Med orden Döden Döden Döden lär Astrid Lindgren ha öppnat sina samtal med sina närmaste.
Så var det ämnet avklarat.
För det är ju så att ju äldre man blir desto närmare kommer Döden och gör sig titt som tätt också påmind. Visserligen vet man inte när ens sista dag i livet är, den kan ju redan vara här idag om man har otur. Men så långt kan inte Skatan tänka.
Sedan förra sommaren, då Skatans svägerska dog och begravdes, har Skatan varit på sex begravningar. Den senaste var i går i den vackra All Helgona Kyrka i Nyköping. Vare sig en vän eller en mer närstående har dött är begravningen en stund för stillhet och eftertanke. Inte bara på de redan döda utan på ens eget liv och död. Efteråt vid minnesstunderna kommer den ännu närmre en genom att man nu tagit farväl av den döda och lättare kan tala om den och minnas den som nyss levat och inte finns bland dem längre.
De äter tillsammans och är fortfarande ”levande”.
Varför skriver Skatan om det här just nu?
Ja, varför gör hon det.
Jo så här är det tror hon. Skatan har kommit Döden så mycket närmre den senaste tiden, de senaste åren och hon är inte rädd för den längre. Den har blivit en, om inte hennes närmsta, vän så åtminstone en vän som hon kan snacka med. Skatan upplever också att många, väldigt många, är livrädda för Döden, undviker allt som har med den att göra. Mannen som sitter i Dödens väntrum på ett påtagligare sätt får besök av Skatan två, tre gånger i veckan medan hon sällan ser andra boende på demensboendet få besök. De kan i och för sig vara där när Skata inte är där men hon har den uppfattningen att många undviker att komma dit. I förra veckan dog en boende som, innan Döden hämtade henne, hade rummet fullt av närstående som ville finnas där för henne när hon ”gick över”. Vad fint det kändes att hon inte behövde lämna det här livet ensam.

Hur som helst, Skatan är glad att kunna närma sig ”the bitter end” utan rädsla. Det hon kanske ändå är rädd för är tiden före Döden. Kommer den vara plågsamt utdragen och ensam utan hennes närmaste bredvid sängen? Eller…
Döden Döden Döden









