon skriver här i sin blogg. Annars är de idag rikligt förekommande i just sms och i sociala medier som Facebook och Twitter.

❤️❤️❤️❣️ !!!!!

Idag skriver vi alla med affekt.

Skatan är tjock och ledsen nuförtiden

VARNING!
Läs INTE denna text om ni har lätt för att bli uttråkade. Det är nämligen ytterligare en klagosång från Skatans penna.

Skatan har på kort tid blivit så tjock så tjock så tjock så hon bara gråter … både över att hon är tjock och p g a en depression som hon inte kommer ur. Hennes satans RLS-ben både värker och oroar och pirrar om nätterna så hon inte kan sova.

Natt efter natt efter natt.

Här är hon just nu.

Ett skatansvrak.

Skatan oroar sig verkligen. Hon har bara en vecka på sig innan hon åker till Portugal där hon och ”gänget” med Trine och Anna ska måla. Något som Skatan har glatt sig åt hela året nu, ända sen hon anmälde sig. Det har ju också ordnat sig så bra för Mannen som slipper vara ensam. Först gör Stora E honom sällskap på Swebus till Stockholm där den gamle skolkamraten Mac hämtar för vidare färd till Sigtuna där han har skolträff och Mannen och Stora E åker också tillbaka tillsammans dan därpå. Innan dess har Skatan lämnat Stina hos Tina-Fina. Sonen möter upp på busshållplatsen på söndagen och hämtar sin pappa. Sedan åker de båda och hämtar Stina. För att vara utan henne en hel vecka det klarar Mannen inte. Mitt i veckan får Sonen avlösning av Äldsta dottern. Det blir säkert kul får alla att få rå om varandra lite sådär på tumanhand.

Logistik. Skatan måste alltid tänka på logistiken.

Och Skatan åker ju som sagt till Portugal. Också hon på lördagen men med en tidigare buss. Till Arlanda. Och sen upp, upp i det blå …

Yippiii … Skatan hoppas verkligen att hon kan hojta yippiii då.

Här följer en mer detaljerad orsaksklagan för den som ordar:

Skatan eländiga tillstånd beror huvudsakligen på de förbannade medicinerna. De flesta tar hon i förebyggande syfte (7 st) så hon inte ska åka dit på en hjärtinfarkt igen, 2 st tar hon mot sina RLS-ben och -armar och -huvudknopp och 1 st antideppresiv som hon nyss bytt ut mot en som skulle vara bättre men visade sig vara sämre. Så hon slutade med den och gråter för minsta lilla i stället. Av dessa är det risk för ökad aptit och/eller viktökning (5 st), risk för förvärrad RLS ger 4 st och led- och/eller muskelvärk 5 st. Och hur många som kan störa med klåda som biverkning vet hon inte.

Värken i knä och höger höft har gjort sig mera påmind (artros eller medicinbiverkan … hm). Efter resan till Portugal ska hon förresten börja i Artrosskola …

Det är nämligen inte bara här i bloggen som hon klagat.

MEN … Skatan har efter övertalning börjat fasa ut mediciner … en är redan borta och hon hoppas att läkaren tillåter att hon fortsätter. Skatan förstår verkligen inte riktigt varför hon måste ta så många mediciner i förebyggande syfte. Som i sin tur ger helvetes biverkningar.

IMG_9502

Så … efter att ha cyklat lite på träningscykeln som stått redo ett bra tag, suttit där och trampat och tänkt på sitt elände kunde Skatan inte låta bli att skriva ner sin klagan.

Denna häringa.

Skärpning Skatan!

Det enda positiva … ja man kan nog ändå se det så …är att neurologen påminde Skatan om att det stod i journalen att när hon var borta från hemmet (på sjukkhuset eller på målarkurserna eller annorstädes) har hon sovit bättre och inte heller haft så stora besvär.

Det får bli en sanning i Portugal också.

Hoppas Skatan åtminstone.

IMG_9506

Idag, som har blivit till igår, var Skatan och Mannen först på vernissage på Galleri Sjöhästen (Suomiart 2018, en jurybedömd samlingsutställning med Suomiarts medlemmar)

Detta bildspel kräver JavaScript.

och sedan åkte de ut till Femöre dit Äldsta dottern med sin Yngsta dotter och Sambo och Sambos dotter hälsar på. De får rå om Skatan och Mannen lite och föda dem med grillat som ligger i kylen och väntar. Än så länge ser vädret ut att bli fint och soligt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår ja … nu regnar det.

Så egentligen … som ni förstår … har Skatan inget att klaga på. Det är ett s k i-landsproblem. Men så Skatans skönt ändå.

Katarsis!

Skärpning!

Herre min je vad hon klagar den där Skatan

Men det är jäkligt skönt att göra just det … häva ur sig.

Ett annat sätt att komma utanför sig själv är att läsa böcker som griper en och som inte släpper taget. Och det försöker Skatan göra. Häromdagen … i påskas … kom en sån bok till Skatan som en skänk från ovan. Tobakshandlaren heter den och är skriven av Robert Seethaler.

Det var Ida, Skatans kloka barnbarn, som hade den med sig boken. Hon hade läst den för att huvudpersonen Franz kom från Salzkammergut och hon visste att mormor känner speciellt för den trakten och Salzkammergut, vet ju också många av er, ligger Skatan varmt om hjärtat.

Fast det  var föstås inte bara Salzkammerguts sjöar som Attersee t ex,  de kända ortsnamnen som Bad Ischl,  Bad Goisern, som grep tag. Det var språket, orden som Skatan bara älskade men som hon hade svårt att få grepp om varför de var både liksom lustiga och gripande. Naiva. Till en början  läste hon dem som om hon läste en saga … inget djup direkt… men …  men allteftersom var det just orden och språket som fick henne att stiga ner i, eller upp i, ja försvinna i handlingen.

Det mesta av handlingen utspelar sig i Wien för övrigt.

På baksidan beskrivs boken så här ”Tobakshandlaren är berättelsen om den unge Franz, hans kärlek till Anezka och vänskapen med Sigmund Freud.”

Men den beskrivningen av handlingen är bara förnamnet som man brukar säga när det är en underdrift.

Den utspelar sig 1937/1938 i Wien och den lilla människans liv … bland annat då huvudpersonens Franz´ liv …  i skuggan av oron, Österrikes Anschluss  till Nazityskland och nazisternas allt större självförtroende bland wienarna och ”samhällsförändringarnas inverkan på den enskilde”.  Och som Skatan läser den… nog finns det många paralleller till nutidens oro.

Det är Franz det handlar om. Och Sigmund Freud. Och Franz kärlek till Anezka. Men, som sagt, den bedrägligt naiva berättarstilen gör att man allt eftersom grips av berättelsens djup och allvar desto mer. Den liksom smyger sig på en.

Och Skatan grät … över sakernas tillstånd.

Inte över sig själv den här gången utan över hur det var, hur det kunde bli så och hur det har blivit nu, hur den har kommit igen … ondskan, dumheten, inbilskheten.

Fast … hoppas och tror Skatan förstås … det finns säkert flera som Franz. Idag. Något måste väl världen ha lärt sig även om det inte märks så värst …

Skatan hoppas i alla fall innerligt att det är Franz-människorna som kommer att ”vinna” den här gången.

Läs den!

Skatans klagosång

Det är inte tu tal om det.

Skatan är deprimerad.

Hon känner igen det från förr.

Det känns i hela kroppen som värker (inte bara av träningsvärk), hon är göööörtrött (jovisst hon sover ju inte p g a sina förbannade ben), hon är ju så OFÖRETAGSAM 0ckså och tycker ingeting är roligt. (Mannen är ju oföretagsam av andra anledningar och det gör ju inte saken lättare.)

Ingenting är roligt och hon ser inte fram emot allt roligt som hon har att se fram emot.

När hon vaknar på morgonen skulle hon helst inte ha gjort det. Om man säger så.

Hon gråter för minsta lilla.

Och orkar inte med n å g o n t i n g. Allra minst med sig själv.

Ändå flyter allt på.

Skatan går upp på morgonen, går ut med StinaFina (om det inte har varit en alldeles för djävlig natt för då förbarmar sig Mannen och går morgonrundan).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Skatan tycker det är fantastiskt roligt att träffa de sina från Skåne (Karin och Johanna)  och Stockholm ( Ida och Martin) och fira påsk i stugan på Femöre tillsammans och också med Stora E som gjort inlagd sill, köpt gott bröd i Stockholm och ostar. Själv har hon ansträngt sig med att laga vegan/vegetarisk mat (och så en Jansson förstås … den hör ju alltid till)  och just då tyckte hon förstås det var riktigt kul. Men denna glädje går inte in på djupet … hon är liksom i en bubbla.

Ingen märker det … tror Skatan.

Kan allt detta bero på att hon slutat med Citalopram … ”lyckopillret” som kolliderade med ”rastlösabenenmedicinen”. Och inte har hon fått någon vidare hjälp från ”sina” läkare heller. (Men snart har hon telefontid med ”sin” neurolog i alla fall. Sömnen är ju så viktig och ALLT hänger ju på de försbaskade benen … )

Skatan känner att hon inte har någon att klaga för. Vad har hon att klaga på?

Depression är sannerligen ingen sjukdom som alltid har en ORSAK även om Skatan tror på sömnlösheten som en bidragande orsak nu i alla fall.

Och så förstås Mannens fortskridande demens. Även om allt går långsamt så nog är det en stor sorg som de båda (och hela familjen förstås) bär på och som mal i Skatans huvud.

Ingenting blir som man har tänkt sig.

Men för vem blir det som man har tänkt sig?

Såja … nu har hon fått spy ur sig. Det är ungefär det som bloggen blivit … en spypåse för Skatan. Men som hon behöver då och då.

Hon säger som pappa Sten: Håll ut!

 

Det kunde knappast ha blivit värre …

Jo det kunde det ju förstås. Skatan säger som Karlsson på taket att ”det är en värdslig sak” och ingenting är kört förrän det är kört. Fast det var faktiskt kört.

Stress, stress, stress …

Redan från början krånglade det. Skatan försov sig och vaknade inte förrän kl 07.00 och taxin skulle komma 07.45 och hon skulle ha duschat och tvättat håret och … Nu blev det frukost.

Taxin kom sju minuter för sent och då hade Mannen (mest) hunnit stressa upp sig medan Skatan ringde till Taxi som lugnt konstaterade att den var på G.

Swebus var punktlig men sen …

De hade kommit förbi Tystbergabackarna när chauffören meddelade att det skett en stor olycka i Järnatrakten och det var tvärstopp på E4an och bussen fick tillsammans med bilar som kom loss ur köerna ta sig fram på småvägar förbi Södertälje och vidare till Stockholm där den var framme vid kvart i tolv. (Den skulle ha varit på Arlanda klockan 10.20!) Planet skulle lyfta kl 13.30 så de hade haft god tid på sig om inte …

Men, tänkte Skatan … de kanske hinner om allt klaffar nu efter Stockholm. Väl ute på E4an igen flöt det på en liten stund. Sen var det tvärstopp. Två lastbilar hade hakat i varandra. Skatan tror inte att hon i hela sitt liv sett så mycket lastbilar som igår på vägarna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Klockan tickade och Skatan ringde till Supersaver som förmedlat resan, försökte ringa och avboka (men det skulle gjorts 24 timmar innan), talade med en engelspråkig indier och fattade ingenting. Ringde upp igen, stod i kö, följde på nätet om flyget skulle vara försenat men ända fram till 13.15 stod det att det skulle gå ”on time”. Claes … the coolaste man Skatan vet … ringde och sa att inte flyger Thai ett halvtomt plan inte och det kommer bli försenat. Men hon lyssnade inte tillräckligt på honom (kanske) för de var på terminal 5 kl 13.25, Skatan hade inte tittat ett tag på sin app där det kanske stod nu att det skulle starta senare … men de sköt upp resan 5 minuter åt gången efter att först sagt 14.10. Nåväl. De kom inblåsande på terminalen med pick och pack och Mannen går numera med käpp och såg att det inte stod delayed på skärmen utan go to gate.  Det var nästan helt tomt framför incheckningsdiskarna men två kvinnor med Arlanda-märket på ryggen (Skatan glömmer alltid vad de heter som har hand om flygplatsen) stod och hängde och snackade med varandra. Var fanns Thai-disken eller informationen? Det fanns inte, sa de.  Thai representerades av SAS och ett lojt finger pekade i riktningen mot SAS informationsdisk dit de rusade men de kunde inte hjälpa oss. OM de hade grabbat tag i deras resväskor och sagt att de skulle lotsa dem genom incheckningen (som var stängd för länge sen),och säkerhetskontrollen så kanske … KANSKE … de hade hunnit.

Och nu ville Mannen åka hem på stubben. Så då gjorde de det. Tog Swebus 14.10 till Stockholms busscentral, bytte till buss 830, åkte småvägar till Södertälje och så hem. De var hemma kl 18.00.

Pust.

Gråtochelände.

Och så nya tag.

Nu åker de på lördag med Thai men bor på hotell i natt så att det inte KAN slå fel … om det ska bero på dem alltså.

Thailand here we come, Koh Chang … we will soon meet you again.

ÄNTLIGEN

 

 

 

Grått, grått, grått, gråååååt

Ja, så var det.Så känns det.

För en vecka sedan på Pilatsträningen innan de började och låg och slappnade av började Skatan gråta. Och hon grät och grät och kunde bara inte sluta. Men Fia (vår tränare) förslog Skatan att ligga kvar och slappna av och bara lyssna hela passet.

Och det gjorde Skatan.

Och skämdes lite för de andra förstås.

Men idag på pilatesträningen hängde hon med … från början till slut. Utan att gråta.

Som ni förstår går Skatans humör upp och ner. Hon toppar fort som f-n och lika snabbt sjunker hon djupt ner i deppdyn. Och allt hänger på sömnen. Och den satans kroppen som inte kan stillna när hon är hur trött som helst utan värker och sticker och kryper så fort hon slappnar av. Nu är hon inne i ett sånt där skov igen och det är för dj-ligt. Hennes neurolog är på utbildning och någon ny läkare vill de inte sätta in för att ge henne ett knockout-piller så att hon får sova. De måste gå igenom alla hennes mediciner först. Och på vårdcentralen sa hennes husläkare att först i slutet av mars kunde hon få en tid. Men då är också hennes neurolog tillbaka och då väljer Skatan förstås henne. För hon lyssnar.

Så för Skatan … som ju är vaaan att sova minimalt  … kan det ju inte spela så stor roll (tyckte doktorn) att vänta ytterligare drygt en månad. Och när hon tänker efter sov hon faktiskt hyfsat när hon var i solen och värmen på Gran Canaria.

Hmmm ….

Fast Skatan, som som sagt vad, är van att sova dåligt hade i alla fall allvarliga tankar på att hoppa från balkongen igår. Skatan visste inte vart hon skulle ta vägen så ont hade hon och hon stampade i golvet och for omkring, slog sig på ben och armar så att StinaFina blev rädd och gömde sig hos husse och Skatan blev arg på husse som tyckte hon skulle lämna rummet för att StinaFina var rädd.

Nåja … det lugnade ner sig efter ett tag och sent omsider sov hon riktigt gott. Några timmar.

Skatan skulle ju inte använda bloggen att klaga i men hon har ändrat sig. Var ska hon annars klaga. Hon skriver ju huvudsakligen för sig själv … som en slags dagbok utan de värsta tankarna och avslöjandena … (hick). Och de flesta av er känner ju Skatan ganska bra och vet att hon har sina ups and downs. Och kan leva med dem.

Vad Skatan blev firad

Inte för att hon fyllde jämnt eller så utan för att hon har en så underbar familj som tycker det är kul att träffa henne och Mannen  😉 (OBS Ironi. Det är bäst att man poängterad att det är just det … ironi)

Kanske …

Den första blombuketten damp ner dagen innan och kom från Syster Yster med det nya fina efternamnet … Stensdotter som är taget efter pappa Sten.  Ja, varför skulle hon dras med det gamla som hon behållit efter sin första man (för arbetets skull) och som hon alltså behöll även efter att ha gift om sig och sedan blivit änka. Nu är hon pensionär och behöver inte tänka på andra längre Och att hon inte tog tillbaka sitt flicknamn berodde på att hon tyckte hon levt ett långt vuxet liv sedan  Långströmstiden så …

Stensdotter.

Det är nästan så Skatan är lite avundsjuk.

Men tillbaka till vad Skatan höll på med.

Den tredje februari vid lunchtid ramlade familjen Anderson Jr … Henrik, Pa, Alice och Cissi in hos Skatan och Mannen. De hade bilat från ett kallt och snöigt Idkerberget i Dalarna med blommor och presenter från dem och från skåningarna Karin och Johanna som Skatan tyckte det blev lite långt för att resa.

 Buketten från Andersons Jr, Karin och Johanna

Men innan dess hade Skatan hämtat Ida vid bussen som också hon kom fullastad med presenter och julklappar … som legat på lut ett tag …  från skåningarna (Skatan glömde att tacka för biobiljetterna, Karin, när hon messade. TACK!) och en tårta som Ida bakat själv. Den var sagolikt god.  De stötte på Lilla E, Agnes och deras Puck (labrador) alldeles lagom utanför huset.

En av Börjessons presenter stack ut speciellt … En barntallrik med lilla My blåsandes såpbubblor …

Den passade Skatan. För när hon inte kallades Skatan som liten, kallades hon för Lilla My … speciellt av sin pappa … för att att hon var så argsint. Och barnslig det vet ju alla som känner Skatan att hon är.

Prick klockan 13.30 plingade det på dörren och Stora E stod där med famnen full också hon med Skatans favoritblomma … tulpaner.

Nu var alla samlade.

Buketten från Stora E

Det här inlägget är ju ganska så ”privat” och kanske roar det inte andra än de allra närmaste men Skatans verklighet kretsar ju mer och mer kring just dessa hennes närmaste och hennes utblick blir allt snävare. Och ska något bli bloggat så …

Först firades Skatan i Nyköping … hon hade lagat lunch som snarare blev en tidig middag innan de kom igång. Nedan ett litet bildspel från Nyköpingsfirandet där bilderna tagits av Lilla E. Alla utom snöbilden. Skatan hinner liksom inte med med mobilkameran längre. Åtminstone när hon har annat att tänka på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter lunch och kaffe och tårta och presenter körde de Ida till tåget och Stora E drog på sig spikskorna och vandrade hemåt till sig medan de kvarvarande for ut till Femöre … det finns ju gubevars inga sovplatser i Nyköping.

Där fortsatte firandet med samvaro och Mello förstås som ju inte är mycket att hurra för … Skatan tycker nästan att det är beklämmande dåligt eller så beror det på att hon blivit gammal och inte hänger med längre. Och så gammal att hon uppskattade Edwards Bloms 30-talsstuk är hon inte heller.

På morgonen blev det Morgonrundan för StinaFina och Skatan med Lilla E och Puck. Det var härligt att komma ut till vattnet med den fria horisonten och naturen på Femöre. Ganska kallt var det. Men skönt.

Och vackert.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En sväng in till Galleri Sjöhästen som hade haft vernissage på lördagen blev det innan hemfärderna och Lilla E fastnade för en tavla där … Man kan banne mig inte gå upp dit utan att fastna för något. Hon är suveräna på att ”hitta” konstnärer av alla de slag, Hannele Heiskanen.

Och så har Skatan  blivit ett år äldre igen … 72 år …

Herrejösses.

 

Månadsbilden för januari 2018

 

Skatan lägger ut Månadsbilden idag den 1 februari 2018 men hon kan försäkra att den är tagen igår den 31 januari.

Hon är lite senfärdig den där Skatan. Men hon känner att hon antingen inte har tid att blogga eller inte lust. Hon har ju ingenting att komma med. Hon är tom i bollen … kan bara kraxa om de ”nära och kära” (har hon fått veta och de är ju inte så intressanta för omgivningen så att säga) men de är ju de som är ”nära” nuförtiden när livet blir mer och mer begränsat så inte är det så konstigt. Och hon hänger helt enkelt inte med i svängarna ute i ”stora världen” längre upptagen som hon är av de ”nära och kära”.

Fast nu glömmer hon sig den där Skatan.

Hon har ju alldeles nyss varit och gästat L på Gran Canaria tillsammans med M. En underbar solig vecka. Ja, så gott som varje dag sken det där härliga klotet. Skatan har redan glömt bort att det faktiskt blåååååste ordentligt någon dag och kom några regnstänk. Men vad gjorde väl det när solen värmde för det mesta och fåglarna kvittrade (små papegojor), när de kunde simma några längder i poolen och snacka om allt och alla och så denna fantastiska mat varenda dag.

Skatan gick upp ett kilo.

Det var ett besök som kom i rättan tid.

Skatan … nu kommer hon att använda ett starkt ord … HATAR vintern. Inte sagoboksvintrarna, inte Elsa Beskow-vintrarna (helst bara på bild) men de MÖRKA, fuktiga, blöta, halkiga och GRÅ vintrarna som bjudits oss härhemma i år.(I Södermanland alltså)

Femöre den 31 januari … brrrrrr

Visserligen var det just en sån där Elsa Beskow-vinterdag när de lyfte

men solan … solen … solen … och förstås vännerna därnere i värmen blev som en verklig kick i blodomloppet. Alla i Sveriges långa land som lider av solbristen och mörkret unnar jag en vecka där. Fast inte heller där hade Skatan ”tid” att skriva eller måla. Men hon umgicks med sina vänner (inte fy skam det heller) i alla fall, solade, åt och njöt och det var ju det som var meningen. Om ni visste så glad hon blev när hon blev inbjuden ditner av L …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma i Sverige igen möttes de av mörket och slasket men döm om Skatans förvåning om inte vintern … sagoboksvintern … slog emot henne när hon slog upp sina grå (och persiennerna i sovrummet) den allra sista januaridagen … eller var det näst sista …

Det var den näst sista …

Den här veckan har Skatan varit hos Fia på Pilates och tagit ut sig rejält och så har hon varit med Mannen på duoträning och tagit ut sig rejält och på lördag ska hon få finfrämmande av familjen Anderson Jr, Lilla E, Agnes och Puck (som är en helt underbar liten labbe), Ida och Martin och Skatan och Mannen ska njuta för fullt av sina ”nära och kära”.

Nu är det februari och solen är på ingång …

Puss!