… skriver Halvar i ett inlägg … Jag spelar vanlig … och misstänker att han, eftersom  han måste ”spela”,  lider av någon släng av vuxen-ADHD …

Jag är inte som andra och har aldrig varit.

…Jag kan inte speciellt länge vara den de tror att jag är.
Andra vet inte att jag bara spelar vanlig.

Och Skatan känner igen sig … och säkert många många fler med henne.

Alla dessa ”roller” som hon iklätt sig genom tiderna för att passa in, alla gånger hon känt sig utanför och ”fel” och försökt … härmat, låtsats … ja ”spelat” för att ”de andra” inte skulle förstå att hon egentligen inte var som dom. Men så hjärtans gärna ville … vara som dom. Ändå.

Vi är alla unika förstås, vare sig vi är ”vanliga” eller inte …

Till syvende och sist står  vi här ensamma. I vårt. Någon annans verklighet kan vi aldrig känna till helt och hållet.

Vi  har alla vår alldeles egna historia, vårt alldeles egna bagage.

Vare sig vi var tvillingar, lilla/stora-syskon eller ensambarn i familjen, har vi vår alldeles egna bakgrund och historia, bagage.

Så är det.

Samma händelse ses … när allt kommer omkring … genom just ens egna ögon, och känslor och sinne och kan aldrig upplevas exakt som genom någon annans (Skatan kan bara lyssna till sina egna barns berättelser om någon gemensamt upplevd händelse för att förstå just detta … att ingen möter verkligheten på exakt samma sätt och vis)

Detta bagage som man bär med sig har man kanske förlikat sig med genom åren, med åldern.

Detta bagage med ”kläder/roller” som man iklätt sig allteftersom.  Olika dresser i olika sammanhang.

Skatan har nog ändå förlikat sig med sin egen historia och blivit den hon är … vanlig eller ovanlig är irrelevant … men kan ändå känna sig bortkommen, annorlunda och utanför, någon gång, i något speciellt  sammanhang där hon verkligen skulle vilja smälta in och passa in och vara som ”dom”.

För att bli omtyckt, älskad …

(Skatan har burit sitt bagage med sig genom livet (som alla andra): att hon är adopterad, en gång ”bortstött” … ”Var hör hon hemma”?, ”Vem är hon”, ”Är hon älskad”, ”Duger hon” etc etc ?)

Lider vi alla av en släng vuxen-ADHD då?

”Herregud så glad jag är att jag inte är jag.” (Bob Dylan)

Läs även andra bloggares åsikter om Vuxen-ADHD, original, vanlig, anpassling, alienation