… att Skatan lagt in en ny kompis i sin blogroll, en bloggare som Skatan ramlade över av en slump … men det finns ju ingen slump … ääähhh
Hursom … en som får henne att le och gapskratta om vartannat …
Britt
som skriver sina betraktelser …
Vill ni förlänga livet … besök Britts betraktelser …
Igår var det så dags för att runda Altaussee – min älsklingsjö. Jag tror inte jag har varit här i Bad Ischl eller Bad Goisern utan att besöka just Altausse.
Sju kilometer runtom och med ett Gasthaus mitt emellan.
Som gjort för Skatan.
Och svindlande vackert.
Jag kan bara säga att ni sett bilderna förr … i annat väder … annan årstid … men likafullt tagna från samma vackra sjö.
Så …
Shoot …
Vädret var fint … med ett och annat moln som tillsammans med berg och skog kunde spegla sig i det stilla vattnet …
Man kunde vila sig på en eller annan bänk längsmed stigen …
Spegel, speglingar … och åter speglingar …
… och tittade man ”genom” speglingarna såg man fiskarna simma omkring där nere i det klara vattnet …
Uppochnedvända världen …
Dags för lunch och vila … för stora och små …
Och så vände vi … nej inte vände utan gick tillbaka på andra sidansjön … den lite skuggigare, skogigare sidan …
Hur många bilder på en stig mot ljuset … bortåt … har inte Skatan tagit och visat genom åren … Jag tror jag skall försöka samla ihop alla i en mapp … Stig- och Allémappen … för kommande behov.
Jag älskar alléer och stigar omgivna av träd och … ja, ombonade … helt enkelt.
Stinafina får sig en slurk också … inte av Gösser som vi utan kallt källvatten, vilket inte är fy skam det heller.
Det var Altaussee-rundan det. För den här gången …
om att vakna tidigt tidagare tidigast. I dag har jag legat och snott och sparkat med benen se´n halvfem. Igår var klockan fyra osv osv
Jag slog på datorn och kollade statistiken och såg att av de som idag hade varit hos mig och läst … hade fördjupat sig i några speciella inlägg … och är mina systrar och bröder. På ett sätt. Det var i alla fall dessa inlägg som visats:
Adartrel … traliralirel (5 visningar)
Sitter här mitt i natten … igen … (2 visningar)
Det blev faktiskt inte en enda blund (2 visningar)
Andra bensprattlare alltså, som är uppe nattetid och desperat letar efter hjÄÄÄLP …
Trots att Skatan återgått till sina gamla Sifrol-tabletter har det börjat igen … eländet … på morgonkvisten. Och tar hon en tablett till dååå blir hon trött och dåsig hela förmiddagen. Men det är kanske dags i alla fall att ”trappa upp” … känns det som.
Lite vanmäktig känner hon sig allt, den flaxande kraxande Skatan.
De hääär skogsmaskinerna och traktorn stötte vi på däruppe bland bergen på Tauplitzalm. Den skulle röja så att det blev ännu mer plats för korna att beta …
Vad betyder då ”hommage” … Jo det är en hyllning till någon och eftersom Skatan-Mormor veeet att Kaxe älskar stora maskiner och traktorer och sånt … så … här kommer min hyllning till en liten stor man.
Och så måste det ju vara ett youtubeklipp ”som grädde på moset” … så här kommer ett passande tror jag …
… det gamla världshuset fick avsluta dagen sedan Mannen kommit hem från Wien och ”jobbet” . Gasthaus Weissenbach ligger precis mitt emellan Bad Goisern där Brigitte bor och Bad Ischl där vi bor.
Och har sin historia.
Der Kaiser Franz Joseph jagade mycket i skogarna runt Weissenbach och brukade komma hit och ta sig en öl och en macka. Han hade till och med en plats reserverad för sig …
liksom för sin ”väninna” skådespelerskan …
Katharina Schratt.
– Vad sa folket om det, undrade Skatan förstås … att de möttes så oreserverat och öppet.
– Vad sa Sissi … vad tyckte hon? (Die Kaiserin Elisabeth kallades Sissi av gemene man, nja … nej kanske inte av gemene …)
– Sissi reste så mycket så hon tyckte bara det var skönt att det var någon som ”tog hand” om maken … sägs det, sa Brigitte.
Hur det var med den saken vet man ju inte men flugorna och tidens tand verkar i alla fall också ha gillat Katharina. Mer än Kaiser Franz Joseph. Men han satt i och för sig bakom glas också och inte bara i ram …
Under tiden som Mannen var i Wien rundade StinaFina, Brigitte och jag ännu en sjö … Schwartzensee … en djup lagom stor sjö som ”avslutades” med ett Gasthaus där vi intog kaffe med vispgrädde, varm Topfenstrudel med vaniljsås till.
StinaFina fick vatten.
Vägen som ledde bortåt gick högt över vattnet. Ja, det var brant både uppåt och nedåt.
Men när vi kom till tillflödet gick vi närmre vattnet och StinaFina kunde få sig en slurk …
Ett ”Denkmal” minnesmärke fanns efter vägen. En grabb hade blivit ”fälld” av ett träd vid 29 års ålder 1929 …
Och vi var så äntligen framme till vårt kaffe med dopp … och ännu en sjö var rundad. En vacker och dramatisk sjö som ju sjöarna är här i Österrike …
… med StinaFina är helig.
Den skall Skatan gå med sin StinaFina var hon än i världen befinner sig. Om Skatan är där men inte StinaFina, får Syster Yster, som brukar ha hand om henne när jag är på resande fot, göra det.
Gå Morgonrundan
… varje dag … i ur och skur. Är det skur brukar den bli lite kortare för StinaFina gillar inte att bli blöt. Men annars en timme eller kanske lite mer. Ibland lite mindre … trekvart eller så. Och alltid händer det nåt.
SF gillar ju katter. På sitt speciella sätt. Hon vill helt enkelt jaga dem. Och det gör hon så fort hon kommer åt.
Igår på morgonrundan fick hon syn på en. Men Skatan-Matte hade fått syn på den före henne och kopplat henne. Hon blir vild och galen och helt okontaktbar. Men med lugnande ord och avledning har det blivit mycket bättre.
Så vi promenerade vidare. I parken släppte jag henne, trots en väg strax bredvid. Hon är verkligen lydig.Förutom det där med katter … och kanske harar också och …
Skatan såg en hund komma spankulerande på siiin morgonrunda på andra sidan vägen. Mol allena. Utan husse eller matte. De gör så här i Bad Ischl. Ofta. Släpper ut sina hundar som går sina rundor och sen hem igen. Inget konstigt med det …
StinaFina brukar inte vara så förtjust i hundar. Brukar inte uppsöka dem eller springa fram och hälsa. Utan är mycket försiktig. Så Skatan gjorde ingenting.
Och så plötsligt. Som en gaaalning … i ett huj … formligen slänger sig StinaFina fram och ruuusar över gatan mot den lilla i och för sig kattlika hunden … och tvärnitar.
Hon ser verkligen snopen ut. För att inte tala om den andra hunden som bara stod där och tittade på StinaFina som inte ens hälsade utan med svansen mellan benen och skamset utseende snabbt drog sig tillbaka till Skatan-Mattes sida.
Det vaaar ingen katt.
Snopet va !
Att en hund kan ta så fel. Med sitt formidabla luktsinne och allt. Men det, luktsinnet, hade StinaFina inte hunnit ”koppla på” i upphetsningen.
Och sen fick Skatan-Matte ”koppla på” StinaFina för resten av rundan.
För säkerhets skull.
StinaFina på ”sin” bänk i parken. Bredvid papperskorgen. Idag med en vänstersko, en vandringssko i. Som någon har tappat … Om tappade skor har jag en hel lång berättelse … men det är ju förstås en annan än den här …
Visst är det en vänstersko? Det skulle bara bekräfta mina teorier om borttappade skor …
… och strax därefter låg en borttappad socka … men det var en tubsocka så om den tillhörde en vänster- eller högerfot är ju svårt att sia om …
Vi gick över bron över Ischl vid Kaiservilla, kejsarens sommarresidens … och vad fann vi där. Ännu en borttappad socka … eller en avknipsad S*orre eller Q*… */
Nej usch då. En banaaan ju … som låg där i gräskanten och hade blivit gammal och svart.
Så det kan se ut … och bli …
På en alldeles vanlig Morgonrunda.
*/ Gamla kärringars fantasi kan ta sig underliga vägar. Ha överseende gott folk …
Ut genom dörren, en blick upp mot bergen … Ser ut att bli en fin dag …
Och från andra sidan … i en våning i huset till höger bor vi … här i Ischl ..
Vi valde att gå på andra sidan av die Traun med Esplanaden mitt emot …
… och så tillbaka … över en av broarna …
Vi skall ju dit till ”skogen” under molnen där borta …
Väl inne i vår ”skog” poserar StinaFina välvilligt på en av bänkarna …
Det ser nästan höstlikt ut med alla bruna löv. Men de har säkert legat sen förra hösten.
Väl hemma dristade vi oss in i den ”förskräckliga hissen” …
Numera plockar Skatan av StinaFina kopplet innan vi entrar … För säkerhets skull.
Tänka sig. Dessa bilder har jag tagit med min mobil. Ibland blir de faktiskt riktigt riktigt bra.
Inlägget började jag på redan efter frukost … blev avbruten och kunde först nu mot kvällningen lägga in det.
Vi har varit med om en vandring till idag. StinaFina och jag. Och Mannen. Och Brigitte.
Återkommer.
Det tog fem (5) dagar att komma fran Nyköping till Bad Ischl den här gangen.
Första stoppet var Yngsjö och Furuboda och Johannagarden där vi kvartade en natt. Vi hann ga pa promenaden längs stranden, äta förstas … det gör man ju alltid … lyssna pa Jo-Jo när hon spelade och sjöng och beundra den nya hästen, Unique … en häst och inte en ponny. Tjejerna börjar bli stora nu …
Första färjan fran Trelleborg till Sassnitz … det blev en tidig morgon … och sen till Wittenberg där storkarna redan dragit söderut och boet var tomt. Mannen och jag saknade ocksa var operett-servitris som vi alltid misstänkte var berusad … de yviga gesterna, glada tillropen och tja … ovanliga servitrisbeteendet gjorde att vi trodde det … hon hade fatt sparken eller hade semester eller nat . Hon var inte där. Bara en alldeles vanlig servitris. Där, i Lutherstadt Wittenberg, sov vi en natt … i sviten … alla tre, Mannen, Skatan, Brigitte … och sa StinaFina förstas, inte att förglömma. För samma pris som vanligt. De ääär verkligen gentila där i Wittenberg.
Och sa gick färden till vara vänner i Erlangen där det var meningen att vi skulle stanna en natt … som blev tva … och väl hemma i Bad Ischl var vi inte förrän sent pa lördagen den 12:e. Mitt datormodem var inte laddat och jag kan inte ladda det förrän i morgon. Därför har jag inte rapporterat förrän nuuu … och fran Brigittes dator. Därav avsaknaden av de sma a:na med ring över … ja ni begriper säkert vad jag menar. Men i morgon blir det som vanligt igen. Inte lika ansträngande att läsa …
I Erlangen inmundigade vi oavbrutet maaat och drack hela tiden nagot alkoholaktigt till … Det var förskräckligt. Fast vi promenerade en del ocksa förstas. Men ända …
(Brigitte, der ”Kaiser” Willi och Mannen. Gabi jobbar som vanliga människor ju gör.)
(Längs kanalen i Erlangen …)
(Gabi med en blandning av öl och citronläsk som kallas Radler. Inte tokigt alls, faktiskt … och bara 2,7 % eller liknande)
Vi siktade en lustig husbat pa var vandring som när den kom närmade sig, visade sig ha pirat-status …
Ett av malen för vara utflykter gick via en väg för cyklar och fiskar … det visade i alla fall skylten …
Innan vi fick lämna Bayern och Erlangen och all mat och dryck … var vi slutligen ”tvungna” att njuta av en korv, Weisswurst med kringla (salt) och öl förstas … Inte sa tokigt … men för figuren … uj uj uj uj …
Och en sista natt där … och frukost …
Vi ”landade” i Bad Ischl vid 5-tiden och at inget mer den dagen (vi hade ju ätit pa vägen ocksa, gubevars).
Och nu är vi här.
Mannen och Brigitte och StinaFina promenerar. Skatan bloggar som om hon hade eld i baken. Maste skynda mig innan de kommer hem …
Sen kommer jag späka mig och bli mer ”andlig” i min utlevelse … tror jag …
Ha det!
(Gustav Klimts Björkskogen 1903 …
… och Egon Schieles bleka Höstmåne 1914)
… är vad som väntar Skatan snart … om några dar … och det skall bli ljuvligt (ett underbart ord, eller hur?) att vila där. I detta långsamma färgrika stilla landskap.
Det haaar varit en välfylld hektisk sommar.
Nu är den slut.
Nu är det höst.
Har Skatan bestämt.
Det har varit många möten och upplevelser, nya vänner, nya flax. Men höjdpunkten var ändå lilla Alice Inga Kristinas uppenbarelse och entré … (OBS! A I K blir som synes initialerna, fina namn som hon får vårt allra senaste lilla barnbarn av en sann AIK:are (Sonen) och hans lilla fru Pa). Alice, efter alldeles eget tycke, Inga efter den mycket kära mormorsmor Inga, och Kristina efter Skatan och Svägerska I).
(Sonen med lilla senaste barnbarnet Alice)
Skatan har inte ”hunnit” måla, inte ”hunnit” skriva … utom på den underbara skrivarkursen på Fridhem i början av sommaren, där hon lärde sig sååå mycket … måste samla ihop mig och mina kunskaper som jag fick där … nån gång … inte ”hunnit” läsa så mycket som jag planerat. Nu kan jag bara komma ihåg en, den senaste, Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic, en bok som berörde mig mycket och som fick mina ögon att öppnas och mig att förstå liiite mer om vad som hände där på Balkan i början av 1990 – talet. Men det skall jag berätta om en annan gång. Tror jag. Det är klart att jag läst lite fler böcker som kommer tillbaka till mig när det ”klarnar” …
När det klarnar.
Först har Skatan några dagar av flax framöver.
Ikväll i Furuboda, Yngsjö och de äldsta barnbarnen och äldsta dottern Karin och Svärson I … som … vad Skatan fått höra också haft en något kaotisk avslutning på sommaren med något slags eksem på sina hästar, ingen träning, inga tävlingar, karantän, skurning av stall från golv till tak …
Sånt slipper jag i alla fall. Att skura.
(JoJo med Trix)
Sedan färjan Trelleborg – Sassnitz …
Sedan söderut via Berlin … till Lutherstadt Wittenberg …
Sova, äta, sk*ta …
Och så vidare söderut till Willi och Gaby i Erlangen …
där vi skall umgås, äta, sova och …
Sen då … på fredag.
Äntligen hemma.
I Bad Ischl alltså.
Ha det!
Vi ses om några dar … kanske på lördag … kanske.
Packningsbestyr, frukost och så … Hej då för denna gång. Familjen B gör sig i ordning. Kaxe försvann snabbt ner till snickarboa, hans bästa tillhåll. Där hade han lassat gräsklipp från igår på skottkärran. Lugnet lägrade sig över Femöre … så småningom …
Medan Mannen körde båten till Horn för vintervila gick Brigitte och Skatan Morgonrundan. Extra lång. Ända ut till Femöre Huvud …
Här kan vi se Brigitte sittande på en av kanonerna från vårt stolta försvar. För inte alltför länge sedan var här ett ”försvarsnäste”, numera museum, Femörefortet …
Och så var vi då längst ut vid fyren … Femöre Huvud. Husets sida ut mot havet är vitmålat så att alla sjömän kan se det tydligt därifrån. Idag var det disigt … men det regnade i alla fall inte … ännu …
StinaFina fick sig en slurk vatten från en skreva på hällen …
Och så gick eftermiddagen … ”i ett enda fläng” och vi var framme vid kvällens begivenhet. Ett besök på Sävö krog, en krog som ligger på en ö mellan Nyköping och Trosa som bara har blivit ett ”måste” att besöka … ALLA talar om den.
(Denna bild har i n t e Skatan knäppt. Det syns på vädret och ”utelivet”. Men den föreställer Sävö krog)
Väl framme började det blåsa upp och regnet hängde i luften som man brukar säga och det kändes kulet där vi stod på bryggan och väntade på att båten skulle hämta oss ..
Värdshusvärdinnan var en strålande sol i det gråa ruggiga, serverade oss snabbt öl och snaps för att få upp värmen
Det blev en trerätters … Först något med pannacotta och knaperstekt bacon. Skatan hade alltid trott att pannacotta är en efterrätt men det var gott … förstås … kryddat som det var. Mannen och Brigitte åt sedan ungsbakad gös medan Skatan vågade sig på ”hagelspäckad” vildand med fetaostsinbakade potatisknyten. Och så till efterrätten som var flädercremebrulé med jordgubbar. Och vi åt och drack … och drack och åt … utom den stackars Mannen som bara åt eftersom han skulle köra bilen hem. När vi sen åkte hem vräkte fullständigt regnet ner. Än en gång hade vi ”hunnit undan” det värsta. Väl hemma tändes raskt brasan i den öppna spisen och vi drack varmt te … Skatan mest för att värma händerna. Hon är ju en kaffetant och ingen tenjutare.
Södermanlands flagga vajade när vi kom och tog farväl av oss när vi for hemåt … här vajar den lite blek i diset … när vi kom.
Idag … nu … alldeles snart börjar den med ett besök hos frissan för Skatan i Nyköping … Morgonrunda med Mannen och Brigitte för StinaFina på Hållet, lite stadsbesök och troligtvis lunch i Nyköpings hamn. Om det är öppet vill säga. Vi har märkt höstens intåg på alla de stängda sommarbegivenheterna. Men det löser sig …
Ha det!
Dååå passar Skatan på.
Igår morse regnade det och Skatan gick ensam på Morgonrundan med StinaFina. Det var förstås fullt ös i stugan som ju inte är så stor.
Här har jag i alla fall lyckats fånga Agnes … efter att ha bytt blöja i våra sängar. Kaxe var ute … i regnet och fiskade och fick tre aborrar. Visserligen tyckte han insamlandet av maskar var det mest intressanta men han hade i alla fall tålamod att stå nere på hällen någon halvtimme eller så …
Något måste göras. Så när solen tittade fram vid middagstid hade Mannen ringt och fått tag på en kompis som tog oss med båten Matilda ut i skärgården till en ö där en kolerakyrkogård finns, en underbar sightseeingtur till skärgårdens högsta punkt, Högsten, där vi hade utsikt långt långt långt … ända till Hävringe fyr … ja ännu längre .
Det var Mästerlotsen som stod vid ratten … och han hade också mycket att berätta. Men denna fantastiska historia om de olika kulturerna som mötts här för länge länge sen … en fiskekultur … och en säljägarkultur och vrak och hamnar och … det lämnar jag därhän …
Jag har fullt sjå med att komma ihåg vad jag heter just nu …
Här står vi i alla fall startklara för båtutflykten …
Svärson II och lilla Agnes med sin Nalle som Kaxe kallar Agnes Hugo …
Brigitte på Kolerakyrkogården. På artonhundratalet härjade kolera och båtar med sjuka hejdades att gå i land. De dog och begravdes här ute där det på en liten plats fanns så djupt med jord att man kunde det …
Mästerlotsen, Mannen och Perry, guiden …
Efteråt åkte vi till Gamla Oxelösund och fikade och pustade ut … Det var den enda plats där jag lyckats fånga kvicksilvret Kaxe stilla någon minut …
Jo.
Nu ääär det turbofart och Skatan hinner inte med …
KTH – jubilieumet var fantastiskt roligt i Sätra Brunn. Jag tog massor av bilder men … OK, jag skall försöka hitta en bild därifrån som säger allt. Få se.
Omöjligt … med bara en bild. Förstås.
I denna idyll träffades alltlså den årgång som började på KTH för 45 år sedan … och så småningom blev Bergsingenjörer … som så småningom blev gamla och pensionärer …
Vi är lunch och drack snaps … och sjöng snapsvisor …
Vi åt trerätters middag och drack snaps … och sjöng snapsvisor …
Däremellan var man i Sala Silvergruva på 150 meters djup. Inte Skatan som fått ryggskott (tack och lov för jag har en släng av klaustrofobi) …
och sen var det dans till långt in på natten (ryggskottet blev märkbart bättre av dansen kan jag säga)
Efter vickning, en skön sömn i denna idyll, frukost … iväg att hämta StinaFina som haft det hääärligt hos Syrran. Vi gick en promenad runt Härjarö ett fint friluftsområde utanför Enköping, åt en god lunch och sen for vi till Arlanda för att hämta Brigitte, Mannens ex-sekreterare och vandringskamrat (Himalaya från Nepal och Indien).
(Som en parantes bara: Min bordskavaljer Rickard hade också vandrat i de där bergen och skrev en blogg under sin vandring. Som sagt, en parantes bara: http://everestbasecamp2009.wordpress.com )
Äntligen Femöre och hemma igen …
En tur i skogarna och svampen till middagens förrätt är fixad …
Nu väntas familjen B med Kaxe och Agnes och Bessie och liv i luckan.
Så ni förstår. Det blir inte många stunder över för kontemplation eller bloggskriverier och bloggläsning hääär inte.
Ha det!
… för den här gången.
När StinaFina och jag har gått Morgonrundan packar vi in oss, Mannen och vi, i bilen och far till nästa anhalt.
Sala och Sätra Brunn.
Det var 45 år sedam Mannen började studera på KTH och det måste ju firas med silvergruvenedstigning, middag, dans och glada grabbar och hmm.. kvinns.
Men det känns onekligen ledsamt att lämna lilla Alice nu när jag precis lärt känna henne. Och hon kommer vara minst hela en och en halv månad äldre när Skatan kan flaxa hit och få träffa henne igen.
Jag fick i alla fall vara med om första badet. Och hennes första vecka.
StinaFina har legat i mina knäveck som en varm nybakad limpa. Men hon hälsade mycket avmätt och surt på mig när hon och Mannen kom igår. Som om hon var djupt förorättad att jag varit hos Alice och borta från henne så länge.
Vi var uppe på Varggropsvägen hos Janta och Per. M, som äger ”drömhuset”, grannhuset, skulle komma och köpa lingon som Too och Em plockat. Sonen och Pa skulle få ta sig en titt inomhus också.
Allt var som nytt. M har, som sagt, knappast varit där. Hon säger att hon är mörkrädd. Men inte ens under de ljusa sommardygnen har hon varit där.
Och nu skall hon sälja.
Men … M är inte bara mörkrädd. Hon är verkligen obeslutsam också. Visst skall hon sälja. Men när? Kanske nu i höst … eller så blir det till våren.
A-L, Pers mamma dök upp. Vi drack kaffe och talade om bekantas bekanta. Hon och Mannen, Per och Sonen.
Skatan och StinaFina gick Kvällsrundan.
Tallskogen doftade. Vi gick ner till ån som porlar och brusar strax nedanför.
StinaFina var glad.
Skatan hittade ett fyrklöver.
Debatten igår hade en ”glöd” som skrämde Skatan och … nja växte henne över huvudet. Förskräckte.
Så, det är nog bäst att hon … sansar sig lite … hon, Skatan.
Åtminstone för den här gången. Får se hur lång tid hon kan hålla sig ifrån att lägga sig i och försöka bemöta ”dom som larmar och står i”
Det regnade igår. Det var nog därför.
Idag är det i alla fall uppehållsväder … Mannan och StinaFina väntas hit … Alice tittar mer och mer storögt och möter sin farmors ögon med ett forskande allvarligt drag och vi kommer varandra närmare och närmare dag för dag. Det är magiskt. Livet.
Nu skall Skatan gå ut och vara glad …
Jag har lite att göra innan de kommer, Mannen och StinaFina …
… och så Fuglesang som skall upp upp upp … väldigt högt upp igen.
Medan Skatan lever i sin bubbla, en ljuvlig bubbla,
… går världen vidare.
Onekligen.
Saker och ting händer och sker. Jag blir plötsligt varse hur liiiten jag är i förhållande … vad betydelselöst det e g e n t l i g e n är att göra just m i n röst hörd därute i Stora Världen. Om ditten och datten. Om stort och smått.
Vad betydelselöst e g e n t l i g e n.
Och ändå inte.
För skulle jag och alla andra tycka att det var betydelselöst.
Då vore det verkligen fara å färde.
Då kunde ju preciiis vad som helst hända och ske.
Utan att någon reagerade och argumenterade eller ropade högt …
om Hillegrens definition på vad en ”ordningsförseelse” kan vara,
om Aftonbladet är antisemitisk eller ej ,
om artikeln om organdonationer … efter sjutton år är relevant att publicera nu när man ändå måste veta att sådana pågår för fullt i Kina också och framförallt just nu …
om stoltheten över svensk demokrati och att Bildt och Reinfeldt står pall och försvarar vår grundlag och rätt att yttra sig,
om det fantastiska att vi trots allt … kan sätta oss i en liten ”raket” och flyga högt upp i luften och till och med gå på Morgonrunda där bland molnen.
Vilken, vilken … trots allt elände … vilken underbar värld vi har.
Så snart … mycket snart är Skatan tillbaka.
Ur bubblan.
Fast Skatan vill förstås inte blogga om politik och så …
Men ändå.
Krax krax krax …
… och så Fuglesang som skall upp upp upp … väldigt högt upp igen.
Medan Skatan lever i sin bubbla, en ljuvlig bubbla,
… går världen vidare.
Onekligen.
Saker och ting händer och sker. Jag blir plötsligt varse hur liiiten jag är i förhållande … vad betydelselöst det e g e n t l i g e n är att göra just m i n röst hörd därute i Stora Världen. Om ditten och datten. Om stort och smått.
Vad betydelselöst e g e n t l i g e n.
Och ändå inte.
För skulle jag och alla andra tycka att det var betydelselöst.
Då vore det verkligen fara å färde.
Då kunde ju preciiis vad som helst hända och ske.
Utan att någon reagerade och argumenterade eller ropade högt …
om Hillegrens definition på vad en ”ordningsförseelse” kan vara,
om Aftonbladet är antisemitisk eller ej ,
om artikeln om organdonationer … efter sjutton år är relevant att publicera nu när man ändå måste veta att sådana pågår för fullt i Kina också och framförallt just nu …
om stoltheten över svensk demokrati och att Bildt och Reinfeldt står pall och försvarar vår grundlag och rätt att yttra sig,
om det fantastiska att vi trots allt … kan sätta oss i en liten ”raket” och flyga högt upp i luften och till och med gå på Morgonrunda där bland molnen.
Vilken, vilken … trots allt elände … vilken underbar värld vi har.
Så snart … mycket snart är Skatan tillbaka.
Ur bubblan.
Fast Skatan vill förstås inte blogga om politik och så …
Men ändå.
Krax krax krax …
… gick jag en snabb promenad med lilla a. Det behövdes.
Rensa ut den på något sätt vegetativa stämningen som jag tillskansat mig … att leva fram till den där nästa timmen som jag är med Alice och Sonen och Pa.
Nej, det är inte riktigt sant … Jag har ”hunnit med” en hel del annat också …
I fredags … efter beskedet som jag väntat så ivrigt på … att Alice kommit till världen … åt jag till exempel lunch med lilla a, Bonden och ”Djupingen” Göran, Margiths man … och vi hade sååå mycket att prata om. Skatan kraxade på i vanlig ordning men hann med att lyssna också … på Djupingens berättelser om vildmarkslivet i Sarek … på lilla a när hon pratatade om sitt barnbarn … på Bonden som väntade på att hans fru I skulle arbeta sin allra sista dag innan pensionen … och sen skall de åka till Bornholm.
(Djupingen, Bonden och så lilla a)
Och i går … på kvällen när jag kommit hem från Falun gick jag till Peace & Love-caféet där jag möttes med en kram av Jeppe och en stor kopp kaffe. Varje fredag och lördag bjuds det på musik som arrangerats av eldsjälarna Jesper och Elin. I går var det en flicka, Hanna Turi, som sjöng och spelade piano. Och som hon sjöng och spelade piano …
Fri entré … 🙂 Henry Murtokangas ( en av de tre i kärntruppen som startade fredsfesten Peace & Love 1999 som sedan blev festivalen Peace & Love) dök också upp som en Che Guevara … svartskäggig och långhårig … och kände igen mig !! och jag fick en varm kram. Det känns verkligen bra att sitta där ensam med Margith bredvid mig … som det kändes alltså … och förflyttas tillbaka till 90-talet omsluten av musiken … musiken.
Irene, en gammal arbetskamrat och kompis, mötte upp och vi åkte vidare upp till Mellsta där Nostalgidagarna som firas här i Borlänge … fortsatte med pub och rock and roll. En helt annan musik alltså …
(Irene)
När vi tyckte att vi ”kunde” det och Skatan druckit sitt öl … Irene körde bil … så fortsatte vi hem till henne, drack lite vin och snackade och snackade och snackade om gammalt och nytt och … Skatan kom inte hem och i säng förrän klockan var två.
Vidare … hmm … jo, i morse träffade jag Halvar … min blogg-guru och inspiratör … på min morgonpromenad.
Han stod och påtade i sin trädgård och var nöjd och glad och lycklig … tror jag.
Vi bytte några ord. Det var kul. Jag blev glad att ha träffat honom. Verkligen.
Det är nämligen så att jag har en väldig respekt för Halvar och söker inte upp honom när jag är hemma i Borlänge. Vi var inte sååå nära kompisar när jag bodde här. Hade träffats på krogen några gånger och pratat så där som man pratar på krogen. Och jag vet att han håller hårt på sin integritet. Så Skatan tänker alltid: Träffas vi, så träffas vi. Och det gjorde vi.
Nu … snart är det dags för min utmätta timme med Alice idag …
Ha det!
… får farmor Skatan träffa sin senaste lilla skatunge. Som ser mer ut som en liten trollunge i sin svarta kalufs.
Men jag åker in och äter lunch med Sonen – han får ingen mat där på BB . Igår på sjukhuset. Idag åker vi nog ner på stan.
Pa var redan på benen och hon och Sonen hjälptes åt att byta blöjor på Alice när jag fick min första ögonkontakt och blick från en liten springa i ett av ögonen. Det var magiskt.
Och sen fick en stolt farmor hålla henne. Och hon sjöng …
Ho aj aj aj aj buff,
ho aj aj aj aj buff,
ho aj aj aj aj buff buff!
Ho aj aj aj aj buff.
… och vi tittade på varandra och lilla Alice liksom ”suckade” förnöjt. Det var åtminstone vad farmor Skatan tyckte.
Skatans tankar 