Skatan har nyss läst några gamla DN Kultur. Hon prenumererar på DN fredag-lördag-söndag några månader framöver som pröva-på.

Och har precis lyft ögonen från en väldigt intressant mejlväxling mellan regissören Stina Oscarson och publicisten Mats Svegfors … socialisten visavi borgaren  om man nu ska sätta etiketter utan att veta.

Fakta. Mats Svegfors
Ålder: 66 år.
Gör: Skriver just nu om Dag Hammarskjöld inför ett seminarium i Riga.
Bor: Stockholm och ­Karmansbo i Bergslagen.
Familj: Hustru, barn och barnbarn, det senaste Sara, 2 år som jag ägnar mycken tid.
Bakgrund: VD Sveriges Radio, landshövding i Västmanland, ­chefredaktör Svenska Dagbladet och mycket skrivet.
Aktuell: Jag är väl närmast inaktuell.
Favoritvalaffisch/kampanj i årets valrörelse: Centerns enkla budskap, man får grönt på vitt.

– – –

Fakta. Stina Elisabet Oscarson
Ålder: 38.
Gör: Regissör, dramatiker, fri skribent.
Bor: Stockholm.
Familj: Mor och far i ­Skellefteå, yngre bror och syster och många nära vänner.
Bakgrund: Vägen har gått via en kontrabas till teatern, till regi, till dramatik, chefskap och kulturpolitik. Och en alldeles särskild plats i hjärtat har Orionteatern.
Aktuell: Med en handbok för nästa kulturminister och som ny kolumnist i DN Kultur.
Favoritvalaffisch/kampanj i årets valrörelse: ”Sätt feministerna på plats”.

Och Skatan blev plötsligt så glad (och hennes oförklarliga tungsinne just nu gav vika för en halvtimme eller så) … att det trots allt finns resonerande, vettiga människor som inte dömer ut varandra direkt för att man inte har samma bakgrund, tycker olika i ett eller annat men också kan lyssna och t o m förstå ”den andra”.

Och så är det förstås igenkänning.

Skatan känner igen sig …

I båda.

Beroende på. 🙂

Helst skulle Skatan vilja citera hela artikeln här (som publicerades på valdagen den 14 september innan valresultatet alltså)  … men det går ju inte … så hon får försöka saxa några rader som kanske allra mest berörde henne för att hon själv tänkt tankarna …

Det som allra mest har snurrat i Skatans tankar och huvud sedan valet är SDs roll i riksdagen nu när de har nästan 13 % … över 700 000 väljare  !!! (av 7 328 202 röstberättigade i riksdagsvalet) …

Kan man ignorera ett parti som blivit invalt i riksdagen i en demokrati, kan man ignorera över 700 000 väljare?

Mats:

Stina,

Du är i Stockholm, jag i Karmansbo. Här finns inga valstugor. Någon tv har vi inte. Visst, vi har ett antal datorer i huset men likväl förändras förhållandet till det som händer i samhället när man byter Stockholms innerstadsperspektiv mot det gamla brukssamhällets. Konstigt nog har världen likväl alltid varit påtagligt nära här i Bergslagen. Jag träffar sällan några nyanlända flyktingar i mina kvarter strax ovanför Karlaplan i Stockholm. Men jag gör det på Coop i Skinnskatteberg. Och min äldsta dotter, som bor i ett annat av de gamla bergslagssamhällena i Västmanland, gör det i sin förstaklass i Fagersta. Nu på måndag får hon en ny elev, en sjuåring som precis kommit hit från Syrien.

Hur talar du med en sjuåring som inte talar ett ord svenska? frågar jag.

Barnen är inte problemet, säger hon. De får ändå en plats och ett sammanhang genom skolan.

Men hon träffar också föräldrarna. De möter en vägg här i Sverige. De får en bostad. Men vad övrigt är, är tystnad.

Och då är det ändå Fagersta, en av landets mest förstående och välvilliga kommuner.

Valrörelsen handlar om Sverige. Men politiken kommer alltmer att handla om Sverige och världen. Det gäller Ukraina. Det gäller Europa. Men det gäller också vardagen i Fagersta och Skinnskatteberg.

Det är så konstigt: Till oss kommer människor från Syrien, Irak, Afghanistan, Somalia. Närmast definitionsmässigt är det aktiva, ansvarstagande, duktiga människor som tar sig ända hit. Men vi har egentligen inte någon idé om hur de ska ges livschanser i detta nya land. I stället sätter vi upp en vägg och räknar på vad de kostar oss.

Stina, fråga i dina valstugor vilka partier som har en idé om hur vi ska kunna montera ner väggen. Och om världen alls finns med i deras svar på frågan om varför man ska rösta på dem. MS

Stina:

– – –

Jag är så rädd att allt fokus bara gör dessa antidemokratiska krafter starkare. Samtidigt är det min instinkt att ta ställning. Men min största fråga är hur. Inget av partierna vill regera tillsammans eller med stöd av SD. Det kanske är fel, tänker jag. Nu har de suttit i riksdagen i fyra år och varit mobbade av alla. Och bara ökat. ”Om det du gör inte fungerar gör något annat”, brukar det sägas. Frågan är hur attraktivt det är att vara med i SvP om ingen var där? (apropå demonstrationen i Stockholm och motdemonstrationen, Skatans anmärkning)

Jag tänker på ett kanske urvattnat men sant citat från Hjalmar Söderberg: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

– –  –

Kanske borde vi byta taktik helt. Bjud in dem till varenda debatt, tänker jag, till Nobelfesten, till regeringen och till det intellektuella samtal som som vi just nu behöver.

I demokratins namn är vi ju skyldiga även SD:s väljare respekt. Kanske vore det faktiskt bättre att partiet fick makt och det motstånd som detta innebär. Tvingades ta ansvar. Troligtvis skulle en del av det lockande falla.

Och så lite mellansnack innan Skatan avslutar det här långa inlägget fullt av citat som du kanske har läst utan min ”hjälp” i DN Kultur då när det begav sig den 14 september.

Men citataten säger ju också en del om Skatan … nicht? … och som sagt … hon skulle vilja sticka heeela artikeln under näsan på er och inte bara de här valda snitten.

Från Mats:

Stina,

Du får säga ifrån om Du tycker jag blir för personlig. Mats

Från Stina:

Det behöver du inte oroa dig för!

Jag tyckte mycket om ditt senaste inlägg. Jag tycker du har rätt. Och samtidigt att jag har rätt. Kom att tänka på Pirandellos pjäs ”Alla har rätt”. Och så kan det vara. Fast där har alla rätt och allt blir ändå fel. 

Måste nog smälta detta lite. Så låt den av oss som först kommer med ett nytt spår göra det.

Allt gott så länge. S

Så här tänker Skatan sååå ofta ”Alla har rätt” … på sitt sätt … sett från sin verklighet. Och de tankarna,  de hopplöst frustrerande .

Och så … som slutkläm …  går Skatan tillbaka i artikeln och citerar Mats´och Stinas reflektioner om feminismen som ju fick en stor plats i årets valrörelse.

Och  i d e n t i t e t s k u l t u r e n …

Gruppidentiteten som vi sveper om oss som en ”snuttefilt” för att känna att vi hör till ett sammanhang, är en i gänget …

Stina:

Hej igen.

Inser att jag kommer sakna dessa brev när valet är över. Men i går kom ju den stora nyheten att 47 procent av svenskarna i dag kallar sig feminister.

Vad säger det egentligen? Är det ett framsteg? Vad tänker du?

Kan feminism separeras från socialism? Eller är de förutsättningar för varandra?

– – –

Jag kallar mig faktiskt inte feminist och många blir arga när jag säger det. Men jag är så trött på den här identitetspolitiken. Alla dessa titlar riskerar lägga en godhetsmantel över ens egentliga handlingar. Något att gömma sig bakom.

Att dela in människor i grupper kommer aldrig skapa fred tänker jag. För mig räcker det gott att säga att jag skriver under på de mänskliga rättigheterna vars grund är alla människors lika värde. Om vi bara låter orden återfå sitt värde och ”alla” betyda alla skulle mycket hända.

Jag tror faktiskt att den här identitetskulturen är ­förödande både för politiken, konsten och även religionen, då den ifråga­sätter den grundläggande möjligheten att tala i någon annans ställe och hela idén att vi har förmågan att föreställa oss hur en annan människa har det.

Å så då Mats reflektioner i sammanhanget:

Stina,

– – –

Ja, jag värjer mig också mot etiketterna. Samtidigt är påståendet att språket just består av ett slags konstlade kategorier, det vill säga etiketter, trivialt. Utan dem kan vi inte prata med varandra. Vi kan inte tänka.

Feminism kan betyda så mycket. Ingenting förklaras om jag säger mig vara feminist – eller om jag säger att jag inte är feminist. Ja, jag tycker att det finns mycket viktiga frågor om kvinnors ställning. Men mina båda välutbildade döttrar har radikalt mycket bättre förutsättningar i livet än de pojkar i vårt lilla västmanländska samhälle som de gick i skola med och som hade svårt att tillgodogöra sig en teoretisk utbildning.

På ett sätt var till och med det gamla klassamhället mera skonsamt än det moderna kunskapssamhället med dess obevekliga utslagning. MS

Slutklämmen, den sista … om det ”gamla” klassamhället …där var och en ”visste sin plats” men några ändå kunde göra en s k ”klassresa”  … den kan Skatan inte hålla med om men den kan vara en bra ”åsikt” att slänga ur sig som utgångspunkt för att synliggöra att  ”klasserna” förstås fortfarande finns men är helt annorlunda idag än då, att vi alla är lika mycket värda men inte lika, att vi alla ska ges chansen att utvecklas även om de teoretiska färdigheterna verkar vara/bli de enda som gäller …

Lättare sagt än gjort … men det är det som politiken går ut på tycker Skatan och på något sätt är det väl det alla partier strävar efter men tror sig ha olika metoder för att nå målet.

Och det är ”metoderna” vi röstar på.

Och så då ännu ett citat … apropå ”slutklämmen” och om vad politiken och alternativen går ut på från Mats:

Stina,

Du vill så gärna värna bilden av de politiska alternativen som står mot varandra. Men utan att vara cynisk: det mest utmärkande för tidens politik är att de centrala aktörerna inte har någon politik. De vet att restriktionerna är så många att den stora konsten i politiken är att inte binda sig mer än absolut nödvändigt.

Detta innebär inte att all politik är omöjlig. Men det kräver en rätt rejäl omformulering av vad politik är och kan vara.