
Månadsbilden i maj
Maj månads bild togs inte den 19 maj … ett undantag som nu verkar ha blivit mer regel än undantag … utan den 20 maj. Vädret var nästan detsamma … vackert och ganska varmt. Så …
Tant pis … som det heter på franska.
Shit the same …

Månadsbilden i maj
Maj månads bild togs inte den 19 maj … ett undantag som nu verkar ha blivit mer regel än undantag … utan den 20 maj. Vädret var nästan detsamma … vackert och ganska varmt. Så …
Tant pis … som det heter på franska.
Shit the same …
Nyköpingspojkarna har ordnat sitt årliga gästabud för läroverkets gamla studenter på Pelles Lusthus vid ån.
Och Skatan hade 50-årsjubileum.
Guldstudent.
Hennes förväntningar var sannerligen inte skyhöga. För egentligen skulle hon varit student ett år tidigare. Hon hade alltså repeterat … gått om … suttit kvar. Av alla hennes ”gamla” klasskamrater hade många redan givit sig iväg från stan för att plugga vidare, resa utomlands eller bara givit sig iväg, som man ju gör när man är färdig med skolan. Medan Skatan var kvar ett år till och ”i fred” för att ge järnet och klara sig med liiite bättre slutbetyg som student …
Skatans studentklass var sannerligen inte mycket att hurra för den här kvällen. Medan de andra linjernas klasser (de allmännas och reallinjens) var välbesökta representerades latinlinjens … där alltså Skatan gick … av Skatan och en person till.
En (1) till.
Marita.
Inget fel på Marita … inte alls … det var jättekul att ses igen … men Skatan saknade verkligen Ingrid och Ulla och Charlotte och Lisa och Inger och Gun och… tjejerna som hon mest hade umgåtts med och Ingrid kanske speciellt … hon som var en av de första vännerna som Skatan fått när hon kom till Nyköping som 12-åring och granne på Rosenkällavägen. Lisa fanns förstås inte i livet längre men de andra … De här frånvarande tjejerna var i alla fall några av dem som Skatan kunde ha snackat gamla minnen med och berätta gamla anekdoter om gamla lärare med och det ena minnet skulle ha avlöst det andra och det hade blivit en återförening värd namnet att fira.
Men …
Skatan träffade Brita … Brita, Olas gamla ”bästis” (klent uttryck för en riktig soulmate) och fick ändå sin beskärda del av minnen. Och så var ju Anki Sander där som hon också hade lite att snacka om med. De båda hade ju också hamnat i samma klass på Barlock (en sekreterarskola) några år senare när Skatans universitetsstudier (litteraturhistoria med poetik) hade gått i stå … eller rättare sagt avslutats.
Sedan fanns det ju andra, äldre studenter på plats. Killar och tjejer som var några år äldre och som man sett upp till och beundrat på avstånd. Och alla var sig förunderligt lika. Trots att de alla hade blivit gamla och grå, böjda och rynkiga var de ändå ganska lätta att känna igen och pricka rätt. Gester och röst och ”framtoning” satt i och var som då för tiden.
Egentligen känner inte Skatan för att skriva det här något oinspirerade inlägget men flera av studenterna kom faktiskt fram och frågade vart hon tagit vägen … var Skatans tankar höll hus nuförtiden. Brita blev t ex nästan tårögd när hon fick sin på Skatan… hon trodde nästan att om Skatan inte var död så kanske ändå på något sätt ”ute ur leken” .
Men se ”ur leken” är inte Skatan ännu på ett tag … får hon hoppas i alla fall.
Snipp snappa snut … så var det här inlägget slut.
Skatan kan inte sluta lyssna och njuta av David Bowie … igen och igen och igen och igen …. Och visst är kontrasten mellan den supervulgära härliga Tina Turner oemotståndlig tillsammans med honom …
… och så kastet förstås … kastet med håret och hans oemotståndliga leende.

Skatan har fyllt 70 …. krax krax krax … 😦
Den 19 mars gick Skatan och StinaFina för första gången på länge längs ån. Efter sin operation får StinaFina inte gå lös på ett tag och då är det bättre att promenera på gatorna i stället där hon inte är van att springa omkring utan koppel.
Men nu var de här vid stället där Skatan brukar knäppa sin månadsbild. Vädret var mulet och kulet och Skatan tänkte att den här bilden blir trist men på något sätt är den också vacker i sin gråhet.

För skojs skull gick de samma Morgonrunda idag den 20 mars då solen sken och det var Vårdagjämning och då blev bilden genast lite ”gladare”.

Ha det gott, go´vänner!

Vilken film!
Skatan bara älskade den … för tiden den utspelades i förstås, det underbara 20-talet, för dess skönhet och sinnlighet och naturligtvis för triangeldramat Gerda och Einar Wegener och Lili Elbe och Einar som brottades med sig själv … sitt sanna jag, Lili.
Skatan blev djupt gripen.
Samtidigt har hon svårt att riktigt kunna sätta sig in i hur svårt det var/är att känna att man har ett annat kön än det man är född till så att säga. Och när hon sedan kom hem efter bion och damp ner framför TVn hamnade hon av en slump mitt i programmet Min sanning den här gången med Linn Axelsson Kihlblom, en stridbar och stark rektor men också en kvinna som burit på en hemlighet sen barnsben. Att hon alltid känt att hon varit en flicka fast hon var född som pojke. Att hon var född i fel kropp. I vuxen ålder genomgick hon en könskorrigering och först då talade hon om sina känslor för sina föräldrar.
Men Einars könskorrigering, som anses vara den första, slutade inte så lyckligt. Hen blev pionjären. Filmen gör också säkert en fin insats för alla som brottas med sin könsidentitet, som kanske inte vågar ”komma ut” eller som har en oförstående omgivning.
I DN fick The Danish Girl dåliga recensioner som Skatan har väldigt svårt att förstå. Tiden och det glada tjugotalets konstnärskretsar i Paris … som kontrast till dramat som utspelade sig i Gerdas och Einar/Lilis äktenskap, blev bara … som det skildrades… en förstärkning och inte alls ”ytligt” som recensenten skrev … Sinnligheten och det ”ytliga”, gränsöverskridande 20-talet kanske också var den tid och den ”scen” som gjorde det möjligt för Einar/Lili att bli en av de första som könskorrigerades i medicinhistorien.

Lili Elbe, 1926
Hur som helst … filmen bygger på verkligheten och nu efter att ha sett och blivit helt betagen i Gerda och Alicia Vikanders rolltolkning, ser Skatan ännu mer fram till att se den ”riktiga” Gerda Wegeners konst på Arken innan den 16 maj.

Allt händer ju så fort … Skatan hinner inte med och när hon tar sig tid blir det bara en enda klagosång. Om just det. Att hon inte hinner, att tiden springer iväg.
Det har ju hänt sååå mycket. Och ett är sant. Skulle hon rekapitulera allt som hon upplevt se´n sist … och då menar hon inte Månadsbilderna (som hon pliktskyldigast lägger ut) … skulle hon aldrig komma till nuet.
Hon har fyllt år t ex.
Sjuttio (70)!!!
Det hade hon inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hur det skulle bli. För alla andra födelsedagar har inte inneburit så mycket tankar, reflektioner och rena rama åldersnojer som den här.
Men så hade hon den där hejdundrande festen och den lever hon länge på nu …
Livet taaar inte slut för att man blir gammal.
Och gammal är inte äldst … eller vad man säger. Det finns hur mycket liv som helst kvar … nästan … att ösa ur … även om det kanske … ja kanske … går något mer i slow motion.
Det beror på hur man ser det.
Och Skatan tänker onekligen mer på Döden. För nu dör alla plötsligt. Inte alla förstås … men fler och fler.
Och Bodil Malmsten.
Döden är bara den där plaskdammen
där du lekte innan du föddes
Ur Nefertiti i Berlin
och Döden blev då plötsligt mycket närvarande.
Skatan hoppas innerligt på att hon hamnar i samma plaskdamm som Bodil Malmsten … och Margith … och Mamma … och Pappa … och Thomas … och … Herreguuud (nu hädar hon dessutom) … ja … men hoppas att plaska omkring igen med alla de där personerna som har gjort hennes liv så levande, så värt att leva … och att alla som kommer efter henne … alla hennes fina vänner … också landar där med ett plask bredvid henne när det är så dags för dem.
Så plaskdammen måste vara stor, större, störst och den måst ha byggts ut ordentligt så att många, många fler får rum att leka där än de som gjorde det innan Skatan föddes.
Att leva som om något har en mening oavsett hur det kommer att gå.”
Gör det.
Lev så.
Lättare sagt än gjort?
Jaha och sen då.(Bodil Malmsten … förstås)
(Momo och Lut)
… knäppte Skatan den 16:e och lägger ut idag den 23:e februari.
Och sååå mycket har hänt.
Innan och under tiden

Skatan passade på i morse. Det var drägligt varmt … eller drägligt kallt kanske hon ska säga.
-3,5 grader
Så hon gick sin vanliga Morgonrunda på drygt 5000 steg med StinaFina som var med på noterna.

Det var en så vacker morgon.

Månadsbilden den 18/1 2016 …
Hemma igen var det förstås frukost med morgontidningarna och Skatan passade på att göra dagens skiss. Det blev den här

Sketchaday9 That´s what she sketched #sketchbookSchool
Hon ritade Mannen som satt böjd över sin tidning … inte i blindo … men utan att lyfta på pennan i alla fall.
Lunch intog de på NK-villan med Stora E … inte ett så pjåkigt ställe att äta på och god, vällagad mat dessutom.
Syns!

Bild från Lebensborn-hemmet Hohehorst i Brehmen. Hit fördes Kari Rosvall som baby. Foto: Universal History Archive/AOP
Skatan har läst SvD och artikeln om Kari Rosvall skriven av Anders Q Björkman,
Avlad som Himmlers övermänniska.
Kari Rosvall växte upp som adoptivbarn i Östergötland och visste ingenting om sin bakgrund. Först vid 64 års ålder fick hon veta att hon hade ingått i nazisten Heinrich Himmlers försök att ta fram en blåögd superras. ”Barnet från ingenstans” är berättelsen om hennes historia.
Kari Rosvall ingick alltså i nazisternas rasbiologiska fasansfulla projekt Lebensborn …
Lebensborn skulle ge ”rent blod”
Lebensborn (Livskällan) hette Nazitysklands satsning för att främja tillväxten av ett ”ariskt” folk. Det rasbiologiska projektet initierades av SS-chefen Heinrich Himmler för att uppmuntra kvinnor till att föda blonda och blåögda barn med ”rent blod”. (SvD Anders Q Björkman)
När kriget var slut och de allierade ville sända tillbaka barnen till Norge ville inte Norge ta emot dem.
Norge ville inte ha barnen: ”Att tro att dessa barn kommer att bli goda medborgare är som att tro att råttorna i källaren kommer att bli sällskapsdjur”, konstaterade det norska socialdepartementet i juli 1945.
Så såg man på dessa u.ä-barn med tyska pappor.
Som ”råttor”.
Och det var inte länge sen alls.
Själv är Skatan också född u.ä 1946 men som tur är inte med en tysk pappa och inte i Norge men synen på mödrarna och deras barn u.ä var nog densamma här.
Skatan mår inte bara illa … hon mår så dåligt att det inte går att säga. Och är samtidigt så rädd. För hon misstänker … kan ana sig till … efter att ha läst artiklar och lyssnat till politiska debatter etc … att den människosyn som det här gav uttryck för säkert inte förändrats på djupet för många människor. Den finns inte bara hos äldre som borde ”komma ihåg” utan också hos unga människor (i en något annan skepnad kanske … men den är där).
Det verkar finnas en hel del som inte ”minns”, kan vår historia, och som inte heller på djupet dragit slutsatser av den. Hos ”respektabla” , ”normala” människor, politiker, tjänstemän, ja hos ”vanligt folk” döljer sig den människosyn som menar att alla nog inte är lika mycket ”värda” ändå … en del är nog bra mycket bättre. Vi, vita alltså. Det är nog bara ”läpparnas bekännelse” hos många, en tunn fernissa … det märks och lyser igenom i flyktingdebatterna och debatterna om tiggarna, om hur vi talar om människor från andra länder, flyktingarna, invandrarna.
Eller är det så att dessa människor ”sticker ut”
”Norge ville inte ha barnen: ”Att tro att dessa barn kommer att bli goda medborgare är som att tro att råttorna i källaren kommer att bli sällskapsdjur”, konstaterade det norska socialdepartementet i juli 1945.”
Så sa det norska socialdepartementet i juli 1945!
Rakt ut…
och knappt så att Skatan hinner med i svängarna.
Dagarna är besynnerligt korta och hon kom osökt att tänka på äldre människor som var fullt upptagna bara de hade en enda sak att göra under hela dagen. Som t ex ett tandläkarbesök. Och som hon log i mjugg åt medan hon dåförtiden själv klämde in både det ena och det andra under en dag. Dit har hon kommit nu, Skatan.
Skrattar bäst som skrattar sist.
Besöket hos ögonläkaren då hon äntligen fick en efterbehandling med laser på sitt högra gråstarropererade öga satt fint. Det vänstra var ju efterstarropererat för flera år sedan. Hon hade väntat sååå …

Sketchaday7

Men nu … i stället för att se klart … har hon fått små dansande svarta spindlar i synfältet som inte behagar skrämmas bort utan envisas med att fortsätta hoppa omkring där och retas. Hoppas de inte stannar kvar för gott. Men då kanske hon vänjer sig.
Och på eftermiddagen var det StinaFinas tur hos ögonveterinären. Hon har liksom en grå hinna framför sina annars så svartbruna ögon och Skatan trodde att det också kunde vara grå starr. Men det var ”bara” åldern. Hon är ju ändå snart 11 år sa, veterinären. Och då blir allt sämre … syn, hörsel och så fryser de också mer och är oftast räddare och ja, kan få sämre minne … t o m bli dementa.
-Precis som vi då, sa Skatan.
-Jo, sa veterinären.
Kylan tar ut all energi som finns i kroppen … både från folk och fä … fä = StinaFina, som helst vill ligga kvar och dra sig eller springer och gömmer sig under matsalsbordet eller bakom soffan när Skatan tar fram koppel och täcke.

Sketchaday8
Men när de väl är utomhus blir hon piggare och de drar iväg på MINST 30 – 40 minuters Morgonrunda. Idag blev det bara 30 minuter för det var 17 minusgrader. De andra rundorna blir också kortare.
Efter alla ögonläkarbesök var det också vårsäsongens första styrelsemöte i Sjöhästens vänner på. Det var verkligen roligt att sätta igång igen.
Och redan i morgon är det vernissage på Galleri Sjöhästen i Nyköping:
Grafikbiennal Kaliningrad – svenska deltagarna med inbjudna gäster.
Årets första.

Hela dagen går i moll …
David Bowie är död.
Skatan lyssnar om och om igen till Lazarus’
Look up here, I´m in heaven
You know I’ll be free
Just like that bluebird
Now, ain’t that just like me?
Skatan sörjer David Bowie och hon är inte ensam. Hela världen sörjer. Men hans död har berört henne djupt … som om hon kände honom … som det var hennes brorsa eller nå´n …
Och för att riktigt koncentrerat titta in i hans ögon och medan Skatan lyssnade till orden gjorde hon (nästan) en blindkontur … nästan för hon tittade lite då och då men lyfte i alla fall inte på pennan.
Det är inte så likt … Skatan vet det …men medan hon tittade in i hans olikfärgade ögon och försökte fånga den där blicken vet hon i alla fall en sak.
David Bowie är en person som alltid kommer att leva. Han är odödlig.
#sketchaday6 That´s What She Sketched #sketchbookSchool
Skatan har ritat blindkonturen av StinaFina och färglagt den efter en målning av StinaFina som hon tidigare gjort.

Och så här blev det färglagda resultatet:

#sketchaday5 That´s What She Sketched #sketchbookSchool

Skatan lägger snart ner att ge sig in i diskussioner eller kommentera länkar som lagts ut på de sociala medierna. Debattfrågeställningarna behövs och är många gånger väldigt viktiga för att vi ska se vad som händer och sker i vårt nu. Och Skatan är genuint intresserad.
Men nej …
Många av dessa kommentarer … *suck* … är så hätska, så hatiska och så rigida. Man är inte ute för att debattera och klargöra sin åsikt och kanske sticka hål på någons förutfattade meningar utan många, många kommenterar någon annans kommentar bara för att … ja varför egentligen … för att få djävlas, få tömma ur sig sitt inneboende hat … i det här fallet mot VaVa som nappade på kroken.
Skatan måste erkänna att i nedan ordväxling på Facebook trasslade hon verkligen in sig och blev riktigt förbannad och närmast hätsk när motparten vägrade läsa och förstå. Leina hade sin ståndpunkt och syn på VaVa klar för sig vid första kommentarer.
VaVa var rasist under sin ”skenbart icke-rasistiska fasad”.
Punkt. Slut.
Utgångsinlägget var ett inlägg av
Lotta Lagercrantz:
Lotta Lagercrantz:
den 8 januari kl. 22:44 ·
En sak jag fick reda på igår av skolchefen: Privatskolorna/friskolorna är inte skyldiga att ta imot asylbarn. För dom skolorna har ett eget kösystem. Barnen får stå på kö för sin tur att komma in i skolan. Annars skulle ju svenska barn bli överhoppade. Det betyder att trycket på dom vanliga skolorna blir än större. Friskolorna/privatskolorna har ju stadsbidrag så det är helt galet. Borde vara lätt att ändra på. Massor av diskutioner på nätet om saken men inget beslut ännu. Vad kan man göra???
Och Skatan gav sig in i debatten efter en ordväxling mellan kvinnorna Pia L och Leina N
Det skulle hon ha låtit bli. För det gav absolut i n g e n t i n g.
Pia L :
Tror inte man bara ska skylla på föräldrarna, de vill självklar sina barns bästa. Men alla politiker har en skyldighet att motverka segregation på alla plan. Och se till att det finns tillräckligt med lärare både för svenska och hemspråk, och fritidspedagoger och speciallärare och kuratorer.
Leina N:
Skitsnack. Det är inte politikernas fel att svenska föräldrar är rasister. Segregationen är dessutom inte ett naturfenomen utan en effekt av beslut som svenskar fattar.
Det är en sak att ägna sig åt läpparnas bekännelse en helt annan att leva som man lär.
Och så bryter sig Skatan eller rättare sagt Eva VaVa in i debatten. Dumt nog.
Eva VaVa:
Man är inte rasist om den närmsta skolan har 98 % barn med annat språk i bagaget, dåliga resurser och man har en möjlighet att flytta sitt barn till en skola med jämnare fördelning och gör det. Det är skitsnack. Kommunerna/politikerna har ett stort ansvar för hur det ser ut (barn kan bussas t ex ) . Du kan engagera dig i integrationen men är en liten plutt i sammanhanget och man vill det bästa för sina barn. Har du barn? Det äääär en politisk fråga att försöka bygga bort segregationen. Och då kan man också t ex tänka sig ett politiskt beslut att privatskolor (att alla skolor) ”tvingas” till att ta emot ett visst antal barn med annat språk och bakgrund. Det är verkligen skitsnack att komma med ”rasistkortet” vid alla problem som uppstår i sammanhanget och som föräldrar försöker lösa på bästa sätt. För sina barn är man sig själv närmast.
Leina :Läs igenom vad du skrivit.
Hela ditt inlägg andas att barn är sämre som inte är svenska. Du skriver att man är sig själv närmast och menar att man måste flytta sitt svenska barn från skolor där majoriteten av eleverna har invandrarbakgrund.
Som om de smittar.
Som om de är sämre.
Som om de inte är bildningsbara.
Politiker måste bygga bostäder men du kan aldrig bygga bort bostadssegregationen eftersom den skapas av människor som väljer bort vissa av sina medmänniskor eftersom de anser att de är förmer.Eva VaVa:
Har du barn? I vilken skola går de? Var bor du? Invandrarbarn är inte sämre, de är bildningsbara men alla är olika … svenskfödda barn sinsemellan också förstås och jag tror faktiskt att invandrarbarn som, om de kunde ”fördelas” mellan olika skolor så att inte så många som över 90 % går i samma skola (t ex en skola i Borlänge som jag känner till), skulle ha bättre förutsättningar att komma snabbare in i samhället, lära sig svenska och få kompisar från olika håll. Men så länge som politikerna samlar ihop alla barn med sämre start som många invandrarbarn har genom att deras föräldrar inte har språket t ex och t o m själva inte kan läsa eller skriva (och således har sämre förutsättningar) förstår jag de föräldrar som låter sina barn gå i en annan skola om det är möjligt (det behöver inte vara en privatl …förstås) så att de får bästa möjliga skolstart. Så egoistisk är jag att jag inte ”offrar” mina barn för att inte politikerna har förmåga att ordna en bättre integration. I Örebro ”bussar” man barn till olika skolor inom kommunen, det skulle man kunna göra i Borlänge också. T ex. Det är inte större avstånd än att när barnen är lite äldre kan åka buss själva eller få skolskjuts till olika skolor inom kommunen. Är det rätt och riktigt att vissa kommunala skolor i Borlänge t ex är så gott som utan invandrarbarn medan den skola som jag känner till har ”alla”. Jag är inte rasist och jag jobbar för en bättre integration och mottagande av flyktingar men ser ingen motsättning till att mina barn ska få en så bra utbildning som möjligt. Många invandrare (jag känner en hel del) jobbar som bara den för att deras barn ska få det bästa. Jag tycker ditt resonemang är förljuget … ”Som om de smittar” … jo, jag tackar jag …
Leina N:Igen: du märker inte själv vilka mörka ideal du egentligen härbärgerar bakom din skenbart icke-rasistiska fasad.
Du skriver att du vill att dina barn ska få en bra utbildning och därför vill att de ska gå i en skola med bara svenskar ……
Eva VaVa:Jag har ALDRIG sagt att de ska gå i en skola med BARA svensktalande svenskar.
Inte heller har jag tyckt det är bra med alla invandrarbarn med annan språklig bakgrund samlade i en och samma skola … LÄS! Vad har du för visioner … vilken skola vill du vi ska ha. Inte en segregerad väl? Det är ju det du förespråkar här…
Leina N:
Du vill att det ska finnas några invandrarbarn. För syns skull. Dock inte över 40%……Liksom dr svenskar som flyr skolor och bostadsområden när ”de där andra” blir för många.
Eva VaVa :
Nej, jag ger upp. Om du inte förstår det här med att låta barn åka buss till olika skolor i en kommun för att det ska bli ”blandning” så vet jag vilken läsförståelse du har.Leina N:
Det intressanta är att sidans som du tycker att man ska bussa invandrarbarnen till attraktiva skolor med många svenska elever. Aldrig tvärtom,
Eva VaVa :
Men snälla nå´n … Ordvrängare är vad du är och den här diskussionen leder ingen vart. Du vill inte helt enkelt. Godnatt!
Leina N:
Det är inte lätt att inse att man kanske är så god som man tror!
Så god som man tror. Jo jo …
Eva VaVa:
”Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålamodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.” (Nalle Puh)
Leona N:
Ja nu talar vi inte här utan läser och skriver.
Puh har också sagt att människor som inte tänker har inga hjärnor utan grått ludd som flugit in i deras huvuden av misstag.
Segregationen både vad gäller skolor och bostäder är en effekt av individers beslut. Inget annat!
Och som sagt … Här gav Skatan (eller VaVa) upp och ångrade sig bittert att hon överhuvudtaget hade dragits med. Men hon blev verkligen förbannad.
Hädanefter ska hon försöka hålla fingrarna i styr och lusten att kommentera får hon lägga band på.
En sån här diskussion ger bara unken eftersmak … Riktigt unken.

Och Skatan måste ju teckna en skata förstås. Så då gjorde hon det efter en bild som hon har på väggen som är målad av Annelie Palmqvist. Skatans skata blev lite av en ”rugguggla” men det är ju dit i livet hon nått nu. 😉

#sketchaday4 That´s What She Sketched #sketchbookSchool
Skatan har alltid haft en speciell känsla för ekorrar.
-Varför?
Hon gillar dem helt enkelt och har nu en hel liten samling. Den finaste i samlingen är den här:

En riktig uppstoppad ekorre från Österrike: Korren Kurt
som hon gjorde sin blindkontur efter idag och färglade.
Ni ser … än håller Skatan ställningarna här och med sina dagliga blindkonturteckningar. 😉
#sketchaday3 That´s What She Sketched
– Men mormor, varför har du så stora öron? frågade Rödluvan mormor/vargen
– Det är för att jag ska kunna höra dig så mycket bättre, sa vargen …
– Men mormor …

Blindkontur 7/1 Självporträtt med ÖRA
Samma fundering och undran har Skatan haft de senaste åren. Varför i hela fridens namn växer både öron och näsa medan hakan tycks bre ut sig nedåt och munnen krympa till en * (hönsstjärt) . Snörpigt ser det ut också.
Och inte har varken hörsel eller luktsinnet blivit bättre.
-Va???
-Det beror på åldern …
-Va???
Det beror på den satans åldern … igen.
Förstås.
#sketchaday2 That´s What She Sketched
Herreguuud … nu är det Skatans minne som spökar också. Det här inlägget har Skatan ju skrivit tidigare … om sina ÖRON som växer henne över huvudet näst inpå …
Jösses!
Jag skulle inte behöva ha glasögon (glasöga) på det opererade ögat.
Men det vill jag ha.
Jag har inte fler kännetecken, mer identitet att avvara.
Jag är en med glasögon och det tänker jag vara så länge jag är.
(Bodil Malmsten i sin blogg Finistère)
Med jämna mellanrum gör Skatan ett besök hos Bodil Malmsten i hennes blogg och just idag var det citerade här det senaste inlägget (om än ett ganska gammalt inlägg ändå 2015-09-12). Och hon kom osökt att tänka på sig själv och sitt eget ”jag” som ”en med glasögon”.
Skatan behöver glasögon. Och för ett par år sedan köpte hon ett par med knallans röda bågar (2011).

Och älskade dem.
Skatan blev liksom ”hon med de röda glasögonen”.
Skatan har förutom synfel grå starr på båda ögonen som nu är opererade och på det vänstra har man också gjort en s k efterstarrbehandling (laser). Efter den var det dags att byta glasögon och Skatan valde … hon fattar fortfarande inte hur korkad man kan bli … ett par svarta och det efter lika mycket om och men och hit och dit-tankar som när hon valde de första, de röda alltså

Hon valde alltså ett par svarta som hon aldrig trivts i, pliktskyldigast har haft på sig förstås men … som sagt … aldrig känt sig ”hemma” i.
Och så … har Skatan äntligen fått en ny tid för efterstarrbehandling på det högra ögat också. Och det blir dags för nya glasögon igen.
De röda är väldigt slitna men hittar hon inga nya röda som passar (modellen är utgången) så byter hon helt sonika glaset i sina röda. Och fortsätter att ha de svarta som reserv.
Så det kan bli när man blir som ett med sina glasögon 😉