bör man annars …
Jo därför att …
löd den skrämmande rubriken i morse i SvD papperstidning.
Nu heter det till och med att
57 sajter uppges hackade – 180 000 konton kan ha läckt
Skatan bytte direkt … förstås.
Inte för att hon har några hemligheter … men ändååå …
Läs även andra bloggares åsikter om hackade sajter, spridda lösenord, hackerattack
lyssnar och presenterar Willy DeVille för Skatan … som inte har lyssnat på honom tidigare.
En upplevelse …
Gilla … skulle Skatan ha gjort om hon varit på Facebook
Tack!
Läs även andra bloggares åsikter om Willy DeVille, musik, Bodil Malmsten
Mannen och Skatan var på bio tillsammans för första gången på åratal. Skatan senaste film var Mamma Mia så då kan ni tänka er … och när hon var på bio tillsammans med Mannen har hon knappast något minne av överhuvudtaget 😦
De gick i alla fall och såg Niceville på den nya Filmstaden … flott värre … där stolarna är så rymliga och bekväma att Skatan fruktade att Mannen skulle knoppa in och börja snarka.
Men det gjorde han inte. För filmen var bra och Mannen hade inte läst boken.
Men det hade Skatan gjort. Hon hade läst boken Niceville. Och filmatiseringen gjorde den knappast rättvisa, tyckte Skatan.
Men filmen var bra.
I alla fall.
På sitt vis.
Det var den.
Det är klart att den var bra … men ändå …
En film kan ju inte ta med allting från bokens innehåll. Manusets och handlingens tyngdpunkt markerades genom att lyfta fram andra saker och detaljer än de Skatan tyckte var väsentliga, kanske för att få ett flöde och något slags helhet … men vissa ”bärande” händelser i boken tyckte Skatan saknades …
Filmen blev inte så dramatisk som Skatan tyckte handlingen i boken varit.
Och den hade gjorts onödigt sentimental.
Tyckte Skatan.
Men bra var den och OM bara Skatan hade sett den före hon läst boken … då
Då hade filmen Niceville varit jättebra.
Läs även andra bloggares åsikter om Niceville, recension, Filmstaden i Nyköping
… som Mannen fått ärva och som länge funnits i källaren, nedsutten och med helt utslitet gobelängtyg, har äntligen restaurerats (av tapetserare Gunnela Zätterström, Tyg & Tagel)
I den stolen satt familjen Anderson i korta och långa telefonsamtal med kompisar, killar, vänner och väninnor och gned sina bakar under hela Mannens uppväxttid. Stolen användes alltså som telefonstol och är förvånansvärt bekväm.
Sen hittade Mannen ett tyg i gömmorna … som antagligen kommer från Skatans familj … och som de båda tyckte skulle passa. Det var visserligen inte gobelängtyg … men vad sjutton … Visst blev det fint?
De hade letat efter ”rätt ” tyg så länge sååå och så fanns det mitt under näsan på dom. Eller åtminstone på en hylla i linneskåpet 🙂
Nu står domarstolen i hallen hos Skatan och Mannen och kan fungera som telefonstol nu också om man vill …
Där kan de sitta och snacka i den bärbara eller i sina mobiler … eller bara njuta av att den står där den står … äntligen.
Läs även andra bloggares åsikter om domarstol, arv, tapetserare
… kan man alltid lyssna på Air och hålla fest … Det blir ”gos och gnugga nos och så ” …
eller så bara lyssna till Air och Bach och en ha alldeles egen mysig Godnattstund … utan ”gos” och ”gnugg” …
Bara lyssna …
Godnatt!
Läs även andra bloggares åsikter om Johann Sebastian Bach, Air, Beppes Godnattstund, Musik
… till blogginlägget Tant Skatan
Tant Skatan … i hatten
Skatan har förstått nu att ”tant” inte är en titel som uppfattas så ”negativt” som Skatan uppfattar den. Hur som helst med det …men för Skatan är det i alla fall ett negativt tilltal.
Inte för att hon inte vill bli/vara gammal … det ääär hon och det är som det är. Hon t o m njuter av just det … men tant …
Och visst förstår Skatan att hon inte är … aldrig kommer att vara … på samma nivååå som yngre, jämlik dessa … resonera som de etc etc … hon är ju vuxen och mer än det … men tant …
Tant låter i Skatans öron så inkränkt, ett så i-ett-speciellt-fack-placerad där hon inte vill vara placerad och inlåst.
Bara för att hon är gammal.
Om Skatans barnbarns vänner skulle kalla henne för tant … so what? … Skatan faller inte död ner för det … men det markerar ändå en barriär, ett avståndstagande och inte bara respekt.
Så tycker hon av någon … inte djupare analyserad … anledning.
Det bara är så …
och en VARNING till Bodil Malmsten som skriver följande i sin blogg …
Skatan citerar:
För att baka de tolv frukostbullarna med de naturligt glutenfria krispiga flingorna räcker det självklart inte med bara flingor, det behövs jäst, vatten, salt, olja, glutenfri mjölmix och fiberhusk.
Fiberhusk?
– Akta dig för sjutton gubbar!
– AKTA DIG FÖR FIBERHUSK!
All smak, konsistens … allt försvinner om man tillsätter FIBERHUSK
Skatan tillsatte fiberhusk till sina köttbullar en gång … och aldrig mer.
Bara ett gott råd alltså … AKTA DIG!
Läs även andra bloggares åsikter om Fiberhusk, Bodil Malmsten, Varning
Aldrig! … Aldrig i livet …
När Skatan var liten omgavs hon av tanter …
Tant Gerda, som passade oss syskon när föräldrarna var på vift, Tant Tullie och Tant Johansson … grannfruarna och bondmororna på landet där vi bodde om somrarna. (Varför en del av tant-titlarna följdes av ett förnamn, en del av ett efternamn, vet inte Skatan.)
Mannen sa tant Inga till hennes mamma så länge hon levde, tror Skatan… trots att mamma flera gånger bad honom låta bli (det satt väl i ryggraden) men han har ”lagt bort titlarna med pappa… och släppt ”farbror” … eller har han det.
Nej, jösses … han säger fortfarande farbror Sten.
Att säga något annat än tant Brita och farbror Carl-Axel om Skatans svärföräldrar var uteslutet.
Mannen sa ju inte ens ”du” till dom. Det var far och mor …
– Vill far skicka mig smöret …
Det bara var så.
(Mannen sa också vid något tillfälle att Skatans familj var som ”zigenare” (och positivt menat ) … många, okonventionella, stökiga … tänk bara på söndagsluncherna … (men deeet är en annan historia)
Trots rätt ålder (65+), trots ”hemmafru”-liknande tillvaro … numera … och att ha stått tillbaka med en egen ”karriär” (helt frivilligt skall Skatan tillägga trots att hon så smått ångrar det nu när hon ser utdelningen i det ”orange kuvertet”) och ”stöttat” Mannens … och ”VABBAT” mest … och
… trots hennes vurm för hattar …
Trots all detta som definierar en tant …. saknar hon ändå en hel del av de yttre attributen
…gråbrunbeiga yllekappor med pälskrage, buckliga mörkgröna lurpor på det permanentade hemtonade håret och bruna handväskbagar hängande i armvecket. Med snörpta munnar släppte de ifrån sig halvhöga kommentarer …
och de flesta inre också … tyvärr.
…moral (flit, göra rätt för sig, hjälpa till), sparsamhet (stoppa strumpor och lappa kläder, äta upp – ”rest blir fest”),
En viss moralisk kompass besitter hon förstås … och gör både rätt för sig och hjälper till … men är så lat, så lat, sååå … .
Så … nu var deeet sagt.
Och så kan hon knappast sy i en knapp …
– Varför detta … detta avståndstagande … just nu … till TANTEN … ?
Jo, Skatan läste ett reportage i dagens SvD Kultur om just Tantens comeback skrivet av Jenny Leonardz: Alla vill vara tant, ett reportage hon bara måste reagera mot.
ALLA vill verkligen inte vara tant … Skatan vill det definitivt inte.
Skatan vill verkligen inte klamra sig fast vid något ungdomsideal. Skatan är stolt över sin uppnådda ålder … och hon vill verkligen inte klä sig som en tonåring, spruta in botox här och var för att bevara något som länge inte funnits där. Men … bara för att hon nått in i den tredje åldern och är kvinna … behöver hon ju inte förvandlas till TANT … tycker Skatan
–Det skedde en trendkantring under de tre senaste årtiondena, när ungdomsidealet tog över, något som bara drabbade västerlandet. Då blev också tant negativt. Nu svänger det igen, det finns en svag tendens att mogen ålder vinner respekt, även om vi inte har släppt ungdomsidealen, säger Kalle Bäck, historiker vid Linköpings universitet.
Så laddas begreppet återigen med något positivt.
(…)
Och sedan är det förstås, som vanligt, den stora 40-talistgenerationen som är rikstanter. I kraft av sitt antal dominerade de den framväxande ungdomskulturen i ett Europa som reste sig efter andra världskriget. Sedan tog de över yrkeslivet och nu marscherar de in i den tredje åldern, och tänker verkligen inte finna sig i att kallas något nedsättande. Och eftersom de bevisligen har blivit tanter så blir då tant ett stolt begrepp.
(…) Det som lockar idag, när vi nu faktiskt har blivit tanter, är det mod som kommer med åren, och kallsinnigheten inför trender.Och vi vet att inget är nytt under solen. Eller som Elin Ek påpekar i Supertanten: långkok heter idag slow food, hemlagat heter närproducerat, snåla heter konstadseffektivisera, begagnat heter vintage, (…)
Så det är bara att sitta still i båten, förr eller senare blir man modern igen.
Och hur det är med den saken … trend eller inte …
Skatan kommer i alla fall ALDRIG bli tant, definiera sig som så´n eller uppfattas som sådan av barn och barnbarn (tror hon åtminstone). 🙂
Hon är nostalgisk (men över en tid hon inte själv upplevt … ), en ”kärring” om man nu tvunget måste definiera henne efter ålder …men tant …
Inte …
Läs även andra bloggares åsikter om Tanten, Nostalgi, Hemlagat, Långkok, Slowfood, Husmor, Hemmafru
… gör Skatan gaaalen.
De är små, de går sönder och man står där med äggskal och kaffesump på skorna.
Idag gick en åt helvete … trots att hon har dubbla påsar med tidningspapper i botten.
Hon hade väl packat den för full.
Ett tag tänkte hon skita i sorteringen och slänga allt skräp (utom battterier, flaskor och så´nt förstås) i den gröna tunnan för man hade ju ingen kompostering här i Nyköping i alla fall. Hade en väninna sagt.
Och om allt ändå hamnade på samma förbränningsställe så … varför skulle hon?
Skatan googlade. Vänninan hade fel.
Vi slipper onödiga transporter och våra komposterbara sopor kan på hemmaplan omvandlas till matnyttig jord.
… skriver Nyköpings kommun på sin hemsida.
Och det måste man väl tro på … eller?
Skatan fortsätter väl att slänga sin kaffesump i de där förhatliga bruna papperspåsarna.
… Och kom att tänka på en sak.
– Hade man inte andra varor i just bruna papperspåsar dåförtiden. Som man bar hem istället för att slänga i en tunna vid grinden.
Kluckande, starkare och aptitligare doningar 🙂 .
Eller var det bara i amerikanska filmer som just de påsarna förekom … hm…
De speciella påsarna ville man inte heller skulle gå sönder 🙂 … förstås.
Läs även andra bloggares åsikter om påsar, kompostpåsar, bruna papperspåsar, systembolagspåsar
Harriet Löwenhjelm dog och hennes allra bästa väninna Elsa Björkman-Goldschmidt var där hos henne, vid hennes sida:
Hon höll mig i handen (…). En gång lyfte hon lite på huvudet, hon tycktes se upp mot något långt borta och sade: Åh kom! Ansiktet var litet, ögonen mycket stora. Strax efter (…) var allt slut.
Harriet Löwenhjelm* ja …
Skatan hade inte läst något av Harriet Löwenhjelm sedan hon gick i skolan och nu kom hon plötsligt ihåg dikterna som hon tyckt så mycket om …
När hon läste så var hon plötsligt där igen. Hon fann hon sig sitta där vid Margiths sida igen … och ingen tid hade gått … det var som igår.
Klockan 7.35 den 29 juni 2008 slog Isa upp ögonen. Tittade rakt in i Livs. Ett förvånat uttryck drog över ansiktet, ett förklarat sken liksom, ett ljus, innan blicken slocknade. Hon slöt ögonen. Hon fanns där inte mer.
Skatan hade gått en skrivarkurs och skrivit en berättelse om Margith. I den kallades Margith för Isa och hon själv för Liv …
Vart gick dom, Harriet och Margith, vad var det som mötte? …
Något ljust, något hoppfullt, någon?
I en dikt frågar sig Harriet Löwenhjelm denna eviga fråga som vi alla ställer oss: Vart? , ”hur skall jag våga”.
(…)
I natt skall jag dö. – Det flämtar en
låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. Vem, vem ska jag
fråga,
vart skall jag resa – till vilket land?
I natt skall jag dö. Och hur ska jag våga?
För Skatan själv är Döden inte lika skrämmande, främmande längre. Hon har ju vänner ”ovan där” som kanske möter henne den dagen.
Hon har ju många där redan som väntar på henne.
Eller?
I bokskogen, målad av Margith
*i M-magasin och en artikeln som var skriven av Gunilla Boëtius med foton av Ulf von Konow.
Läs även andra bloggares åsikter om Döden, Harriet Löwenhjelm, Den eviga frågan
och regnade småspik den där dagen när de åkte upp till Stockholm för att gå på teatern.
Det var så typiskt.
Pappa hade fått ett rekommenderat brev som skulle hämtas
p e r s o o o n l i g e n
och Mannen och Skatan skulle hjälpa honom med det.
För inte skulle en 99-årig gubbe behöva ta sig till Konsum där den närmaste Posten numera huserar.
Så de stannade till vid Konsum som ligger i hörnet Hornsgatan … hm … och någon annan gata … där det är svårt att ställa bilen och Skatan hoppade in och frågade om det fanns något fullmaktspapper som de kunde få med sig och pappa skriva under och så kunde de, Mannen och Skatan, åka tillbaka och hämta det där välbevakade brevet.
Det fanns det inte. Inte om det stod angivet att det skulle hämtas
p e r s ooo n l i g e n 😦
Det var inget annat att göra än att åka till pappa … få på honom jacka och kepa, ta med rullatorn och ”baxa” … ja det är faktiskt rätt ord … in honom i bilen, ta upp kepsen som ramlat ner i rännstenens vattenflöde, sätta tillbaka den på hans skult, spänna fast säkerhetsbältet och köra till Konsum, få en parkering och baxa honom ur bilen och sakta sakta gå de 25, 30 meterna i höstblåsten och slagregnet till målet.
Han höll på att krokna på halva vägen och de förbannade sig själva och varandra att de inte tagit en rullstol i stället …
Väl framme ställdes en stol fram till pappas förfogande av en mycket tillmötesgående personal … äh … personal, vilket jäkla ord … flicka … menar Skatan, en skrivplatta räcktes fram som underlag och en penna och så började pappa leta efter sitt id-kort.
Jösses!
Han bläddrade fram och tillbaka och så fram och tillbaka igen bland sina färdtjänstkort, kvitton etc.
Inget id-kort!
Skatan försökte vädja till pers …flickan …
– Pappa kan ju sitt födelsenummer… skulle han inte bara kunna säga det … jösses, han ääär ju 99 år. Kan ni inte göra ett undantag?
Nej, det kunde man inte 😦
Mannen hade under tiden tagit plånboken och finkammat den och i ett litet konstigt fack nånstans äntligen, slutligen hittat pappas körkort.
Voila!
Namnteckningen tecknades och brevet, det rekommenderade, överlämnades, och så var det återtåget … där de pappa, Mannen och Skatan höll på att bli nedmejade i dörren av en otålig förfriskad mansperson med egen rullator, innan de i motvinden och spöregnet slutligen nådde bilen.
Jösses.
Väl hemma hos pappa igen pustade de ut … och han började muttra om och fråga om de, Mannen och Skatan, inte kunde köra honom till SEB vid Sergels torg nu när de ändå hade bilen …
Det kunde de INTE …
Istället ställde de bilen hos pappa och tog tunnelbanan ner till stan, klev av vid T-centralen och gick torrskodda under Sergels torg ända till NK där de tänkte äta lunch på restaurangen.
Den var stängd, hade inte öppnat.
De tog en sallad på ett av NKs caféer och en stor kopp choklad med vispgrädde och citrontårtbit med hallonsås på ett annat av caféerna innan de torrskodda igen tog sig till Stadsteatern och kvällens föreställning där Skatan till råga på allt drack ett glas vitt vin i pausen … (det var hennes dietmat det !!!)
För övrigt slog det dem att det var dålig kommers, lite folk … ja nästan folktomt på NK och i affärerna fast klockan var runt fem …
Finanskrisen?
Hur som helst … Skatan hade inte haft sinnesnärvaro att fotografera den vådliga utflykten med pappa men tog några bilder från NK på ”folklivet” och på en lampa som var … obeskrivlig … ha ha … och på en originell tapet, kan man tycka, och på den trötta Mannen.
Och så på en klisterlapp på en toalett på Stadsteatern. Som sa det mesta.
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, Posten, rekommenderade brev, NK, Tiderna
Håll till godo!
blir … nej, ääär Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein
Pablo Picasso: Gertrude Stein
Bodil Malmsten har översatt pjäsen som Mannen och Skatan såg på Stockholms Stadsteater och som skrivits av Marty Martin som presenteras av Bodil i programhäftet och som Skatan citerar:
Marty Martin har skrivit mer än fyrtio pjäser, men något namn i världsdramatiken har han inte blivit, så kan det gå.
Hon har den Bodil Malmstens-fingertoppskänsla för orden för att kunna förmedla/översätta det vi för höra från den magnifika, storslagna, ordrika kvinnan på scenen som inför våra ögon förvandlas till, nej, ääär Gööörtrude redan från det allra första ordet som hon slungar ur sig.
Bodil Malmsten är Bodil Malmsten är Bodil Malmsten är Bodil Malmsten, förstås
Orden …
Gertrude Steins ordrika tankekedjor som ringlar än hit än dit, associationerna …
Nyfiket undersökte hon i undersökte hon i sina texter och i sitt liv istället tidens stora filosofiska frågor som vad varat innebar, vad tiden, identiteten, människonaturen, sinnet och språket innebar” (Pia Laskar, Fil. dr.)
Skatan och Mannen sitter där bergtagna och suger in och hänger med på den vindlande färden genom hela första tredjedelen av 1900-talet. Hela Paris konstnärs- och författarliv utspelar sig framför oss.
Med sina idéer, filosofier, ismer och människor.
Konstnärerna, författarna.
Alla passerade de revy … medan Alice B Toklas (Gertrudes ”käresta, kock, sekreterare, redigerare, musa och främsta kritiker”) sov och inte skulle väckas förrän det slutat regna …
Målaren Paul Cézanne, poeten Guillaume Apollinaire, Marie Laurencin som alltid skulle tilltalas med hela sitt namn och som var den enda kvinnliga målaren i sällskapet, författaren Max Jacob, Claude Monet, Renoir … en ung Ernest Hemingway … och så naturligtvis Pablo Picasso.
Picasso ja … som syskonen Leo Stein och Gertrude hade bråkat om i början när de ”upptäckt” honom och helt resolut delat upp mellan sig.
Gertrude fick Mannen Picasso, Leo Konsten … till en början i alla fall … (för Gertrude ansåg att Mannen Picasso var Konsten Picasso)
Leo Stein, brodern och konstsamlaren som betydde, hade betytt så mycket under fyrtio långa år och som Gertrude lämnade bakom sig i sitt sökande framåt, framåt. framåt, framåt …
Den enda gång Gertrude/Gunilla ställde sig upp på scenen var när hon talade om den stora uppgörelsen med brodern, grälet som gjorde att deras vägar skiljdes och han flyttade ut från deras gemensamma bostad på Rue de Fleurus.
Och Gertrude blev ensam kvar med Alice.
För övrigt satt hon där bredbent i sin ”fåtölj”
Och Mannen och Skatan satt bergtagna.
I två timmar med en paus emellan om tjugo minuter lyssnade de på och såg och upplevde denna fantastiska närvoro som Gunilla Röör hade där framför dem som Gertrude Stein.
Mimiken, gesterna, betoningarna … nyanserna … orden …
allt medan Alice sov och Gertrude inte ville väcka denna regniga dag.
Läs även andra bloggares åsikter om Gertrude Stein, Gunilla Röör, Alice B Toklas, Pablo Picasso, Leo Stein, Paul Cézanne, Bodil Malmsten, Ernest Hemingway, Guillaume Apollinaire
Den enda bok av Gertrude Stein som Skatan läst är för övrigt Alice B. Toklas självbiografi som egentligen nog kan betecknas som Gertrude Steins memoirer 🙂
Skatan ser fram emot kvällen som hon sällan ser fram emot något. Och det vaaar längesen också … som hon var på teatern. Ikväll blir det något alldeles speciellt.
Gertrude Stein och Gunilla Röör
Illustration: Stina Wirsén
En nyklippt StinaFina får stanna ”hemma” hos Titti och Jägar-Kent och sina hundkompisar där … som hon gillar stort … allihop.
Att hon är nyklippt gillar hon inte alls … känner sig naken och är en smula sur tror Skatan.
Att döma av bilden alltså.
Att det har blivit så kallt för en hund utan underull att hon nog måste ha tröja på sig … är en annan sak. Hon kanske förstår att det är tröja eller jacka som gäller framöver … *suck* … och att det är därför hon ser så moloken ut.
Hur som helst och hur det är med den saken har ju inget med det här inlägget att göra. Egentligen
Nu är det mot Stockholm, mot Stadsteatern, mot Gunilla Röör och Gertrude Stein … som gäller.
Inte …
att blogga är att blogga är att blogga är att blogga …
och helgen tillsammans blev intensiv och skojig och full rulle hela tiden.
Men utan Örebroarna ;.(
Karl Axel hade fått hög feber. 😦 … stackars honom … och så himla typiskt när man skall träffas allihop …
Så höstgryta och köttfärssås fanns det gott om … 🙂
Det var ett fint höstväder även om himlen inte var klarblå och det blåste lite frostiga vindar. Men höll man igång och lekte och jobbade så höll man sig varm ändå.
Efter frukosten …
åkte alla utom Skatan ut och satte igång att kratta löv, dra upp bryggan, ta in rosorna och trädgårdsmöblerna … medan Skatan fixade lite här hemma och tog sig en sväng till Galleri Sjöhästens vernissage …
Tommy T C Carlsson: Festen är över, olja
Larissa Stenlander: akvarell …(Skatan vet inte vad den heter men ”Kom Loss nu tjejer! ” … skulle hon kunna tänka sig 🙂 ) Den heter
Ulla -Britta och Annacarin släpper loss
fick hon veta i en kommentar av Larissa själv 🙂
… innan hon hämtade sin hatt som hon fått uttänjd hos hattaffären här i Nyköping till rätt storlek.
(Skatan hade inte kunnat låta bli att köpa hatten där på Heimatwerk i Bad Ischl trots att den var ett nummer för liten. 🙂 )
När kvällen kom var alla trötta och belåtna … och somnade ovaggade efter att ha badat bubbelbad och ätit sig mätta på grytan och äppelpaj.
På söndagen åkte bara Mannen och Sonen ut och fotsatte och slutförde den stora höststädningen medan Skatan, Pa och Alice tog en snabb tur ner till stan … ,
sov middag …
och slog sig i huvudet (Alice) och fick tröst av mamma Pa
innan det var dags att åka alla milen hem till Borlänge igen …
Skatans tankar 