Skatan visste att Folke och Joy var i Thailand … men på andra sidan …västerut på Phuket i Khao Lak (heter det så?) Och hon blev jätteglad men förvånad när Folke ringde och sa att de skulle till Koh Samet några dagar, hade ett familjerum och ville att Skatan skulle komma och dela det med dom. Hon blev så överraskad att hon bad om betänketid men visste redan när hon lagt på luren att hon skulle resa.

Så klart.

Hon beställde plats i en minibus som skulle ta henne till färjeläget i Rayon. Aldrig hade hon trott att det skulle gå undan så in i helv-te (ursäkta!)

Men det var en helvetes färd.

Chauffören körde fort, snackade i mobil och skrev på en lapp samtidigt. Han skrattade och vimsade och när han närmade sig färjeläget här på Koh Chang och det var en lååååång kö så körde han glatt på fel sida tills han fick möte och då ”knödde” han in sig på rätt sida så gott det gick. De andra trafikanterna var inte glada. Och inte Skatan heller. Alla som har åkt här vet att vägarna inte direkt är autostrada-raka eller – breda.

Skatan var livrädd.

En fransman som satt bredvid henne skrek ”Mon Dieu, mon Dieu” i de värsta svängarna.

Folke och Joy mötte i den hiskeligt fula nya hamnbyggnaden på Koh Samet och de tog en tuc tuc till hotellet.

Redan från början märkte Skatan att det var mer liv och rörelse på den här ön än på Koh Chang. De gick ut och åt på ett trevligt ställe och gick och la sig i ”vettig” tid.

Men hann prata, prata, prata … ändå.

Vågorna gick höga morgonen därpå  så de bestämde sig att åka till en strand på andra sidan ön.

Vilken färd!

Vägarna bestod av djupa bilspår, stora hål och knölar och att bilen överhuvudtaget kunde ta sig fram var ett under. Själva hoppade de runt som popcorn i en gryta och Skatan tänkte på den stackars chaufförens njurar … han som körde den här sträckan flera gånger om dagen. Att vägarna var extra dåliga den här gången fick de en förklaring till senare. Det hade regnat utan uppehåll i elva dagar innan de kom hit. Och samma morgon hade det också kommit en skur.

Men nu sken solen och stranden och vattnet var underbart och värt den knöliga resan.

Väl hemma igen på seneftermiddagen började Skatan att må tjyvtjockt och det dröjde inte länge förrän hon stod lutad över toan och spydde som en kalv … och det höll på från klockan fem till klockan tre på natten.

Skatan trodde hon skulle dö … inte av att hon spydde men att hon inte kunde sova heller. Benen började sprätta och sticka och hoppa så fort hon uttröttad la huvudet på kudden och hon fick vandra runt där i rummet … och utanför rummet för att inte störa Folke och Joy och sov inte en blund.

Och var helt slut.

De bestämde att Skatan skulle stanna en dag extra.

Tidigt på morgonen vandrade hon längst den skräpigaste strand hon någonsin vandrat på och hittade hur många skor som helst …

och så smög det sig in ett hjärta av frigolit också bland bilderna och lite skräp förstås.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Skatan tog det lugnt med maten men drack desto mer av vatten och coca cola som Joy köpt åt henne och … de hann med att prata i alla fall trots att Skatan gick och la sig vid sextiden (var det nog) och inte följde med ut trots att det var den sista kvällen tillsammans.

Hon orkade helt enkelt inte … Så slut var hon.

Tillbaka till Koh Chang åkte hon taxi … och det var en chaufför som körde som en svensk, mjukt, försiktigt, fort men nte för fort och i  de skarpa kurvorna på Koh Chang tutade han ? . Han tutade också eller  släppte ratten (ett ögonblick bara) och förde ihop händerna i en Wai när han körde förbi blommor och annat vid vägkanten som berättade att någon kört ihjäl sig där.

Även om det blev lite snöpligt med Skatans ”magsjuka” hade de ändå några fina dagar tillsammans, Folke, Joy och Skatan.

Och hon ångrade sannerligen inte att hon åkt.

Detta bildspel kräver JavaScript.