Kategori: Skatans Tankar

En förebild av rang

var och förblir Cordelia Edvardson …

I Aftonbladet har Donald Boström skrivit en fin runa över Cordelia Edvardson som han avslutar så här:

Cordelia Edvardssons död är en oerhörd förlust för svensk journalistik. Och det må låta som en kliché, men i det här fallet kan man verkligen prata om en förlust.

Efter henne uppstår ett riktigt tomrum.

Cordelia Edvardson var en av de få man kunde tro på och lita på.

Läs den!

Mannen är sjuk

fortfarande.

Det har gått nästan en vecka nu  och sjuka män … ja, ja …  Skatan säger ingenting så har hon ingenting sagt  …

Skatan själv lider av svår  letargi.  *

Det enda hon har orkat ta sig för mellan de iskalla  blåsiga turerna med StinaFina och pensionärsinköpsrundan på ICA (20 % rabatt) är att ha plockat ihop lite böcker som hon bara inte kan släppa ifrån sig, som inte kan slängas eller ges bort  inför  den stora flytten om drygt en månad.

Och så har hon fortsatt att läsa 1Q84 del II (Haruki Murakami)…. blandat med SvD, Aftonbladet och M.

Den är bra men inte en bladvändare som del I var. Trots vad Skatan skrev för en halv månad se´n om den. Fast det kan förstås bero på Skatan själv, hennes  sinnesstämning, humör, koncentration … men hon är inte  lika begeistrad längre.

Vad mer kan Skatan förtälja …

Nada … Ingenting … Rien du tout … Nothing at all … Nichts

* Ni känner säkert redan till att Skatan har en viss benägenhet  för överdrifte).

Allhelgonadagen

Denna dag på året då  tänds det ljus och vi minns våra döda.

Mannen och Skatan tände sitt ljus och la sin krans vid gravstenen som en gång varit trappsteg hemma hos Mannen och stod  en stund och tänkte på Carl Axel och Brita …

och så vandrade tankarna vidare  … till mamma och Thomas där Skatans syster och bror tänt sina ljus …

och till Margith … så otroligt saknad … däruppe i Gustafs … nu kanske under ett vitt täcke av snö?

Det behövs ingen sten, ingen grav att gå till … egentligen … för att minnas sina döda … men att se dessa kyrkogårdar, vandra runt bland gravarna en sån här allhelgonadag är högtidligt … alla ljusen … alla tankar, minnen … andligheten  bland ljusen i mörkret, gravstenarna och stillheten.

Ett  ensamt litet ljus gömmer sig bland de vaktande tujorna  vid den annars så bortglömda, mossbelupna familjegraven  …

Någon minns, någon saknar …

Ja, tankarna vandrar denna dag …

Galleri Sjöhästen och Anders Zorn

Väggarna var täckta av Zorn-etsningar …

Kusinerna

Hundratals …

Galleri Sjöhästens Vänner var inbjudna till förhandsvisning med presentation av  Anders Zorn, hans liv och verk med intressanta fördjupningar i vissa speciella etsningar.

Men först minglades det och dracks ett glas vin eller två med tilltugg …

Kullorna … som Zorn väl  mest  är känd för …  är inte alls huvuddelen av hans verk. Det är porträtten av stora män … tre amerikanska presidenter t ex … och andra högdjur.

Och så vattnet förstås …

Sappo 

Det är fantastiskt att se hur ”levande” hans bilder är … stämningen …

Det finns inte ord att beskriva dem med  …  så då gör Skatan  inte det …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Håll ut!

1969 var året då Mannen och Skatan stod inför prästen och lovade att älska varandra i nöd och lust … eller lust och nöd …

I lust är det inte så svårt att älska … det är värre när ”nöden” tränger sig på.

Det är ju rent horribelt att lova något sådant … egentligen.

Men håller man på det där och verkligen har det i åtanke … pappa Stens  återkommande   uppmaning att hålla ut … så finns det alltid någon där när det gäller …någon  som känner ens goda och dåliga sidor  …   någon som man har upplevt  och delat så mycket med.

Men någon som också  Skatan ibland har velat sparka långt ”åt fanders” … måste medges … men som hon trots det  lyckats dela tre fjärdedelar av sitt liv med.

För både hon och Mannen har ”hållit ut”.

Jösses, vad högtravande Skatan blev nu då.

De fick  tre underbara ungar  och så småningom sex barnbarn, jämnt fördelade 🙂 …

En stor härlig familj.

Och Skatan kan inte annat än säga nu … och uppmana … sina ”telningar” en enda sak …

Håll ut!

… i nöd och lust.

I synnerhet i nöd. 🙂

Ofattbart … obegripligt … Cordelia Edvardson är död …

Skatan saknar ord … för det finns inga ord …

Foto: Dan Hansson

En människa … en liten STOR människa är död …  en människa som givit Skatan så mycket.

Hopp, perspektiv, klarspråk, råd  …

Lyd ett gott råd: att med uppmärksam blick ta in de små tingen. Och de små barnen, kan, alldeles gratis, locka fram ett leende. Det kan lätta bördan att vara människa – för ett ögonblick. (Cordelia Edvardson, Vår uppgift är att vara människor)

och

I filmen ”Flickan från Auschwitz” summerar hon, med blicken rakt in i kameran:

–Man måste bry sig, annars dör man.

Cordelia Edvardson var den som brydde sig, fram till sista andetaget. (Karin Thunberg, krönikör och skribent i SvD)

Flinck reste sig igen … och

Skatan och Mannen höll också på att resa sig och  lämna föreställningen flera gånger … av ren utmattning.

Av två anledningar … Thorsten Flinck och att …

Skatan och Mannen hade varit på IKEA Västeråsunder dagen med unga familjen Anderson   … och det vet ju alla hur det är med småbarn … eller hur? … och landat hemma några timmar innan det var dags igen …

För inte kunde de missa Thorsten Flinck med sin Revolutionsorkester som Skatan längtat efter ända se´n hon köpte biljetterna för drygt en månad sedan.

Hotande haveri lyfter i halvtid

var rubriken på Kattis Strebergs recension i SN 

/…/ Det är svårt att veta om Thorsten Flinck drabbats av extra stark gå-upp-på-scen-ångest eller om den utdragna entrén är en noga uträknad effekt för att höja publikens förväntningar.

Med Flinck vet man helt enkelt inte sånt. /…/

Men så klockan 19.24, nästan en halvtimme efter utsatt tid, dyker han upp och bugar sig både för oss i salongen och de uthålliga musikerna. Men sen ska glasögonen putsas ordentligt, pallen justeras och både notställ och mikrofon höjas innan Flinck äntligen kan börja sjunga Dan Anderssons mäktiga ”En spelmans jordefärd”. Och sedan är det visst något fel på medhörningen också så det blir en liten paus till.

Och då … när en del ur publiken klagar på att de inte höööör … Revolutionsorkestern tog över för mycket … ja då … då börjar ett svammel utan dess like … och inte hör Skatan eller Mannen ett jota om vad han svamlar om …

Det var va … ?  va… ? va… ? för hela slanten.

En konsert med Thorsten Flinck är som en vinglig dans på slak lina. Man har absolut ingen aning om var mellansnacken ska ta vägen eller hur kvällen ska sluta. När Thorsten Flinck är bra, då är han riktigt bra. Men när han har en dålig dag, så är det verkligen riktigt dåligt.
Länge ser det ut som om söndagens konsert i Nyköping ska hamna i den senare kategorin. Flinck snurrar iväg i långa och svamliga mellansnack som kan hoppa från Moderaternas samhällssyn till Ingmar Bergmans ondsinthet på bara någon sekund. Det är inte bara osammanhängande, det är närapå tragiskt att höra.

… om man nu hörde vad han svamlade om vill säga 😦 …

Men det jag hörde var intressant också … även om jag fortfarande inte fattar vad för betydelse det hade att Kent Anderson där uppe i himlen … (Thorsten Flinck gjorde förresten korstecknet för alla redan avlidna som han talade om, Ingemar Bergman, Kent Andersson, Björn Afzelius etc etc) …  var bög … och ihop med någon balettkoreograf ??? … men när han talade om sina flickor (Felice och Happy (e g Betty efter Betty Boop som ju har klotrunda ögon 🙂 ) och som förresten har en roll i Portkod 1321 på SvT Play portkod-1321-en-dramaserie-om-att-vaga-sta-upp-for-sig-sjalv-1) och vad han hade att säga till dom när de valde att gå i hans fotspår som skådespelare … då var han så fin och klok och självutlämnande så det förlät mycket av det andra svamlet.

Ungefär som ovan var det alltså … svamlet … hit och dit … fram och tillbaka. Precis i Skatan-stil måste erkännas. 🙂  …

Stundtals Flinck-genialiskt.

Efter femtio minuters konsert har Flinck bara sjungit två låtar och ett tag funderar jag på om han ska klara av att genomföra konserten.
Inte ens musikerna är bra, utan spelar så osynkat att man undrar vad som hänt. Besvikelsen pyr i mig, trots att jag i grunden är ett stort fan av Flinck …

Men så blir det en halvtimmes paus och efter den … ja, då reser sig Thorsten Flinck  än en gång och blir den  man hoppats få en glimt av hela kvällen.

Efter en halvtimmas vila kommer Thorsten Flinck in och sjunger just ”Jag reser mig igen” med mycket glöd och gör sedan i snabb takt fantastisk starka versioner av Contacts gamla progghit ”Fyrvaktarns dotter”, Nick Caves ”Where the wild roses grow” och Ted Ströms ”En dans på knivens egg”.

I Borlänge

hade det snöat … det låg ett tunt täcke kvar här och var.

Och det var svinkallt.

Och blåste.

Men det var varmt och gott i stugan och det värmde inombords att träffa unga familjen Anderson igen … innan de försvinner till Thailand …  (Sonen är pappaledig … och det är skönt att ta ut den den här mörka deppiga tiden på året).

Mannen och Skatan och StinaFina tog sig till Sörbo … gamla fina kända stigar där Skatan gått mycket med sina tidigare hundar: Masen, Amanda och Betty …

När Mannen och Sonen och Pa som bäst höll på att planera köket som ska byggas om tills familjen kommer hem igen … gick Skatan och Alice en sväng.

Först till lekparken … och sen till Peace & Love Caféet … där Alice åt äppelpaj med vaniljsås och Skatan drack kaffe.

Där hängde fortfarande Skatans Dylan-målning kvar … vilket hon förstås tycker är jättekul.

De träffade inga ”kändisar” …

Men det känns alltid roligt att promenera i sina ”gamla” kvarter …

 

100-åringen

tyckte sig se dåligt så Skatans syster hade ordnat en tid åt honom på St Eriks och Mannen och Skatan och StinaFina  for till Stockholm och forslade dit honom tillsammans med sin rullator och kepa och käpp …

Och tre par glasögon.

Ett par … de på porträttet här … stoppades undan direkt.

Och så var det då  två par till.

Optikern plockade ut glasögonen ur sina fordral och tog upp ett av paren …

– De här Sten ska du ha på dig … både när du läser och när du går omkring. Du ska ta på dom på morgonen när du vaknar, när du läser, när du går och äter. Ja, du ska ha dom på dig hela dan … Prova ska du se.

– Ser du?

– Ja visst gör jag det.

Och så läste pappa från nedersta raden på skivan med meningar som hölls fram … lätt som en plätt.

Optikern ställde sig en bra bit från pappa och bad honom ta av sig glasögonen.

– Ser du mig nu?

– Nej … ja … som i en dimma, flinade pappa

– Men de glasögonen  skulle jag ju bara ha på mig när jag kör bil. Och jag kör inte längre bil, tillade han.

– Nej nej nej nej … du ska ha på dig dom jämnt.  Inte bara när du kör bil.

– Men jag kör inte längre bil.

🙂

Det visade sig att pappa använde rena läsglasögon också när han var ute och gick,  nere i matsalen t ex och vid bordet där, när han var ute i trädgården och promenerade etc etc.

Tacka sjutton för att han inte såg.

Men han ville inte släppa de där läsglasögonen i alla fall.

De kunde vara bra att ha när han löste korsord  🙂

Ett eget rum

har Skatan länge drömt om.

Att dra sig tillbaka i …

Att  få vara i fred i …

och sova i … utan att bli väckt av snarkningar eller kissraider mitt i natten (inte hennes egna men biliggarens. Det räcker så bra med hennes egna 🙂 )

Att drömma i …

Att läsa, skriva, måla, lyssna på musik  i …

Att kunna bre ut sig i …

Det var rummet i studentlägenheten som var hennes senaste ”egna” rum. Visst gillar Skatan Mannen men … det kan man ju göra ändå utan att ”knö” ihop sig och behöva ta hänsyn dygnet runt …

Gilla honom, menar Skatan …

och de har ju fortfarande ben att gå på … och vingar …

Nu gäller det bara att inreda det … varmt, kanske orientaliskt? … och det är ju  inte stort så … hmmm ..

Kom gärna med förslag!

Calle tar Skatan med sig till sitt.

Inte utan sin Calle … även om han just inte är så närvarande … drömskt blickande mot fjärran …

En av otaliga skisser (självporträtt på omslagspapper) som Carl Larsson gjorde   i samband med att han målade Midvinterblot  …

som finns på Nationalmuseet …