Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag
för det är Agnes födelsedag.
GRATTIS PÅ 4-ÅRSDAGEN
Bessie också …
tittade Skatan in på ”bloggar jag följer” och då är det bara WP-bloggar … och känner sig helt akterseglad.
Och alla andra … de andra då … alla andra bloggar som hon följer…
Hur ska det gååå ?
Hur i all sin da´r ska hon hinna ikapp?
Hon kan ju inte sitta vid datorn numera mer än några minuter åt gången. Antingen är det de rastlösa benen som spökar … och det har de börjat göra redan tidigt på eftermiddagen … eller så är det Mannen som vill något och avbryter eller så … är det något annat … som splittrar tankarna.
Och så har hon kommit aaaav sig.
Så är det.
Hon har kommit aaav sig.
Vi får se när hon kommer påååå igen.
Den som lever får se …
Det går inte att finna en själ, eller bara ytterst få, som inte antar en sur och unken lukt när de blir gamla. (Montaigne)
apropå boken som Skatan läser Den befriande åldern av Jane Miller.
Det var ju uppmuntrande ord. 🙂
Det enda befriande med åldern som Skatan hittills har hittat i boken är att man kan vara lite som man vill, tillåta sig gå ut med kappan snedknäppt, ha på sig två olika skor … etc etc …
Som om det skulle vara en befrielse …
Men Jane Miller menar säkert att man äntligen slipper att vara till lags …
Och det är ju skönt förstås …
Annars är det mest nedslående essäer om krämpor, demens, kroppens förfall etc etc …
Och det behöver man ju inte läsa om för att få veta … 😦
Eller hur?
känner sig vingklippt, ur slag.
Hon är så in i döden trött, lättirriterad och ledsen. Gråter för minsta lilla
Och är elakare än elak …
Och fet … tjock … och kan inte sluta äta.
Och arg, ilsken, bitter.
Och tom.
Skatan ska ju vara lycklig … som har haft hela familjen här, barn och barnbarn … som är på Femöre och till och med vädret har varit riktigt fint … och varmt.
Fast idag blåser det kallt.
Men Skatan är orkeslös och sitter som en klump och stirrar rakt ut …
Och allt beror på att hon inte kan sova … sömntabletter eller inte …
Skatan kan inte sova.
Inte ens på dagen …
Och inte kan hon skriva … all lust är ju väck.
Vad hjälper det då att ha hittat ännu en fyrklöver …
och firades ”en famille” på Femöre av barn och barnbarn, systrar … och så mågar och sambor och … alla som ringde och skickade blommor (som de hämtade da´n efter ) och …
som vanligt hängde inte Skatan med med kameran …
Här kommer ett bildkavalkad … huller om buller … från den glada festen 🙂
Himlen var inte blå … stundtals ven vinden om knutarna så de trodde tältet skulle lyfta … men det regnade i alla fall inte …
Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag
för det är Håkans 70-årsdag
Håkan
tänk … redan
Vi firar dig med blommor och med blader
och hela stora familjen
är
här
på Femöre
för att göra
dig
så glader
och pusar och kramar
förstås!
Nu börjar det dra ihop sig …
Igår anlände de första lassen … Dalfolket och Skåningarna …
StinaFina får vara hos Titti och Jägar-Kent över helgen och lite till eftersom hon inte gillar när det är mycket folk och trångt och byschigt …
Titti och StinaFina
För det kommer det bli i stugan … med ungar och hundar … gamla Bessie förstås … men också den alldeles nya lilla Nikki som bara är en valp och så liten så liten …
Och idag när Skatan vaknade var det inte blå himmel och sol … utan grått grått grått …
Och så blåser det.
De hade ju lovat …
Väderprognoserna alltså. Fast förstås. En prognos är alltid en prognos.
Men finns det hjärterum så finns det stjärterum.
Dagen kunde börja men började
…med att Skåningarna åkte till Strömsholm med Nikki som mått dåligt inatt. Öronen …
Trots att Skatan har lite att stå i inför måndagens 70-årsfirande av Mannen och också var bortbjuden på kvällen kunde hon inte säga nej när pappa ringde och tyckte det skulle vara roligt om Skatan fick träffa Jan, pappas systerson och alltså hennes kusin, som skulle komma på besök ända från Österrike där han och hans hustru bor sedan några år tillbaka.
Och det ångrar hon inte en sekund …
Hon hade inte träffat Jan sen … ja hon veeet inte hur längesen det var … sen någon gång i barndomen men kände genast igen honom när han stod där i dörren …
Jan och hans hustru Marianne hade inte kommit landvägen utan seglat upp längs ostkusten från Bremen (tror Skatan) och låg nu förtöjda vid Västerbron så Jan hade kunnat ta sin (hopfällbara) cykel till pappa som ju bor ett stenkast från bron på Högalidsgatan.
Marianne ,som är finlandssvenska, hade flugit över för att hälsa på sin släkt i Finland och var inte med.
Jan och Marianne med åtta av sina tio barnbarn på en bild som Skatan fotograferat av …
Jan berättade om sitt liv med sin stora familjs och pappa visade brev som Jans mamma, faster Kerstin, skrivit i sin ungdom och de tittade på gamla böcker som är ett gemensamt intresse och drack kaffe och åt av Skatans medhavda ”prov”-tårta som var ännu godare än den var när den var pin färsk.
Under sitt yrkesverksamma liv bodde Jan och Marianne med sina fyra barn i Ystad men alltefter barnen blivit vuxna och flugit ur boet har familjen sannerligen blivit utspridd och ”global”.
En dotter bor i Malmö och har tre barn, en dotter är gift med en österrikare och bor i Barcelona med tre barn, ytterligare en dotter är gift med en fransman och bor i Lyon och har också tre barn. Och så sonen, som bär sin farfars namn helt och hållet och bär släktnamnet vidare, Åke Kullenberg, är gift med en kinesiska, har ett barn och bor i Hongkong.
Det var det hele … om nu inte Skatan fått något om bakfoten …
Och de, Mannen och Skatan, som klagar på att deras barn och barnbarn är så utspridda och bor så långt bort. De kan verkligen ”slänga sig i väggen” vid en jämförelse.
Det pratades förstås släkt och släktforskning som ju har varit pappas stora intresse liksom farfars, det kanske inte direkt är Jans intresse men däremot hans bror Kristers och så … som sagt … grävdes det fram gamla böcker skrivna på lumppapper och därför välbehållna fick Skatan lära sig … och… samtalen böljade ledigt fram och tillbaka.
Efter några timmar såg Skatan att pappa var ganska trött och nog behövde vila så Skatan och Jan bröt upp tillsammans och skiljdes glada åt att ha träffats igen.
Och Skatan susade hemåt och hade tid att vila ett tag innan nästa begivenhet … middagen hos grannarna 🙂
Tavlan … en reproduktion förstås … hänger på dasset så Skatan har all tid i världen att studera den närmare. Den har blivit lite blek med åren men den är ändå fin … en riktig Zorn …om än inte äkta som sagt.
I morse gjorde Skatan reflektionen …
En premiär
Vad i hela fridens namn har den där krokodilen i bilden att göra … eller är det kanske en gädda?
En sådan komposition skulle Ria med all säkerhet ha kritiserat … inte godkänt.
Eller är den kanske pricken över i:et?
En sån här tårta ska smaka som allra bäst efter en eller två dagar …
Den var jättegod i tisdags … ännu bättre igår … och idag måste resten av den vara delikaaat.
Det som är kvar av den ska få följa med Skatan till Stockholm och pappa som också älskar jordgubbstårtor.
Och … (bara det!!!)
Skatan har gjort tårtan alldeles själv 🙂
… morgon … middag … kväll …
dit de var inbjudna att fira Evas sextio födelsedagar den 6 juli i Borlänge … var magnifik … överdådig … personlig … härlig.
Helt underbar.
Precis som huvudpersonen.
Den tog andan ur Skatan så hon ”glömde” fotografera med sin medtagna iPhone … en del kort togs förstås men så oöverlagt och slarvigt .
Skatan hade fullt sjå att bara VARA där hon var IRL.
Och det var som det skulle vara förstås.
Vid ankomsten satt en söt pojke … Skatan tror det var en brorson … och tog emot med gästerna med att förära var och en ett personligt välkomstbrev. (Brevet har förstås Skatan glömt hemma i Nyköping och har inte heller fotograferat det ännu …)
I brevet hälsade Skatan Eva personligen välkommen och påmindes om deras gemensamma vänskap, vad de gjort tillsammans … ja, det var en berättelse till var och en hur ”allt började” …
Och så stod där namnet på en s k speeddate … som man kunde ty sig till under festen … eller åtminstone börja med att ty sig till. 🙂
Skatans speed-date blev Gunnar Grahnström, Evas 89-årige, pigge, underhållande svärfar som nu bor i Borlänge men i hela sitt tidigare liv bott i Jämtland … och som hade sååå mycket att berätta förstås … så Skatan höll sig till honom hela festen.
Evas hela tjocka släkt var där, Kjelle, hennes man och … sönerna, Anton och Viktor, förstås … och Evas mamma och … bröder och många många vänner.
De bjöds på en överdådig skaldjursbuffe … men också rostbiff och potatissallad, pajer, ostar, bröd …
och framåt kvällen kom tårtor och kaffe med punch och …
och så annan dryckjom … både före … sån´t som pärlade i glasen …och till buffén och efter …
Det var en sannerligen en 60-årsfest att minnas … både för Eva förstås … men också för alla gästerna 🙂
Läste om VÄRDERINGAR … vad svensken håller högst här i livet … en artikel skriven av Owe Nilsson i dagens SN, som Skatan inte kan återfinna i nätupplagan … 😦
Läste och blev mer än beklämd …
Fem värden som ökat mest sedan 1988 (procentenheter)
Fem värden som svenskarna sätter högst men som ändå har minskat sedan 1988 (procentenheter)
… och så slutligen Fem värden som svenskarna sätter lägst – från botten till toppen
Det rimmar illa tycker Skatan …
Falskt helt enkelt.
Det ökade intresset för ”ett liv fullt av njutning” samtidigt som man påstår att man inte värderar makt, rikedom och socialt anseende vidare värst … går inte ihop.
Men, som sagt, värderingen av Ärlighet har ju minskat, som Owe Nilsson så riktigt påstod.
som passar på att klippa gräset nu när solen skiner och det har torkat upp så det räcker …
Morgonrundan är rundad i solsken … så härligt att man nästan blir lyrisk.
Skatan blir lyrisk.
… där hon går i solen med sin svarta skugga till följeslagare … StinaFina ..
Allt medan hon väntar på att Mannen ska bli färdig läser hon vidare i artikeln om att kvickstarta sin köksträdgård, skriver noga upp allt som behövs inhandlas och känner att nu … nu har sommaren kommit på riktigt … nu när de bor här på landet och ska stanna här tills … ja till .. ja, åtminstone till i början av september.
Om inte längre …
Allt oftare skriver och säger Skatan fel …
Fel namn på fel flicka …
Börjar hon bli riktigt senil eller?
Hennes omgivning säger att hon alltid har hållit på så där. Börjat i ena ändan och rabblat namn tills hon har fått träff.
Det har till och med hänt att någon har blivit kallad Stina … eller Masen … eller något annat hundnamn i familjen.
Nåväl …
Nu vet ni hur det ligger till.
Här är alltså flickorna … den blonda är Agnes, den mörkhåriga är Alice … om rätt ska vara rätt.
Och det ska det ju.
i Borlänge förra söndagen … innan Mannen och Skatan drog hemåt igen för den gången.
Skatan, Alice och Pa bänkade sig vid manegen näst sista föreställningen när regnet öste ner så att de undrade om cirkusartisterna övade på något trumnummer eller så …
Som regnet smattrade mot tältduken.
Alice var storögd och avvaktande …
Mycket avvaktande.
Det var också i sista minuten som hon vågade bli målad i ansiktet som en fjäril … och när clownerna kom in tillsammans med Bamse och Lilla Skutt och Skalman började hon stortjuta.
Högt.
Farmor Skatan var tvungen att bära ut henne en stund och berätta och förklara att det bara var ”på skoj”. Hur skulle hon kunna förstå att det vår ”skoj” när de slog sig och pucklade på varandra … som clowner gör.
Men Alice kom igen … och fascinerades av akrobaterna som studsade på studsmattan på ett helt fantastiskt sätt … av elefanterna, hästarna, kamelerna och förstås av Vargen som smög omkring och ville förstöra föreställningen för Bamse och oss andra …
I pausen fick hon ett lasersvärd … och popcorn .. som farmor glatt mumsade i sig …
Summan av kardemumman … Skatan och Pa hade roligast … För Alice var det skräckblandad glädje … Hon vågade inte krama Bamse eller Lilla Skutt eller Skalman när de stod där beredda vid utgången …
Nästa år … eller om en två, tre år sådär … kommer säkert Alice gilla cirkus lika mycket som Skatan.
Hur kan man bara låta bli …
Vid lunchtid igår träffades de alltså igen i Grisslehamn för att äta (en god) lunch i hamnen, besöka Albert Engströmsmuseet med mera, med mera … för att sedan åka ut på Singö och fortsätta där de slutade igår …
Och bodde kvar
… vänder Mannen och Skatan och StinaFina idag.
Färdbeskrivning till Singö
– Ska ni inte bo kvaaar? Det hade vi verkligen tagit för givet. Vi bjuder ju inte till lunch för att ni ska åka tur-och-retur tre (3) timmar i varje riktigt. Det fattar ni väl …
Besvikelsen och bestörtningen lyste ur ansiktena på Gunilla och Roffe.
– Men det nämndes aldrig att vi skulle bo kvar, sa Skatan
Mannen och Skatan hade visserligen pratat med varandra om att det var lite konstigt att det inte nämnts något om att bo kvar.
– Men ni kunde väl ha frågat, sa Gunilla … och Roffe.
De kunde ha frågat.
Från båda håll.
Men Skatan visste ju inte hur det var i stugan på Singö … fick de plats … och ja, Mannen hade mycket att stå i på hemmaplan och … tja … nu föll det sig så att hon inte frågade …
Och de var ju så vana att flänga runt med bilen så …
Men de kunde ju ha tagit med övernattningsprylarna … om ifall att.
Och medicinerna.
Det kunde de ha gjort …
Hur som helst … idag åker de tillbaka och bor kvar till imorgon.
Gunilla
De möttes förstås av stora famnen.
Och en god lunch … kycklingssallad … med efterföljande jordgubbstårta till kaffet.
Och pratade och pratade för de hade mycket att prata om. Det var minst tre år sen sist och mycket vatten hade flutit under broarna.
En sightseeingtur följde förstås på lunchen … det fanns ju så mycket att se …
och utsikten var fantastisk …
Ålands hav
Svartklubben med fyrplats
Först hade de åkt ut till lotshamnen(?) … där de blickade ut mot Svartklubben med sin fyr och öarna snabbt tog slut och hela Ålands hav låg framför dem …
Så långt man kunde se.
En titt in i den gamla vackra röda träkyrkan där en söt sommarvärd, Linn, berättade om det magnifika altarskåpet från 1400-talet och staden Lübeck och om votivskeppet … men då lyssnade inte Skatan som sprang runt och tittade på annat …
Altarskåpet från 1400-talet i Singö kyrka
Mannen och votivskeppet (en försoningsgåva till kyrkan efter en fiskefejd av något slag)
Sen åkte de ner till hamnen där färjan lägger till … då som nu …
men nu finns det också en bro ända ut till ön (sedan 1959 om Skatan inte tar alldeles fel)
Och så inträffar det mystiska …
Här tar alla bilder slut … och Skatan tog massor … (och hon har letat i sin iPhone som en galning men … nej)
Mysko!
Mer en mysko …
Väl hemma i stugan igen serverades drinkar och lagades middag (en god rosépeppar-tjosan-lax) med färskpotatis och sparris och hollandaissås … och därpå ostar och … chokladmousse och vin, vin, vin …
Inte till Mannen förstås … för han körde.
Vid lunchtid idag träffas de igen på fastlandet i Grisslehamn för att äta lunch i hamnen, besöka Albert Engströmsmuseet med mera, med mera … för att sedan åka ut på Singö för att fortsätta där de slutade igår …
Och bo kvar 🙂
Skatans tankar 