Månadsbildshaiku den 19 december 2016
Plusgrader och grått
Deprimerande snöfritt
Snart kommer tomten.
En annan sida av Bob Dylan – den leende
Visst visar han för det mesta upp en trumpen, surmulen nuna … men va f-n … varför ska man alltid smila … le … visa en sida som inte stämmer , som man inte känner för just då.
Så många kvinnor … Skatan med dem … ler och ler och ler … i alla situationer … utom när de gråter och det gör Skatan ju lätt som en plätt. Det är bara att trycka på rätt knapp så att säga. En del av alla män varken ler så ofta eller gråter.
Man säger att kvinnor har närmare till sina känslor. Men visar de ständigt leende sina sanna känslor.
Bob Dylan visar sina känslor i sin poesi och i sin musik.
Och han är ju en man som ju har blivit berömd inte bara för sina underbara texter och sin musik utan för sin ständigt sura uppsyn.
Skatan har hittat en leende Bob Dylan … och inte en enda bild har hon tagit själv … som visar att Bob Dylan ler när han känner för att le. Skatan har förresten sett det med egna ögon …
Så … här kommer ett litet potpurri på en leende Bob Dylan:
#bröllopsdag nr 47
Den första november 1969 blev en minnesvärd dag för många.
För Skatan och Mannen för att det var den dagen de gifte sig i Lidingö kyrka och hade sin bröllopsfest ute på Gåshaga värdshus. Och dagen/natten blev antagligen minnesvärd för gästerna på festen också. För de höll helt enkelt inte på att kunna komma hem. Det blåste som attan, regnade, haglade, åskade … det visade sig vara en av höstens värsta orkaner som hindrade dem.
Allhelgonaorkanen
Nästa svåra oväder inträffade den 1 november samma år, den så kallade allhelgonaorkanen. Den åstadkom stor förödelse i mellersta och östra Svealand, i Östergötland och på Gotland, och skördade sex dödsoffer.
Träden föll över vägarna, taken åkte av hus, byggställningar rasade och så gifte sig alltså Mannen och Skatan.
Men vädret verkar ändå inte ha blivit ett ont omen för deras äktenskap även om det tidvis har varit stormigt. Men så långt som till orkan … nä …
Inget väder är ju dåligt väder …
Ateljé Alster
Skatan har en ateljéplats i det rosa huset på Behmbrogatan. Förresten har hon två platser så hon kan breda ut sig riktigt ordentligt.
Hon älskar att vara där.
Och ändå är hon där så sällan.
Idag tog Skatan i alla fall tag i sig själv och tog med sig StinaFina och promenerade dit efter ån i solen och så stod hon där och målade … kluddade mest … för att se vad det blev.
Det blev ett StinaFina-huvud … fast kanske inte riktigt klart ändå.
Det får vila över natten.
I morgon ska Skatan försöka gå till sin ateljé igen.
Där känner hon sig verkligen närvarande …
Familjeträff på Femöre
De hade bäddat varenda säng i hela huset och i Lillstugan som inte är vinterbonad hade de satt på elementen och lagt ut de varmaste täckena. För i fredags kom hela stora familjen och ”vinterstängde” på Femöre. Skatan och Mannen fick sova i stan … i Nyköping alltså … för det var 13 personer som skulle samsas därute på Femöre.
Hela gänget.
Egentligen behövde man ju inte vinterstänga eftersom stugan nu är vinterbonad men de kallar det så ändå. Trots att de säkert kommer att åka dit och bo över i vinter också.
Det var inte mycket att göra förutom att umgås, äta och dricka. Mannen hade redan tvättat fönstren rena från spindlar som verkligen är ena riktiga lortgrisar och pysslat med andra utomhusgöromål allt eftersom nu under hösten.
Förresten lockade inte vädret till uteliv heller för den delen.
Bryggan skulle upp och en del möbler plockas in i förrådet och eftersom det varit så torrt ville de inte kratta för mossans skull men plocka kottar kunde ungarna göra och så började Ludvig med att tapetsera en dörr inomhus.
De pratade också om ditten och dattan och den kommande julen som ska firas hos familjen B detta år och det verkar kunna bli lika stor ”invasion”där då som nu.
Något att se fram emot …
Månadsbilden oktober
Skatan var faktiskt på plats den 19 oktober och tog Månadsbilden därnere vid ån på den vanliga platsen även om den inte hamnade här förrän nu … den 24 oktober.
Då var höstens färger som starkast men redan idag efter flera dagars ihärdigt regnande och blåst är gråskalan redan ett faktum. Skatan försöker njuta så länge hon kan …
Mörkret får inte segra.
Puss!
Känslan
”Medan allt rusar på insidan. Och ingenting blir gjort.
Det kliar och klöser i själen. Det vargylas stumt. Jag håller mig i soffkanten för att inte blåsa ut i universum av allt det där som jag ska hinna och vill göra. Kroppen rör sig inte ur fläcken.” (Pål Pommac i FB, Pål som är inneboende hos Lilla Blå)
Skatan kan inte ens finna egna ord för de där (panik)känslorna hon känner när hon försöker att inte tänka på allt som hon inte gör, som hon inte får gjort, som om hennes tid har fastnat i tuggummi (”medan allt rusar på insidan) och alla andra hinner med i snälltågsfarten. Hon lånar orden helt fräckt av Pål Pommac. Och det här … den här känslan som hon har har gjort att hon nästan har bestämt sig att sluta med Facebook … eller åtminstone ta en paus. Tills hon har hunnit ikapp sig själv. För när Skatan läser FB ser hon en länk där som hon öppnar och delar och den leder till en annan länk som hon öppnar och delar och så .. och så … har det gått så mycket tiiiid. Samtidigt som hon älskar alla sina vänner där och gillar att följa dem och läsa deras inlägg men får genast dåligt samvete om hon inte hinner en dag eller två, inte uppmärksammar det eller det inlägget … glömmer den eller den födelsedagen.
Ja, ni vet hur det är.
Hon går till psykolog, hon går på gruppterapi, hon har en fantastisk coach, hon får hemläxor både här och där … hon ska gilla sig själv, acceptera och gilla läget, hon ska …. hon ska … hon ska …
Hon hinner inte måla, inte läsa utan att somna (men aldrig ordentligt), inte ditten, inte datten.
På nätterna tittar hon på en serie som får henne att somna fortare än om hon skulle räkna får … och hon får sova några timmar … en spansk serie som heter Gran Hotel där huvudpersonerna springer fram och tillbaka i korridorer, in och ut i hotellrum, upp och ner för trapper i avsnitt efter avsnitt som aldrig verkar ta slut. Folk dör som flugor, blir sönderslagna, lemlästade, mördade och kidnappade och så finns det kärlek förstås, olycklig kärlek och intriger. Efter si så där tre avsnitt har hon somnat och när hon vaknar har plattan stängt av sig själv. Skatan är nu inte på den tredje säsongen del 51.
Och för övrigt är den här en av Bob Dylans bästa … tycker Skatan*:
Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony
I met a white man who walked a black dog
I met a young woman whose body was burning
I met a young girl, she gave me a rainbow
I met one man who was wounded in love
I met another man who was wounded with hatred
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fal
- som övrigt för henne tillbaka till Oodie´s på Koh Chang också och Alex som sjöng just den här sååå många gånger … oftast innan han ”steg av” och gjorde i ordning för bandet …
Starstruck
Skatan och Mannen tog bussen till Stockholm för att se och höra Patti Smith på Stadsteatern, Kulturhuset.
Så efterlängtat …
De hade en dryg timme på sig före föreställningen, tog en snabbfika på Centralen (danska smörrebröd) och sedan fort fort till Galleri 3 på Kulturhuset för att också hinna se de fotografier som Patti ställer ut där: Eighteen Stations exhibition som är hennes första utställning i Sverige och finns i hennes bok M Train (2015), boken som också samtalet senare på teatern med Daniel Birnbaum roterade runt. Minnen, drömda landskap. Patti Smith beskriver boken som ”a roadmap to my life”
Perhaps there is no past or future, only the perpetual present that contains this trinity of memory. –Patti Smith, M Train (2015)
Och att tala om Patti Smiths fotografier skulle bli ett inlägg bara det. De är små och direkta utan tekniska finesser. Hon ser vad hon vill visa och knäpper. De utgör ett slags visuell dagbok. Små precisa utsnitt. Hon har sökt upp beundrade människors ”lämningar”, förebilder och ting som hon vill bevara och också kunna visa för världen, ting eller saker som har vidrörts av dessa idoler, såsom Frida Kahlos säng, Virginia Wolffs käpp, Herman Hesses skrivmaskin (som hon faktiskt flyttade på där i rummet i det oansenliga museet, livrädd att inte hinna, att någon skulle komma på henne … bara för att få rätt ljus)
Patti Smith har inga svårigheter att tala om sina förebilder, hjältar, hjältinnor … hon menar att ”ingen är en ö” och det kändes onekligen skönt för Skatan som har så lätt att avguda … att också de hon avgudar avgudar …
Patti Smith och Skatan är årsbarn och hon talar direkt till henne (som hon antagligen talar till alla som satt där så småningom i salongen och lyssnade … men ändå) . Hon talar så naturligt och rakt med sin mörka tydliga röst … utan krusiduller och så … och de delar så många ”erfarenheter” i den tidsanda de växte upp i utan all jämförelse i övrigt förstås. Men ni förstår säkert vad Skatan menar … de har levt jämsides … parallellt … i hela sina liv (även om Skatan är nästan ett år äldre i tid. Båda är födda -46 men Skatan i februari och Patti Smith i december) och även om ett amerikanskt blivande rockstjärneliv inte på något sätt egentligen kan jämföras med ett svenskt småstadsliv så …
När Daniel Birnbaum (chef för Moderna Museet) som samtalade med Patti på scenen och de bl a talade om när hon var ung och jobbade i bokhandel så förundrade han sig över hennes ”avancerade” läsvanor och hon sa att hon alltid varit nyfiken och att hon älskade mycket av ”gammal” engelsk och fransk litteratur och poesi när hon var mycket ung … och i det avseendet är ju inte Shelley, Blake, Rimbaud, eller Verlaine vilka poeter som helst. Hon pratade också om Herman Hesse (som hade en boom på -60talet i USA och här hemma) och franska vågen-filmerna och filmarna och det gjorde Skatan också på sin kant av världen. Skatan läste också litteratur som många gånger kanske var över hennes horisont, kallade sig för beatnick för att hon läste Jack Kerouac eller existentialist för att hon läste … hm … ja i alla fall beundrade om inte annat … Sartre, Simone de Beauvoir och faktiskt läste och bar med sig mer lättillgängligt som Hemingway, Steinbeck, Francoise Sagan, Colette, André Gide … you name them. Skatan klippte håret som Jean Seberg i Till sista andetaget och gick ständigt klädd i svart som Juliette Greco o s v, o s v … Hon lyssnade på jazz på Gyllene Cirkeln i Stockholm eller på någon av klubbarna i Gamla stan för att inte tala om jazzen på jazzklubben på Nyköpingshus.
Men Patti Smith kände hon inte till … för Patti Smith hade inte slagit igenom som rockstar ännu … inte hos Skatan i alla fall. Men Skatan lyssnade på Bob Dylan tillsammans med sin yngre bror Thomas och hon älskade förstås Joan Baez …
Som hon älskade att lyssna på Joan Baez.
Och som hon älskar att lyssna på Patti Smith nu:
Vilken skillnad i uttryck … men
Skatan är där igen … hon är starstruck … det går inte att förneka. Så är det bara.
PS På vår upp i rulltrappan till Galleri 3 mötte Skatan och Mannen Patti Smith med följe på väg ner. Skatan kunde inte hålla sig och hojtade något om hur mycket hon gillade hennes musik och böcker och Patti Smith hojtade tillbaka: Thank youuuu …
Det ni!
Månadsbilden september 2016
Skatan har varit i stan … Nyköping alltså … som hastigast och Morgonrundan gick hon och StinaFina som vanligt efter ån.
Luften var svalare och högre och hösten nalkas nu snabbare och snabbare och sommaren som sannerligen har dröjt sig kvar (och de med den på Femöre) får kanske ge sig ändå.
Det har blivit lite mycket nu …
Skatan är så trött så trött så trött sååå … så att hon t o m tackade nej till kräftfest på Norrby. Och det var väl första gången hon gjorde nå´t så´nt … som att tacka nej till en fest alltså.
Mannen fick åka utan henne.
Och så halkar hon efter. Ännu mer. Det känns som om något väsen förföljer henne, hackar sig in i hennes medvetande och ständigt tjatar på henne om allt hon skall göra, allt och alla hon missköter och missar och allt hon skulle ha gjort om inte … och hon blir allt tröttare.
För första gången förstår hon sin mamma som kunde tacka nej till något förslag och menade att hon var upptagen eftersom hon skulle gå till tandläkaren eller frissan eller något annat en dag. EN ENDA aktivitet under dagen och mamma var upptagen! Skatan skrattade lite i smyg åt att det kunde bli/var så när man blev gammal.
Nu är hon själv uppenbarligen gammal för hon kan bli alldeles utmattad av bara EN ENDA aktivitet och har hon ingen … kors i taket … så blir hon utmattad av bara tanken på allt hon borde göra, skulle ha gjort … ja, ni fattar va?
Lägger hon sig på sofflocket somnar hon som en stock.
Under dagen vill säga.
Lägger hon sig på sängen för att sova på kvällen börjar genast benen att spöka fast hon är så slut så hon skulle kunna sitta och sova. Vilket hon gör. Framför TVn.
Ni får ha överseende go´vänner … Skatan tycker om er i alla fall och har verkligen inte glömt bort er även om det kan tyckas så.
För hon kommer igen … det är Skatan i alla fall alldeles säkert på.
Hon kommer alltid igen.
Och det är INTE synd om henne. Hon behöver vila lite bara.
Månadsbilden – Augusti 2016
Snart är den blommande sommaren slut …
Det blåser och regnar och är kallt … Och kvällarna har blivit så möööörka igen.
Nu är det dags att plocka fram Zara och Höstvisansnutten igen.
Brrr
Strömstad och Gustavsfors, Bohuslän och Dalsland
Skatan for till Strömstad och Seglarbyn för att starta sin resa hos Syster Yster och Salli, där Skatan och StinaFina stannade några dagar innan de fortsatte gemensamt till Dalsland och Gustavsfors för att träffa kusin Ulla-Britt som de inte sett på ca 60 år.
Det var jättekul att återse Seglarbyn som Skatan inte heller hade besökt på mycket länge men själva stugan var sig lik inomhus eftersom mycket av mammas och pappas möbler fortfarande används av Syster Yster. Och de hann med massor på de två och en halv dagarna som de hade innan de for vidare.
Hundarna skulle ju ha sitt och det blev långa vandringar till olika ställen som Syster Yster ville visa Skatan igen. Utsiktsberget med utsikt vida omkring bl a mot Syd Långö där de också firat semester när de var små med mamma och pappa, Seläterstranden och hamnen. Capri med sina lena bohuslänsklippor och Strömstadsstadsdelen som såg ut som ett litet Venedig med sina kanaler och hus med båtplats vid farstun. En dag for de till Vrångsholmen och utställningen Skimmer där också Vivianne E Rosqvist med signaturen Vivia ställde ut några av sina fantastiska glasskulpturer tillsammans med 19 andra konstnärer. Och på hemvägen åkte de till Resö och åt gudomligt goda räkmackor på hembakat rågbröd.
Dagarna hos Syster Yster gick fort … vädret var för det mesta nådigt utom en dag då det regnade och de hann bli rejält blöta på sin Morgonrunda men sån´t väder får man ta om man semestrar i Sverige där det ju hör till med omväxlande väder.
På fredagen startade de sin färd efter Morgonrunda och lunch i var sina bilar mot Dalsland och Gustavsfors och kusin Ulla-Britt som nuförtiden kallas för Ulla och hennes man Reine och labben Kim. Det var ett spännande möte eftersom de inte setts sedan de var barn och de hade verkligen mycket att prata om och minnas. Ulla och Reine tog dem också med på en dagsutflykt till slussarna och akvedukten vid Håverud i sin bil som for genom det mest omväxlande landskap man kan tänka sig. ”Sverige i miniatyr” säger man där att det är… berg och dalar och slättland, sjöar och djupa skogar. Själva Gustavsfors är en f d bruksort med ett fint litet kapell, sluss och t o m ett tyskt bageri där man kunde köpa riktigt tyskt surdegsbröd, vandrarhem och några restauranger och fina promenadvägar för dem och hundarna.
Trots att de fick se så mycket av Dalsland hann de ändå med att prata och ha det mysigt hemma hos Ulla och Reine och Kim och det tyckte nog hundarna också.
Skatan och StinaFina for så hemåt åt sitt håll österut och Syster Yster och Salli åt sitt håll västerut efter fina dagar i ett nytt landskap som gav mersmak.
Sommarens höjdpunk så fantastisk att det inte går att säga med ord
Ett kort damp ner från Lena och Karl Johan (och Skatan som inte ens hunnit skriva och tacka ännu) och så Skatans dagboksanteckningar
Skatan och Mannen var bjudna till Kalmar. Det var en hel vecka sedan men orden har inte räckt till och hon har ännu inte hunnit smälta alla intryck. Men nu går det inte att vänta längre. Väntar Skatan ännu lite längre är det fara å färde att det inte ”bidde” något alls. Och som hon har misskött den här bloggen på sistone är farhågorna inte överdrivna. (Skatan har däremot skrivit i sin svarta dagbok förstås om dagarna i Kalmar)
Lena är Skatans allra första lekkamrat, bästis, som hon träffade redan i lekskolan vid ca 5 års ålder och lekte med så gott som varje dag ända tills Skatan flyttade med sina föräldrar vid 12 års ålder ungefär. Och de gick inte ens i samma klass. De var Sotlugg och Linlugg, Skatan hår var förstås svart som sot och Lenas lyste som guld i solen. Deras hästsvansar slängde och vispade åt samma håll när de sprang nerför backen från Solbergagatan ner till henne på Klostergatan. Ellerpå landet i Wettersmålen ner till lagården hos Hessels. De träffades igen som fjortisar på konfirmationslägret i Sundborn och sedan tror jag Lena kom upp till Skatans student för femtio år sedan.
Det var alltså femtio år sedan sist.
Men så sammanförde Skatans grannar Gunilla och Lalle Skatan med Mannen med Lena och Karl Johan på en överraskningsmiddag som hette duga. Det var i mars och Lena och Skatan pratade minnen och pratade och mindes och mindes …
Och så kom den här inbjudan till Lena och Karl Johan.
Skatan och Mannen for till Kalmar, Skatans första besök i stan medan Mannen hade minnen därifrån som liten pojk. De började sitt besök på familjens lantstället på Långö, ett underbart ställe där de fick njuta av en härlig lunch och träffa barnen Anna och Axel med respektive och barnbarnen förstås.
Som vanligt blev det inte många bilder därifrån eftersom Skatan var så upptagen i det ”verkliga livet” så hon glömde bort att fotografera.
Framåt eftermiddagen for de till Kalmar och installerade sig i den underbara stadsvåningen som låg ett stenkast från Folkets Park dit Lena och Karl Johan bjudit dem att lyssna och se BAO med Helene Sjöholm och Tommy Körberg på kvällen. De hade packat ner hemmagjorda piroger och ”rödvinsbärssaft” som matsäck och tagit med fällstolar att sitta på. Och solen lyste och folk var glada och det var en riktigt folkfest. T o m kajorna på taget tyckte det var toppen.
BAO med Helen Sjöholm och Tommy Körberg
Nästa dag som var söndag guidade oss Karl Johan på Öland dit de for över den fantastiska bron, som var ett äventyr i sig. Skatan hade aldrig varit på Öland och blev förstås överförtjust. De hade ju också en proffsig guide i Karl Johan (som är en av de mest allmänbildade och kunniga människor Skatan träffat. Han visste ta mig tusan någonting om ALLT).
Första anhalten blev VIDA Konstmuseum där de också blev guidade av Karl Johan förstås. Sedan januari 2016 ägs och drivs VIDA av paret Hampus Vallien och Emilia Thor som Karl Johan och Lena också presenterade oss för.
Efter VIDA for de vidare för lunch på Solliden och kungens café. De åt kroppkakor förstås … vad annat skulle de äta en sån här dag och efter lunchen fortsatte färden på Ölands västkust förbi byar som ännu inte ”skiftats” utan låg efter bygatan och med flera kvarnar i varje by som om bönderna inte hade kunnat komma överens och om en kvarn utan måste ha varsin.
De korsade Alvaret med sin speciella blommor och sin egenartade karaktär och gjorde en snabbtur till Mörbylånga och Färjestaden för att Mannen skulle få se det hotell han vistats på med sina fastrar som barn och där han fått rostat bröd med BÅDE marmelad OCH ost. Och sen for de tillbaka över bron och hem för att pusta ut en minut och sedan blev det middag i Kalmar efter en lika proffsig guidning där förstås.
Hemma hos Lena och Karl Johan var det också som det värsta museum med fantastisk konst av olika slag. Karl Johans morbror hette t ex PO Ultvedt.
Dagarna var fyllda av prat och minnen och mat och ja … det här var sommarens absoluta höjdpunkt både för Skatan och Mannen. Nu kommer de inte släppa kontakten i ytterligare femtio år … det är ett som är säkert.
Snipp snapp snut … Skatans berättelse om detta tog nu ett tvärt slut.
Ännu en dag att fira …
Vad är det för en dag?
Är det det vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag
för det är Håkans födelsedag
Hurra Hurra Hurra!
Voff Voff Voff!
GRATTIS och massor av KRAMAR!
Jag älskar dig!
Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag
för det är Elisabeths födelsedag
Hurra Hurra Hurra
Hurra Hurra Hurra
GRATTIS och massor av kramar på din dag idag, Stora E
Raj raj raj raj raj raj … raj raj
Skatan har varit på en fantastisk målarkurs på Orust och på Mollösundsgården där.
Hennes kursledare var Vivianne och Astrid och det var 14 målarvänner som målade och stod i. Förutom kursledarna var där gårdskarlen Lennart och Margareta och Douglas, gårdens kock och servitör och … m m m m … . Dagarna var fyllda av arbete, nytänkande, energi, vänskap och rajtanstajtans …
Skatan återkommer med mer ingående och detaljerad rapport i sinom tid … hoppas hon.
Och visar mer av vad de målade förstås …
Mollösunds GALLERI mollosundsgarden.nu har alltså också en sommarutställning med årets kursdeltagare 9 – 17 juli med
VERNISSAGE
den 9 juli kl 14 – 18
övriga dagar kl 15 – 18
Astrid och Vivianne
Månadsbilden i Juni
Livet springer iväg fortare än Skatan hinner flaxa så här … först nu …. kommer Månadsbilden för juni.
Den togs den 20 juni 2016 … en dag försent alltså. Men i alla fall i rätt månad.
Håll tillgodo!
Meg Rosoff
Skatan har aldrig känt sig ”genderqueer” men kan känna ända in i märgen hur det känns att känna sig som just det
Hon älskar Meg Rosoff fast hon ännu inte läst en rad av henne. För att hon sätter ord på och skalar ner till det väsentliga det där om att ”hitta sig själv”, vilket jag ju egentligen inte vet om hon gör eftersom jag inte ännu har läst något av henne.
Har du hittat dig själv idag?
– Ja. Men det var inte förrän jag var 45 år och började skriva som jag gjorde det. Innan var jag som ett sånt där vykort som ena sekunden visar en häst och en andra en ko. Jag var aldrig i fokus.
Men det är ju så som Meg Rosoff har visat sig för mig när hon medverkade i Babel t ex och i intervjun i SvD. För Skatan själv har verkligen aldrig känt sig som en superkvinna. Smal och tanig och pojkaktig (eller kanske androgyn) som ung. Visst … Skatan är heterosexuell så egentligen har det aldrig varit ett ”problem” var hon så att säga ”hör hemma” men tycker ändå att det fokuseras alldeles för mycket på just det. Var man så att säga ”hör hemma”. Man kan väl höra hemma lite här och var, eller hur. Det är ju först och främst människor man möter, män och kvinnor och män i vars kroppar en kvinna bor, eller kvinnor som känner att de egentligen är män, och män som älskar kvinnor eller kvinnor som älskar män eller huller om buller. För att älska verkar man inte kunna göra om inte ”sexet” finns med (och nu talar jag inte om kärleken till ens barn förstås) Då hade Skatan ju inte blivit ifrågasatt som hon ändå ibland blivit p g a hennes kärlek till Margith t ex som också var heterosexuell fast de älskade varandra. Att älska behöver ju verkligen inte omfatta ens sexualitet också. Men när de gick där i Borlänge med armarna om varandra till Engelska puben eller hem eller … så förstod Skatan att det var genast det som ”man” såg (sexet alltså) när Skatan och Margith t ex mötte de människor de kände eller rättare sagt sådana som inte kände dem tillräckligt bra. T ex när Margith och Skatan mötte paret som hon nyss sålt sin lägenhet till och som med fasa stirrade på henne och inte hälsade tillbaka när hon glatt nickade till dem. Hon måste erkänna att de tyckte att det var liiite kul att utmana och chockera också … hon och Margith.
Nej, någon superkvinna har Skatan aldrig varit men inte heller manhaftig. Och inte heller har hon grubblat över någon könstillhörighet men ändå kunnat sätta sig in i hur det kanske kunde kännas att under 80-talet t ex ”komma ut” som gay som hennes brorsa (det måste ha varit ett jättesteg att ta då med alla de fördomar som florerade och AIDs och allt. Det var ju först i mitten på 80-talet som homosexualitet inte längre klassades som en ”sjukdom”) …
Ja grubblat har hon gjort i sin ungdom och alla år efter den …
Det ska va’ gôtt å leva
Annars kan det kvitta
Fint å leva
Annars kan det kvitta
Lätt å leva
Annars kan det kvitta
Spring inte runt och vela
Då sabbar du det hela
Spring inte runt och veva
Det ska va’ gôtt, gôtt, gôtt
Gôtt å leva!(Galenskaparna & After Shave)
Men så lätt är det inte och det är inget man ska hymla om heller … att det inte är så lätt alltså …
Är det ett slags kall för att unga människor inte ska behöva känna samma utanförskap som du?
– Jag skriver för mig själv. Bokförlagen menar att mina böcker riktar sig till tonåringar eftersom de handlar om tonåringar. Men när jag är ute i skolorna blir jag ändå lite missionär. Jag berättar att livet inte är en rak linje där man gifter sig, skaffar hus, barn, jobb, golfklubbor och sedan dör.
I morgon tar Meg Rosoff emot årets Alma-pris och Skatan själv ska genast läsa något som hon skrivit. Kanske ska Skatan börja med ”Den jag var” eller/och ”Justin Case”.
Skatans tankar 