Skata av Björn Bergsten

Skatan är sjuk, ligger utslagen av feber och ett huvud fyllt av något … inte snabbtänkta skatantankar inte … nej, nej … utan som fyllt av sågspån eller något annat som skaver.

Hon skulle varit på 70-årsuppvaktning och lunch hos en gammal god vän som hon inte träffat på många många år och där hon skulle få träffa andra gamla goda vänner som Skatan inte heller har träffat på länge …

Istället ligger hon här och spånar i sitt nya hjälpmedel som hon fick nys om i tidskriften Skriva. Det är ett program där hon kan skriva utan att ”åka ut”, utan att texten hux flux försvinner och inte står att finna … och sen kan hon kopiera den vart hon vill och redigera. Och texten sparas automatiskt … ja det är … som ni förstår … ett alldeles förträffligt program för Skatan ”för att slippa distraktioner” som rubriken heter i Skriva. Programmet heter Writeroom (för Mac) eller Momentum Writer (för PC).

Annars har Skatan haft svårt att ta sig samman, hon har spelat lite Wordfeud med Turez, hon läser lite hit och dit … och får de mest fantastiska infall och refektioner men glömmer dem lika snabbt för att hon inte antecknar direkt … hon har lyssnat på lite musik i Spotify … bl a vilka stycken Loreen har att vinna över ikväll … de där babusjkorna kan kanske bli svårslagna … fast alla håller ju stort på Loreen och tror det ska bli en promenadseger.

Men tror inte vi svenskar det för det mesta … förra året också, eller?

Och så har Skatan läst ut Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött … och föll som en sten den här gången också. Det måste vara något hos honom och hans sätt att skriva som rör något djupt därinne hos Skatan av igenkänning … är det bekräftelsebehovet … att vilja framstå som ”bättre än man är”, tillkortakommandena. Ärligheten. Hans sätt att beskriva sina tankar, hans reflektioner över sin omgivning och hur han själv framstår i den är .. ja … är .. så sanna och så precisa. Så mänskliga. Och samtidigt så avväpnande. Precis så önskar Skatan att hon själv skulle kunna fånga sina egna tankar och infall …

Skatan ska citera ett stycke … inte det som bäst beskriver  det som träffade henne som djupast … men … ändå … så typiskt:

 ”Vad läser du”, frågar jag.
”Jag läser dikter”, svarar hon muntert.

Hon visar upp boken. Det är min bok. Tomas Tranströmers samlade dikter. Jag blir glad när jag ser henne läsa den. Jag frågar om hon tycker om det.

”Verkligen. Jag vill gärna läsa upp en dikt för dig. Vill du höra?” frågar hon.

”Gärna.”

Hon sätter upp ett leende och läser. Jag märker genast att något inte står rätt till. Det är något i hennes blick. Den är full i fan.

/…/

Jag inser vad som är på väg att hända och vänder ner för trappan igen. ”Jättefint”, säger jag och går snabb ner.

”Vänta! Jag är inte klar”, ropar hon.

Jag går ut och Amanda springer ner för trappan och fortsätter högläsa:

”Vi har varit med om så mycket, du och jag. Att vara med dig är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”.

Jag skäms, /…/

”Har du hört?” ropar hon efter mig. ”Är du inte förbannad? Tomas Tranströmer har stulit från dig!”

Återigen. Jag flyr.