… (det är korv för mig) säger man härnere och menar…
”skit samma”…
det göör ingenting…
Att vakna med ”spratt” i armar … o c h …. ben kanske inte riktigt ”ist mir Wust” ändå. Man blir så trött.
Även om jag kan lägga mig igen när det värsta har gått över och sova några timmar…
Alltid när Mannen är borta… faller inspirationen och kreativiteten över Skatan… på ett eller annat sätt. Idag har jag målat ovanstående porträtt (kanske inte riktigt färdigt… det står och mognar på staffliet…) Jag har målat det efter ett foto… taget av Jerry Schatzberg/Corbis som jag hittade i en tysk veckotidning….
Vem är det… som kastar den där blicken? Någon?
Skatan… en icke… långt därifrån… politisk bloggare… vill ändå… kan ändå inte låta bli att… visa på, hänvisa till … en annan bloggare… en samhällsengagerad journalist som bl a bloggar för Aftonbladet… om väsentliga saker i bloggosfären … mediapolitik… makt och media … Ja, ni förstår förstås att det är Mymlan jag talar om…
Det inlägg som jag först och främst tänker på just nu (p g a Ninas upphetsade inlägg) och som … engagerar är ”riktig journalistik” som publiceras i Mymlans blogg den 23 mars…
Det är en lång artikel … en rasande bra artikel som delvis handlar om ”gammelmedias” rädsla för det nya … för vad engagerade bloggare ”kan ställa till med” …
”Han (Mats Svegfors) hävdade med bestämdhet att det som produceras i bloggar inte är riktig journalistik, att man inte kan lita på uppgifterna i det som skrivs, och han vidhöll sitt påstående att det mesta i bloggvärlden är smörja, okvalificerat tyckande i nivå med insändarsidor.
Men de riktiga medierna då? De som enligt Svegfors, och Guillou, har filter i form av redaktörer som kollar texterna i flera led, de som fortfarande har makten och genomslagskraften, de som är trovärdiga utifrån det faktum att de som skriver i de riktiga medierna har integritet och kontrollerar uppgifter innan de publiceras.
Det visar sig om och igen att så inte alltid är fallet…. ”
… Det visar sig om och om igen att så inte alltid är fallet…
Gammelmedia, de redaktörer och journalister som har makt och inflytande slår vilt omkring sig…
Jag kan bara jämföra slaget med Don Quijotes mot väderkvarnarna…Don Quijotes räknas också som den första moderna romanen… Vad sa man på den tiden om det….
Skulle ett nyutgivet verk av en författare som prövar nya vägar… nya sätt att uttrycka sig (ta t ex Bodil Malmstens senaste böcker) bara ”fnysas åt”, inte tas på allvar… för att de
ja… just det är nå´t nytt… något gammalt som görs på ett nytt sätt…
Hennes senaste blogginlägg (23/3) tangerar förresten ämnet för dagen…också.
Men rädsla för det nya har alltid … i alla tider… fått maktmänniskor som tror de har allt i sin hand… att darra…
James Joyces Odysseus skrämde slag på sin tids författarvärld… banbrytande… upprörande…
Expressionisterna… kubisterna… videokonstnärerna… installationskonstnärerna… Alla upprör.. alla har kommit med nå´t nytt…
Och nu har vi fått internet… nya möjligheter… och …bloggar… en del dåliga, skräp helt enkelt, andra lysande…
Och bloggar behandlar alla möjliga delar av verkligheten. Det finns politiska (Carl Bildts t ex), vardagsbloggar (Skatans, Skogsnuvans, Znogges, Ewans osv osv ), kulturbloggar (Halvars huvudsaker…), fantastiska bloggar utan etikett (Lilla Blå), filosofiska (Lolls bl a ) , författarbloggar (Peter Englund, Bodil Malmsten…) , fotobloggar (Djupingens, Znogges, Paolas, Imagines..) och ingen mera nämnd… ingen glömd (utom just nu)
I hastigheten kommer jag inte på fler slående exempel… men …
Så… nu blev det ett inlägg från Skatan i alla fall… om mediapolitiken..
… var det en underbar vårdag… ja… nästan försommardag och jag gick till Karolinska sjukhuset i jeans och t-shirt… På eftermiddagen, ganska oväntat… döden kommer alltid oväntat… somnade min mamma in… Hon hade varit sjuk i flera år och varit på Karolinska sedan julen 1999. Vi hade ringt efter pappa men han hann inte … riktigt. Precis när han steg innanför dörren hade hon tagit sitt sista andetag. Vi öppnade fönstret… så hennes själ kunde flyga iväg… fri…
Vårens första citronfjäril förknippade jag med mamma… den kom med en hälsning från henne. 
Förra året den 24 mars snöade det också ordentligt i Nyköping…. precis som det gör här idag. .. såg jag när jag läste mitt inlägg för den 24 mars i min blogg som jag hade då…
På vintern är det blåmesen som kommer med hälsning från mamma…
Den här lilla blåmesen har förstås ”Djupingen” fotat… Han är ju min ”hovleverantör”…
… har det blivit. Och snart måste jag gå middagsrundan med StinaPinaFina.
Det höll ju nästan på att bli fint väder i morse. Då blåste det minsann inte småspik.
Nu för jag hålla i hatten…
StinaPinaFina har iiinte mjäll. Det är små fina snöflingor.
Det var i morse det…
Man skymtade t o m bergen bakom de ännu nakna grenarna i vååår morgonrundepark
Snön som låg som en fin brodyrduk på borden som ställdes ut i söndags hos Zauner, det fiiina caféet på Esplanaden, hade inte ännu blåst bort…. för vinden… alla vindar…
Men nu…. blåser det storm….
Detta är en uppehållande manöver… att skriva på och skriva på… för att slippa…. gå den där rundan…just nu
Och oavbrutet… nästan…. åtminstone med väldigt jämna mellanrum… spelas Borlängebandet Mando Diao på radion..
… eller så hörs Europes Final countdown…
Jag är så glaaaad att jag är svensk…. (kommer ni ihåg Birgitta Andersson ? i någon Hasse & Tage-sketch). Och stolt.
… stadigt på någon av oss…det brukar bli på Mannen. Nu är det dags för Morgonrundan. Gå och säg till Skatan, betyder det. Slutsovet…. Upp och hoppa till den nya dagen….
I natt vaknade jag av blixt och dunder. Det ÅSKADE… Väckte mannen som fick dra ur sladden ur datorn… Jag är inte baara lat utan har lite svårt att ”kravla mig” ur sängen …( mina leder och fötter)…
Och så somnade vi om… StinaPinaFina som en liten varm korv tryckt mot min mage… en riktig värmedyna.
Som ni förstår fååår hon sova i sängen hos oss…
Det är andra bullar nu…
en sanning som Skatan så gärna ville återge så att hon … knyckte den av Majsan och hennes Veckans visdom 2009…
Peder, min syster Annikas man och livskamrat, dog tidigt tidigt i morse i sömnen… och har fått ro…
Det var fint och rofyllt för Peder att få somna så… och lämna sin ångest och rädsla för något som kommer att möta oss alla… det oundvikliga. ..
(foto av sångsvanen som lyft…: Göran ”Djupingen” Bength)
Svanar lever i par… liksom du och Peder gjorde… nu har du Annika blivit ensam kvar… och det är svårt, och så sorgligt… men vi alla finns här runtom dig skall du veta. Vi tänker sååå mycket på dig. Kramar!
”jag har en port för dagen och en annan för vemodet, jag har en port för döden – den står alltid öppen.” (Diktraden är också skriven av Edith Södergran i dikten Mot alla fyra vindar)
Det var våren som tittat förbi…. som hastigast…
men först… en bild… som inte direkt får mig att tänka på våren som Imagine gör…
Den här bilden som jag tog för några da´r se´n (var höll våren hus?)… får mig att tänka på Bonden . . . .
både när jag fotade och när jag såg resultatet.
Hur kan det komma sig? 🙂
PS: Tänkte inte på det….jag måste ta hänsyn… och minskade ner bilden. Annars vore jag bra taskig mot Skogsnuvan… som för fullt försöker förtränga vad hon måste göra framöver…
… än så länge ingen sol … ute … i alla fall.
”Sol ute, sol inne,
Sol i hjärta, sol i sinne”…
… skrev man i poesialbumen förr… när jag var liten…
Och jag kom att tänka på förr… när barnen var små…
Vi hade tre ungar, två hundar, nytt hus i Färjegårdarna i Borlänge, jobbade…. jag på halvtid… Mannen jobbade mer än heltid och var mycket mycket borta… Hur i hela fridens namn gick det ihop…
Det gick ihop.
På helgerna var hela gatan ute och ”stampade” i trädgården för att gräsmattor skulle anläggas… eller grävde… eller snickrade…. Ungarna sprang mellan husen, spelade brännboll på återvändsgatan, fotboll på gräsmattan vid vändplanen… eller så här års, pulka och brädlapp nerför backen vid Norbergs….
(Det här är ett av huset i området… vårt var gult och låg på en annan gata)
På helgerna passade Skatan på att, i sin egen lilla Fiat, packa in hundarna och matsäck… och så åkte vi… i karavan… grannfrun och jag … hon också med hundfullpackad bil… till Sörbo… eller Nybrobacken… eller ännu längre bort… släppte hundarna, tränade dom i sök… apportering, lydnad… såg en och annan älg… fikade, skrattade och var leediga…
På helgerna, ibland, åkte vi på Utställning…. med nyfrissade och nykritade hundar. Masen blev ”kritad”, han var ju en West highland white terrier… i dagligt tal kallad westie. Amanda var en golden… eller som rasen egentligen heter, en Golden retriever.
På vardagarna var det annat…
Upp i ottan, leta strumpor, kolla om Sonen var frisk (han var ofta ofta sjuk Sonen)… äta frukost, få i ungarna frukost, gå ut med hundarna…
Dåförtiden blev det som man kan förstå inte nå´n lång Morgonrunda. Det blev en runda på … ja 15 minuter, runt några kvarter och längs med cykelvägen mot st´n…
…in med ungarna i fiaten… iväg till dagis… hej och hå… vink, vink… in i bilen, en snabb blick mot dagisfönstret där ibland… jag säger ibland… en gråtande unge stod med näsat tryckt mot fönstret… och tjöööt. Men… det vet väl alla som har … eller haft sina barn på dagis… att det ser hjärtskärande ut… men 2 minuter senare är ungarna i full gång med kompisar och sagostunder…
Och så iväg… till jobbet… Pust!
Jobbet var en oas… där hade man sina jobbarkompisar, där kunde man slappna av… och jobba… jobba… och kunde se resultatet av sitt jobb (si eller så många stenograferade brev utskrivna på den elektriska skrivmaskinen med kuuula) … morgonfika med Svante och en annan ”sotare” i källaren (när jag jobbade på labbis) bland kolsvarta papper och kolstoft överallt. Vad jobbade han egentligen med, Svante, det var ju ett labbis på ett stålverk… Det rörde sig i alla fall om analyser av nå´t slag för det var dit jag kilade ner och hämtade analysvärdena…Nåja…
…klockan blev 12. Lunch… hem…. ut med hundarna…hem med hundarna… hämta barnen från dagis före klockan 13… Ni förstår själva … att det blev ingen lååång runda med hundarna. Men vi hade trädgård…
En unge som trilskas och inte vill hem… en som viiill hem… en som vill visa vad hon gjort idag… alla dagar… In i bilen … till OBS, eller ROBIN HOOD eller COOP eller… ja det är fortfarande samma affär… den närmaste… som oupphörligt bytte namn och … plats på sina varor och hyllor…
Hemma igen… lite mellanmål, lite lugnt snack om dagen… och så skulle ungarna ut till grannkompisarna… och
mamma Skatan… kunde luta sig in under fläkten…. och ta sig en lugnande, avslappnade rööök… (neej, Skatan röker inte längre… har lagt av efter flera flera försök… för 18 år sedan… men deet är också en annan historia…)
När Mannen kom hem, om han kom hem… åt vi middag…
… läste sagor…. såg kanske lite på TV… borstade tänder… nattade… och åkte ut till Sörbo med hundarna… Ibland, ja alltid vintertid… var det kolsvart. … men Sörbo kände jag som min egen ficka.
Sedan… blev det andra bullar. Varsel, uppsägningar… och Skatan tog ett av sina stora steg… sjumilasteg… i livet. Jag anmälde mig som öööövertalig. Frivilligt. För att plugga på högskolan. Med lön…. ADB…en utbildning som ledde fram till att jag blev programmerare/systemerare, som gjorde att jag fick jobb på Primdata, …. som gjorde att jag träffade Margith… och Bonden… och lilla a… och och…
Men det blir en annan historia…
”… sol i hjärta, sol i sinne…”
””Låt mig sitta i ditt minne
på en liten, liten pinne.
Men om pinnen är för kort,
flyger jag ur minnet bort.”
Foto: Wanja
till Neat… mitt älsklingstema…
Hur länge det nu varar…
Nu har klockan hunnit bli 05.16… benen har lugnat ner sig… liksom huvudet. Så …God Morgon … nu går jag till sängs och försöker sova en eller annan timme till….
Detta är min egenhändigt målade skata, målad efter foto av Göran ”Djupingen” Bength, ett foto som fanns i ateljén hos Margith…
Mitt senaste porträtt, även detta målat efter ett foto (pappersfoto) som Göran ”Djupingen” Bength har tagit.
Foto: Göran ”Djupingen” Bength
När jag antog min skepnad som Skata… hade jag ingen aaaning om att jag skulle växa i … identifiera mig och nästan bli besatt av denna ”förklädnad”. Men så blev det.
Så… Skatan letar skator överallt. Willi som känner en stadsjägmästare och loppmarknadsförsäljare och har många vänner, har lovat att hålla utkik efter en uppstoppad skata… och Djupingen har förärat mig ett ”tovat” exemplar:
”Skatans drömmar skulle göra den grå katten skräckslagen …” le Clézios ord men något förvanskade… hittade hos Peter Englund
En viss likhet … va ? Agnes är bara liiite rundare om kinderna…. och rödhårig…
har skrivit i sin blogg… om sin blogg:
”Det är som med allting. Det är alltid första gången man gör det, jag har aldrig skrivit det här förut.”
Foto: Terese Andrén
Varför får man inte kommenteeeera hos BM… Nu skall jag se om jag finner hennes mail-adress…
Inga vandringar men väl några ärenden på sta´n…
StinaPinaFina besökte vår hus-veterinär och fick lite salva för ett inflammerat öga… Kan vara blåååsten… som gjort det.
Det ger sig aaaldrig det här sk-t-vädret…Till min glädje såg det inte så muntert ut hemma heller (jag har väder-gadgets på mitt skrivbord, dels över Stockholm, dels över Bad Ischl)… Alltså… jag var inte glad för att ni därhemma (Stockholmstrakten) hade snöblask (såå gemen är jag inte) men glad för att jag inte missade det fina vårvädret när jag inte är… henmmavid.
På kvällen kom Brigitte på middag… och hade en fantastisk vårbukett med sig till mig. Helt i vitt.
På Skatans Gasthaus serverades det
Kycklingfiléer späckade med soltorkade tomater, vitlök och fetaost (man tager vad man haver, typ) inlindade i bacon. Till dessa serverades ugnsgrillad klyftpotatis och en stor matig sallad med allt… salladsblad av olika typ, tomat, gurka, oliver, mera feta, vitlök…hmm…jo avokado med en vanlig vinaegrette (Skatan äter ju för tillfället inte potatis så det gällde att stoppa i mycket i salladen så att också jag kunde bli mätt). Dessert för de båda, Mannen och Brigitte: Tiramisu-glass i sin bytta. Vi har begränsat med porslin på detta Gasthaus…
Genomgående vin… jag är ingen vinmänniska och är för lat att gå ut i köket och kolla varifrån, vilken druva etc etc … men det var i alla fall ett gott rödvin, som Skatan tog ett halvt glas av. Snapsen dracks på österrikiskt sätt efter måltiden… för att rädda magen…
Kaffet intogs i vår röda soffa… där vi kunde titta ut på snöyran. Vi har ingen TV. Vi fortsatte diskutera det här med åldrandet och som jag i en kommentar har nämnt… finns det ju faktiskt fantastiska möjligheter att långt upp i livet göra precis vad man vill… läsa italienska, gå och dansa… resa… nu mer än någonsin… Men det är ju inte på det jag har klagat heller…
Vi fick tidskrifter hitskickade av Syster Yster. En av dessa var Damernas värld. I nästa nummer som utkommer den 7 april kommer MODE FÖR ALLA ÅLDRAR… Rätt stil vid 20, 30, 40 och 50...att visas…. hmm … Slutar ALLA åldrar vid 50. Det är så´nt som gör en skata lite fundersam. Skriv inte ALLA om det inte är ALLA.
Så nu höll jag på att gå igång igen…
Det är alldeles vitt vitt vitt…. har snöat heela natten och snöar fortfarande.
You are fabulous…
Den här fantastiska utmärkelsen fick jag av Znogge idag och blev otroligt glad, ja, sagolikt glad… Och nu skall jag glädja tre andra… Det blir inte lätt. Alla som jag känner, alla mina vänner, ääär sagolika på sitt sätt men…. jag tror det får bli
The fabulous Skogsnuvan, som nu ligger för ankar… eller har gjort det. Hon är sagolik ”på riktigt”, kan berätta de mest fantastiska berättelser och sagor… och annat också förstås.
Lilla Blå, som också ligger för ankar…och som är sagolik på ett helt väsenskilt sätt… Fantastisk, fantasirik, intelligent, fyndig….fabulous… (märktes det att i i intelligent ”sticker ut ” bland alla f:n ?)
Loll, som skriver, filosoferar, engagerar sig med hull och hår…. och lever fullt ut… trots stelopererad rygg och smärtor… Fabulous….
… skriven av Loll… kopierad av mig och härmed tillägnad dig, Skogsnuvan, som en liten ljusglimt i mörkret…Det finns hopp…
Och ändå 
måste det sägas
om detta norrbottniska mörker
som tynger så in till bristningsgränsen:
Att när solen
i en hastig explosion
vid horisonten
tänder eld på halva himlavalvet
finns det ingen plats på jorden
som genom mörker
andas
mera hopp
Nu är jag där igen. Pratar om ålder. Men… jag blir ju äldre för varje dag så ämnet kommer säkert inte vara slutdiskuterat eller slut-tänkt.. för att jag skriver om det idag.. igen. Nåväl.
Tankarna och reflexionerna kring åldrandet, över att bli äldre, över att vara äldre. De kommer och går. Mest kommer. 😦
Men man kan åldras på olika sätt… med värdighet… eller sökande ungdomen tills man, så att säga, lägger benen på hyllan…
Och det har alltid varit … och är … ”tillåtet” att åldras så det syns om man är man.
(Här syns ett med värdighet åldrande… eller gammalt par. Henry Fonda och Katharine Hepburn)
Och… här nedan syns en 79-årig idol till Skatan, som nog gjort ett eller annat för att försöka dölja sin ålder. Hon som var sååå vacker)
Skatan är väl fixerad på nå´t sätt. Det är bara det att jag tycker att det är så jobbigt..
Det har nog aldrig varit helt lätt att bli gammal. Inga övergångar är helt lätta, passerar oförmärkt förbi… från barn till tonår, från tonåring till ung vuxen, från singel till tvåsamhet, eventuell tre-, fyra-, eventuell fem-, sex-samhet… och tillbaka till tvåsamhet… och sen ensamhet…
Det är inte lätt. Men vem säger att livet skall vara lätt? Men liiite lättare kanske.
Det är framförallt inte så lätt att bli äldre i Sverige… där ungdomskulten verkligen firar sina triumfer… där man knappt ser äldre människor… i offentligheten… Jag tror faktiskt de som säger att de baaara tycker att det är skönt att bli gamla inte talar sanning… alltid. Naturligtvis är det skönt med känslan att ”ha gjort sitt” … att kunna vila ”mätt och belåten” på maten. Det är bara det att jag fortfarande är ”hungrig” så att säga. Och många är mätta…
Förnöjda… förnöjsamhet… är det jag skall sträva efter.
Visst finns det plussidor. Nu är man som man blivit… man har försonats rent utseendemässigt (i bästa fall 🙂 ) med sin stora näsa eller vad det kan vara och sina begåvningsbegränsningar… och blivit
visare. Inte alla. Men en del. Som jag till exempel. 🙂
Nja, inte vis kanske … men idag står jag för vem jag är, tar plats på deet sättet, håller inte fegt med motsatta åsikter o s v, o s v-.
Skatan har sagt det förr. Det är lättare att bli äldre här i Bad Ischl… för alla omkring en… eller nästan alla ääär äldre, eller något yngre, eller jättegamla. Bad Ischl är den blomstrande ålderdomens stad med sina parker, caféer och Esplanaden…
Och … de ser ut som äldre. Med sina hattar, med fjädrar i, snygga ”gångkläder” och tracht´l (folkdräkter) som man verkligen använder…
Det är faktiskt lättare i heela Österrike för här är inte ungdomskulten lika utbredd. Man ser t ex fler äldre nunor i TV än hemma. Äldre leder nöjesprogrammen, får inte bara förekomma i nyhetsprogram och annat allvarligt utbud.
Och jag skall inte tala om Thailand. Jo, det ska jag… Däär måste det vara lättare att åldras. Man respekteras och ses upp till. När man är 60… ja då har man nått den bästa av åldrar. Då hyllas och äras man. Jag märker bara på mitt förhållande till Pa. Vi har fantastiskt roligt ihop, vi kan skoja, skratta och känna oss ”på samma bog” men… hon är medveten om min ålder, och naturligtvis min ställning som svärmor. Hon månar om mig, frågar om jag har det bra, om jag fryser om hon kan ja, underlätta tillvaron för mig. Detta skulle ju kunna få mig att känna mnig som minst 100… men nej.
Jag känner den äkta tillgivenheten och ja, respekten, som thailändare uppfostras till… att ge de som blivit äldre.
”Frågan om ålder och kön betyder allt. Att vara äldre är en viktig del av det thailändska samhället. En yngre person skall respektera den som är äldre. När thailändska barn skriver ett brev till sina föräldrar börjar de ofta med orden ”Far och mor som jag respekterar”.” (resbort.com)
Här … hamnar vi på soptippen väldigt snabbt när vi blivit äldre… och blir osynliga, räknas inte med ….
Titta det snöar… titta det snöar…
Det var bara det som fattades.
PS: Jag tycker att det är kul att leva och bliii äldre… det är inte det… om ni förstår. DS
Skatans tankar 