Är du sugen på att rösta SD

Unknown

Skatan orkar snart inte öppna tidningarna, lyssna på nyheterna och möta rubrikerna och artiklarna och bilderna av  de vettskrämda barnen som skriker när batongerna haglar över deras värnlösa mammor och pappor i Makedonien, de uppgivna, trötta blickarna från flyktingarna i de överfulla ”lägren” på Kos i Grekland,  taggtrådsstängsel och soldater längs gränsen till Ungern, hinder som ska stänga ute människor på flykt … människor som  försöker fly från ett helvete så helvetiskt att de tar risken att dö på vägen till friheten, tryggheten (den relativa) … de riskerar livet (och har dött)  i lastutrymmen på bilar genom Ungern, Österrike,  de riskerar livet på överfulla båtar på Medelhavet, under tåg och lastbilar för att någon gång äntligen nå tryggheten i Europa som vi så enträget försöker hålla dem utestängda från … varje dag, varje natt.

Samtidigt som Skatan läser om dessa fasor som de desperata flyende från alla krig, från terrorn i Afrika och från länderna där krig och IS härjar, vad de måste uthärda (om de överlever) så läser hon också om att fler och fler  människor (som du och jag, helt vanliga människor … vanliga? … vad är det?) här hemma i trygga Sverige är ”sugna på att rösta på SD” (rubrik på en artikel av Christian Thorén i Aftonbladet Debatt):

Ta nu en rejäl titt på SD:s företrädare.
Vill du att det är just de här människorna som ska vara med och driva företaget Sverige? Tror du att det är en lätt uppgift?
Tror du på allvar att det räcker med en ambition att göra livet surare för flyktingar och andra invandrare för navigera Sverige framgångsrikt i en komplicerad internationell ekonomi och politik?

Fundera noga på det innan du släpper ner din röst i blåsippeurnan.

Sen tittar vi på vilka mekanismer du är med och sätter i rullning när du bidrar till normaliseringen av ett vi-och-dom-tänkande utifrån etnicitet, religion och läggning. Jag säger inte att du är rasist men det händer grejer när man börjar sortera folk.
Och det kan gå fort.

—

Vi i Europa lät ett parti normalisera ett vi-och-dom-tänkande. Faktiskt på ungefär samma sätt som SD gör (i början gjorde faktiskt inte nazisterna särskilt mycket mer än att blåsa upp folks fördomar).
Resultat? Folkmord.

Lotta Lundberg skriver i sin krönika i SvD  om det farliga med att urholka ordens betydelse med olika exempel (skrämmande exempel) och jämför bl a hur människorna på 30-talet inte skiljde sig ett dugg (Skatan hoppas verkligen att hon har fel ) från de som idag  kan tänka sig välja och rösta fram  SD.

Det kan skrämma skiten ur en annan:

I dagarna kunde man läsa i tyska medier att enligt den senaste svenska valbarometern röstar snart var fjärde svensk på ett främlingsfientligt parti. Först tänkte tyskarna att det var just obegripligt, innan de mindes sitt eget 30-tal. När var fjärde tysk röstade på Hitler så var det inte förintelseläger och krig de önskade sig. De hade förälskat sig i effekter och förenklingar. De såg inte gradskillnader utan klamrade sig fast vid arterna. De hade blivit svart-vita syndabockstänkare. De skapade åsiktskorridorer och avsade sig sin förmåga att tänka i flera led. Känna nyanser.
Vilka ord kommer har vi kvar när det är vår tur att ta oss ur labyrinten?

Skatan är djupt besviken och faktiskt så förvånad över att det är så många som inte kan se vartåt det barkar om de håller SD om ryggen, så många som urskuldar dem med att de har ”lämnat det där bakom sig”, har ”nolltolerans” (jo, pyttsan) att hon börjar tappa modet helt och hållet av  precis den anledningen  som Lars Lindström, Expressen skriver:

… när det kan synas som om generositet och medkännande är egenskaper som håller på att tyna bort, när det kan förefalla som om självklara värderingar håller på att fördärvas.

Men det är just det vi inte får göra … aldrig får göra … tappa modet.

Inte Skatan heller.

Tålmodiga hundar

Skatan läser DN som hon prenumererar på under helgerna fre- söndag. Hon läser om Hundar i litteraturen och om Lotta Olssons recension av L M Montgomerys sista bok, Lilla Marilla, (översatt 1928)  i serien om Anne på Grönkulla, som har en biperson eller snarare en bihund i handlingen, Måndag, som troget väntar på sin husse i fyra långa år. 

När Första Världskriget bryter ut är det klart att äldsta sonen Jem anmäler sig som frivillig och alla går till stationen för att vinka av honom. När de sedan ska vända hem vill inte Måndag följa med tillbaka …

Och så stannar Måndag på stationen. Någon bygger en hundkoja åt honom på vintern, och lokaltidningen gör ett reportage om den trogna hunden. En hemsk natt ylar Måndag oavbrutet, några dagar senare får familjen Blythe ett fruktansvärt besked.

Men inte om Jem. Han är försvunnen ett tag, men överlever. Och Måndag är kvar på stationen i fyra års tid, allt äldre och med slokande svans 

En dag kommer Jem hem, och det är en scen som fortfarande får mig att gråta floder (DN Kultur)

IMG_6136

Skatans bild av Hachiko strax före jul 2014

Och Skatan kommer förstås osökt att tänka på en annan trogen hund som Skatan stötte på när hon var i Tokyo … visserligen som staty, men ändå en verklig hund som levat ”på riktigt” …  Hachiko  (ハチ公), född 10 november 1923, död 8 mars 1935, var en hund i Japan känd som chūken Hachiko (忠犬ハチ公? ”trogna hunden Hachikō” (‘hachi’ betyder ‘åtta’, ett nummer som har stor betydelse i Japan, och ‘kō’ är en Japansk ändelse på namn) Wikipedia

Både Måndag och Hachiko väntade troget på sina hussar vid en järnvägsstation med den enda skillnaden att Måndag fick tillbaka sin husse efter fyra år medan Hachikos husse var och förblev borta.

Hachikos trofasthet mot sin husse imponerade på folket i Japan och ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter. Lärare och föräldrar använde berättelsen om Hachikō som ett exempel för sina barn och elever. En känd japansk konstnär skapade en skulptur av hunden och hela Japans medvetande om rasen Akita växte. Så småningom blev Hachis legendariska trofasthet en nationell symbol för lojalitet. I april år 1934 restes en bronsstaty av honom på stationen, där han väntade varje dag och Hachi var själv närvarande vid avtäckningen. 

Själv dog Hachiko  den 8 mars 1935. Han hittades på en gata, och man fann att han hade hjärtmask. Dessutom hittades tre-fyra yakitori-pinnar (en sorts grillspett med kyckling) i hans mage. Han finns idag uppstoppad på National Science Museum of Japan i Ueno, Tokyo.

Lasse Hallström lär också har gjort en film om Hachiko, Hachico – a Dog´s Story,  som Skatan inte sett men nu genast måste leta rätt på och se.

För att få gråta en skvätt över trofasthet in i döden.

Nytt bloggförsök … igen

IMG_0293Däruppe  i gluggen i grönskan ligger det rosa huset där Skatan har sin ateljéplats i Nyköping. En ateljéplats som det var längesedan hon besökte. Sommaren har hittills varit fylld av än det ena än det andra (besök av tvillingarna och deras familjer i tur och ordning, besök hos äldsta dottern i Skåne för att fira ett av barnbarnen där som fyllde 18 år och så firandet av födelsedagar härhemma  (Mannens och hans systrars) ) och idag är det den första dagen på mycket, mycket länge som Skatan sitter här ensam i stugan på Femöre och har tid eller framförallt ro att  sjunka ner i sina egna tankar och ta sig för att blogga.

Hon är inte helt ensam förstås … Mannen och StinaFina är ju här.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Morgonen var fin men nu strilar regnet och det har börjat blåsa upp igen. Som för det mesta denna sommar.

För regnat har det gjort … och BLÅST … och varit kallt. Utom en vecka i början av juli då det var varmt och skönt och solen strålade dag efter dag från en blå himmel  … ja, det var nästan fööör varmt och då vågade t o m Skatan ta sig ett dopp med barnbarnen Karl Axel och Agnes som var här på Femöre hos dem då.

IMG_0047Snipp snapp snut … nu tog detta blogginlägg tvärt slut.

Skatan får spara lite på bloggkrutet

och ska ta sig för och läsa dagens papperstidningar  också … hade hon tänkt sig.

Tanklös

Det sägs att den första meningen i en berättelse är svårast att få till. Den lär vara avgörande viktig. Så att läsarna vill stanna kvar.  Uppmärksamma och engagerade.

Men om inte bara den första meningen är svår att få till då? Utan varje mening? Om orden för att forma de här meningarna saknas, eller t o m det tänkta innehållet i den där texten.

Den är ju faktiskt inte ens ”tänkt” ännu.

Det finns alltså helt enkelt inte något att skriva om, tycka till om i Skatans tankar.

Trots eventuellt Grexit, vad nejet i Grekland betyder, eller Trojkan, sommaren, solen, värmen och regnet som faller idag.

Nada …

Fort men fel

imageKlockan blev fyra, halv fem, fem  och Skatan hade inte fått en blund i ögonen. Klockan sex somnade hon och sov en timme …

Hon var som bortdomnad i huvudet men kunde ändå inte sova.

IMG_0561

Hade hon bara läst på bipacksedeln eller för den delen på medicinkartongen hade det inte hänt.

Du får inte dela, tugga eller krossa tabletterna. Om tabletterna delas, tuggas eller krossas kan detta leda till absorption av en eventuellt dödlig dos av oxikodonhydroklorid (se avsnittet ”Om du tagit för stor mängd av Targiniq”)

Skatan skulle börja med den smärtstillande medicinen som ”hennes” neurolog skrivit ut åt henne redan i måndags men som hon inte vågat börja med. Hon är livrädd för smärtstillande starka mediciner och den här är en opioid (som morfin ungefär) och nu skulle hon vara försiktig tänkte hon. På Apoteket hade de ju t o m tankar om det verkligen var rätt medicin som läkaren skrivit ut.

– För Restless Legs???

Och en sak hade hon i alla fall läst på bipacksedeln som ökade på hennes försiktighet:

Ta inte Targiniq

  • om du lider av svår lungsjukdom som hör samman med sammandragning av luftvägarna (kronisk obstruktiv lungsjukdom eller KOL)

Nu lider ju inte Skatan av SVÅR lungsjukdom … men ändå.

Så för att vara på den säkra sidan och ta det lilla lugna delade hon en tablett och tog den vid åttatiden på kvällen och så tog hon den andra halvan vid halv tolv efter att ha sett färdigt en film.

DÄREFTER läste hon bipacksedeln lite noggrannare.

Och fick hjärtat i halsgropen. (Varför litar hon inte bara på ”sin” neurolog och gör som han säger … *suck*)

Hon ringde 112 som det där avsnittet ”Om du tagit för stor mängd av Targiniq” rådde henne och blev kopplad till Giftinformationscentralen som funderade ett tag, rådgjorde med kollegor och slutligen tyckte att hon skulle uppsöka sjukhuset.

Då hade Skatan hunnit bli lite lullig …

Som tur var för annars hade hon väl dött av rädsla …

IMG_0363

På Akuten tog de emot Skatan och lugnade ner henne och mätte syrehalten i blodet och sa att hon fick vara kvar över natten om hon kände sig orolig med läkaren bedömde det inte som alarmerande eftersom dosen var låg så Skatan åkte hem igen med den trötta Mannen.

Och sen sov hon som sagt inte en blund.

Idag känner Skatan kommer det att bli en borttappad dag … Hon kommer säkert sova bort halva och den andra halvan kommer hon vara så tung i huvudet av ”baksmällan”.

Så kan det gå …

Sens moral: Tänk efter före … ALLTID

Temabyte … igen

Så var det då dags igen för ett av Skatans otaliga temabyten. Hon hade besökt Znogges blogg, vilket inte var igår,  och fick plötsligt lust till förnyelse. Först hade hon tänkt ta samma tema som Znogge men tänkte om.

Lite eget uttryck ska hon kanske ändå ha 🙂

Så det blev det här temat som hon faktiskt köpt … betalat för … och inte heller det var igår.

Skärpning Skatan!

Nu ska det bli andra bullar. IMG_0286

Ombytta roller

IMG_0284

Skatans blogginlägg blir kortare och kortare för att nästan försvinna helt och hennes FB-inlägg blir bara  längre och längre (förutom de där kortkorta FB-inläggen så gott som dagligen om hennes och StinaFinas Morgonrunda 🙂 ) och de börjar faktiskt nästan likna de kortare blogginlägg som Skatan då och då lägger ut (Månadsbilden t ex).

Ombytta roller alltså?

Vad kan det bero på?

Trots att en del av Skatans vänner  så gott som alltid när de träffas försöker förlöjliga och raljerar över att hon använder FB eller bloggar framhärdar hon och ser sig plötsligt som en förkämpe och försvarare av framförallt FB som alltid angrips i första hand  och som alltid ligger i skottlinjen. De som kritiserar är oftast inte ens med i FB men vet precis ändå vad som händer och sker där, men det kommer också en del från sådana som har ett FB-konto men så gott som aldrig själva bidrar med något inlägg.

Vad är det för mening med att skriva om din Morgonrunda med StinaFina? Och nästan varje dag dessutom? Vem vill läsa det? Intresserar det överhuvudtaget, frågar t ex någon

Vad ska man svara på det.

– Inte vet jag …

Men trots kritiken och förlöjligandet är det egentligen inte så konstigt att hon håller på.

Skatan tycker ju att det är roligt.

Jätteroligt (för det mesta).

På FB får Skatan snabbt feedback, hon hittar länkar som hon lättvindigt sprider vidare och musik kan hon också inkludera så mycket lättare och massor av vänner från jordens alla hörn har hon  fått som har FB och som hon kan hålla kontakt med  och följa och som mer eller mindre aktivt läser och gillar och kommenterar.

Skatan besöker och ser inläggen från alla de här vännerna och hänger med i deras liv och leverne. Även om det bara rör sig om vad de har stoppat i munnen. Det är just det som ”retar upp” mest. De där korta inläggen och de så gott som dagliga inläggen om Morgonrundan med StinaFina t ex som Skatan lägger ut och inläggen från en del vänner som har förkärlek för att lägga ut vad de äter, de korta godmorgonhälsningarna och just nu förstås retar ”man” upp sig på  alla Glad midsommar..

Trots att det är ”lättare” just nu för  Skatan att skriva på FB  vill hon inte släppa sin gamla blogg och gör verkligen tappra försök att hålla den vid liv.

Och tänker fortsätta med det också.

Hon har  ett förskräckligt dåligt samvete för alla bloggvänner som hon misskött å det grövsta ska ni veta. För hon har inte glömt er alls … tro inte det. Det är bara att det är så mycket som kommer emellan, som ska göras, läsas, målas, ätas, drickas, skrivas …….

Men varje gång hon träffar gamla vänner … som nu på det traditionsenliga midsommarfirandet … där hon någon gång varje år får frågan hur hon kan hålla på med bloggandet och med Facebook (den där skiten)  … varje sådan gång får hon på något vis ny energi att fortsätta både att blogga och skriva på FB. Bara för att …

hon gillar det.

Och hon ”viker inte ut sig”. Man kan nämligen själv bestämma vem som ska få del av ens statements. Hon har också ”nytta” av FB. Skatan blir t ex tipsad och får goda råd om  RLS/WED som hon lider av och som bara blir värre och värre genom att vara med i en FB-grupp där enbart människor med sådana symtom är med. Skatan är också med i en grupp vars medlemmar har dvärgschnauzer och får kontakter  och berättelser  som är jättekul att få och som hon inte skulle kunnat få på annat sätt.

Så det känns onekligen lite tradigt att med jämna mellanrum måsta ”försvara” ett av sina intressen som ger henne så mycket.

Och nu har hon skrivit ett låååångt blogginlägg också.

Två flugor i en smäll alltså 🙂

Italien, Abruzzerna, Gagliano Aterno och Sotto il Castello

once more …

IMG_3942

Skatan jublar, är i sitt esse, flaxar omkring som en galning.

Allt detta  ska hon få uppleva igen … fast nu med sensommarens färgskala förstås …

Med Trine som kursledare igen och hos Kasper som ser till att vi får all den där goda maten och bo så där furstligt på Sotto il Castello och så en ny bekantskap som kursledare till råge på allt, Lis Juul …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Månadens bild 

knäppte Skatan redan igår. Då var det ruggigt och duggregn och fem grader och blåst. 

Idag är det bättre väder men idag är Skatan och Mannen på väg till Wien där det kan vara regnigt … visst … men inte kallt i alla fall.

Maj sköna maj … 

 

Vart är Skatan på väg

Inne på sitt sjuttionde år vet Skatan fortfarande inte vart hon är på väg.

Hon flaxar hit och dit och tror varje kväll att hon kanske har hittat något slags riktning i livet men blir ständigt avbruten av Livets tillkortakommande. Hon har förlorat orken att staka ut någon riktning överhuvudtaget. Det är alltid det som hon ”nästan” glömmer bort på kvällen när hon ligger för att somna … dessa tillkortakommanden och hinder och hennes egen eländiga kropp som ställer sig i vägen.

Varje natt … eller snarare … varje tidig morgon vaknar hon av smärtor. I benen främst … i det vänstra för det mesta är det alldeles för djävligt … och när hon har gått upp och tagit en tabelett mot smärtorna börjar ”pirret” eller ”krypet” eller det som alla med WED/RLS har så svårt att beskriva för det är så olika för var och en av dem att ingen läkare riktigt tar det på allvar eller gör de det så har de i alla fall varit svårt att hitta någon som hjälpt just Skatan i allla fall.

Så har det varit.

Men Skatan hade  tur och ”hittade” sin trollkarl: Den bästa av neurologer och den bästa på WED/RLS … hade hon  fått höra att han var … i hela landet. De två talades vid om mediciner och hur det kanske skulle bli bättre i värmen  innan Skatans Thailandsresa och de trodde båda att värmen skulle hjälpa henne och han sa att han skrivit upp att hon skulle kallas så att de fick träffas ansikte mot ansikte  som nu … i månaden maj.

Och Skatan väntade otåligt.

Månaden hade nästan kommit till sin mitt  när den där kallelesen damp ner dagen före Kristi Himmelsfärdstorsdagen. Hjärtat  bultade nervöst men  hårt på Skatan när hon öppnade brevet Måtte inte det bli en av dagarna när hon är i Österrike som hon och Mannen ska resa  till i nästa vecka. Jo, det var det. Ett datum då hon var borta förstås.

Men en tid kan alltid ändras   …

Men  det var inte det värsta. Långt därifrån det värsta.

Det värsta var att den kallande läkaren var en helt annan än ”hennes” egen läkare, den hon längtat efter att få träffa, som tagit henne på allvar, lyssnat och verkligen försökt sätta sig in i hur hon kände det, hur smärtan var beskaffad och ”krypningarna” och och och …

Det stod ett helt annat namn som kallande läkare … inte ”hennes egen” neurolog som hade lovat att de skulle träffas i maj. ”Om förhinder var vänlig ring på vardagar mån – fredag mellan klockan 07 och 11”

Skatan satt ute i skogen i Örebro på fredagens Morgonrundan med StinaFina och tilttade på sekundvisarna. Prick 07.00 ringde hon …En telefonsvarare gick på som meddelande henne att telefontiden var Måndag – Fredag  kl  07.00 – 11.00 och man kunde göra återbud på nätet som inte Skatan kan för att hon inte har någotn E-legitimation. Men det hör inte hit. Hon villle inte bara avbeställa tiden och få en ny när hon kommit hem från Wien, hon ville veta vart ”hennes” neurolog tagit vägen.

Skatan är helt uppgiven, slut … inte bara på grund av att hon vaknar av smärtor trots starka smärtstillande till varje natt utan att ALLT börjar om och om igen. Hon VILL inte bli föst till en annan läkare, hon VILL inte berätta sin lidandes historia än en gång. Hon VILL HA ”sin egen” läkare som lovat att de skulle träffas nu i maj. Kan ”de” verkligen få göra hur som helst? Skyffla runt patienter utan att höra sig för med patienten i fråga … Och inte heller ha öppet en vardag … även om det råkar vara en klämdag … utan att på något sätt nämna undantaget i telefonsvaret och få patienten ännu mera galen och uppgiven att inte få tag i en ”käft” fast det är vardag och hopplöst deprimerad över att hon styrs av sina djäkla ben och att varje dag slutar på samma sätt … vad hon än försöker ta sig för, att hon varje dag landar med en duns.

Vingarna har slutat bära Skatan  … även om hon då och då lyckas flaxa sig upp till toppen på en eller annan tall. Så är det alltså med det. Skatan har inten aning vart hon är på väg … annat än målet för allas vår livsresa.

För övrigt har hon haft några fina dagar i Örebro med barnbarnen, hunden Bosse, Mannen, StinaFina och Lilla E och Ludde förstås.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och över alltihopa lyser Moder Soool …

Skatan – en bitch … eller ?

Den senaste tiden har Skatan gång på gång  tänt på alla cylindrar och hennes krax har stigit till oanade höjder.

Hon som brukar vara så konflikträdd.

Men det finns gränser.

Och så …så slänger hon ur sig en ilsken tirad på Facebook för att renas, få bekräftelse på att hon har rätt att bli så upprörd  o s v … och först känns det väldigt skönt … men …

men snart ångrar hon sig. Och speciellt efter att en väninnas man berättade hur denna vännina bemötte liknande händelser. Med ett upphöjt lugn. Det finns ingen anledning att ödsla energi på tokstollar.

Då skämdes Skatan en aning.

Nej, det finns verkligen ingen anledning att bli så arg. Men Skatan blir det ändå. Och denna ilska försvinner inte heller. Den ligger där och molar.

Och hon förtvivlar över hur människor kan vara, bli, bete sig …

PS Nu har hon tagit bort den senaste Facebook-tiraden i alla fall. Trots massa tröstande kommentarer. DS

Glömskan

När Skatan lämnat Koh Chang och var på väg med bussen till flygplatsen i Trat  ringde de från La Bella Koh Chang, där hon bott,  och berättade om allt hon glömt.

La Bella

Det var tangentbordet till  paddan, det var mediciner, nagelsax och nagelfilar och ett häftigt lila halsband som var det hon kom att sakna mest under de följande veckorna.

IMG_0330Och hon förbannade sin glömska …

Skatan tyckte att hon hade gått igenom garderober och badrum noggrant för att försäkra sig men så blev hon avbruten av en annan hotellgäst som ville snacka in i det sista och så glömde Skatan den där lådan …

Som tur är bor deras vän Claes på Koh Chang och efter ett snabbt samtal till honom och sedan tillbaka till hotellet åkte han och hämtade sina ”dyrgripar”.

Nu har Claes … som en annan flyttfågel … landat i Sverige för att tillbringa den ljusa årstiden här och kom med Skatans grejer och sig själv till en vardagsmiddag hos Mannen och Skatan.

Och de talade förstås om  Koh Chang och  White Sand Beach  och Oodie´s som ju Skatan och Mannen nu besökt varje år sedan 2009.

De talade om alla förändringar som skett på så  kort tid. Oodie´s var sig inte likt utan Tien och Buffalo Man.

Till exempel.

En riktigt gammal hederlig helkväll på Oodie´s blev den ”sista kvällen med gänget” som Lep ordnat  för Tami  och bjudit in till. Han hade samlat ihop musiker som spelade och Tami sjöng så det stod härliga till och  folk från hela ön var inbjudna … restaurangägare, företagare, bofasta falanger (västerlänningar) etc etc … och så turister som Skatan förstås.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Första kvällen på Koh Chang i år tog Claes Skatan med sig  till säsongens sista jamsession på JoJo bar, ett ställe som hon inte kände till sedan tidigare.

Men den låg ju inte heller på WSB.

Det var förresten där som Skatan hörde Tweena för första gången.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En helt makalös sångerska. En stor röst i en liten kropp. (Tråkigt nog har inte Skatan några bra bilder. Hon var så upptagen med att lyssna på henne att hon helt glömde bort att ta några)

Tien spelade på Rock Bar med den nya stjärnan Tweena,  också hon precis som Elen från Filippinerna,  och några andra riktigt bra musiker. Nu satt det ju lite långt inne för Skatan att ensam hänga vid en bardisk på Rock Bar … Oodie´s har bord och man serverar mat förutom öl och drinkar så det känns liksom bekvämare att häcka där  … men Claes och hon gick i alla fall dit några gånger och så träffade hon ett par på slutet  som också ”hängde på”.

Hur som helst … Koh Chang är ön i Skatans hjärta och hon kan aldrig tänka sig att åka till Thailand utan att besöka Koh Chang, White Sand Beach och Oodie´s.

Och numera också Rock Bar  🙂

Skatan nr 213

skatanÄven om Skatan är intill döden trött … varje morgon hoppas hon förgäves kunna utnyttja sitt förkylningsläge till att hinna med att göra både det ena och det andra,  åtminstone att läsa lite i ryggläge t ex …  så måste hon rycka upp sig och passa på och anstränga sig lite när en så´n här berättelse fallit under hennes skarpa skatblick.

Så nu gör hon ändå  ett litet uppryckningsförsök ur sin dvala.

Allt började alltså med att hon fick se något spännande i en quiz (i svaret alltså)  och nystade vidare.

Jo … mycket riktigt. Det är inte bara Skatan herself som är en flaxande, reslysten och nyfiken f-n. Nu har en av hennes art tagit sig ända till Svalbard … först på plan bland skatorna … och fått ett alldeles eget nummer. Skatan är den 213:e fågelarten som registrerats på ögruppen.

Men både fågelforskarna som Skatan vet ju att att den där fränden bara var på genomfart. Inte kan hon bosätta sig däruppe i kylan och mörkret om vintern och kylan och ljuset om sommaren. Det är nog inte bara behovet av många kvistar till ett stort bo som kommer att avgöra hur länge hon stannar.

Men det är aldrig fel att se sig omkring.